Katolsk syn på organdonation och transplantationer

Just nu väntar drygt 700 personer enbart i Sverige på att få ett eller flera organ. Detta beror i samtliga fall på en mycket allvarlig och ofta livshotande sjukdom. Situationen är mycket pressande både för den det gäller och för de anhöriga. I vissa fall avlider personen i de köer som finns och orsakas av bristen på lämpliga organ. Av de 3 500 patienter som avlider varje år på en intensivvårdsavdelning uppfyller runt 225 de medicinska förutsättningarna för organdonation.

För att få fler möjliga donatorer har regeringen nu beslutat att utreda om det ska vara tillåtet med behandling av en möjlig (död) donator enbart i syftet att möjliggöra en sådan donation. Detta är då ett undantag då målet annars är att fortsatt vård ska vara till gagn för patienten, men i det ändrade läget är behandling utsiktslös för den det gäller men livräddande för den som får organ.

Visserligen är en överväldigande majoritet av befolkningen positiv till organdonation. Men relativt få har tagit personlig ställning via Livsslutstestamente, deltagande i Donationsregister eller Tobiasregister (enbart benmärg). Regeringen kommer nu att utreda om det är möjligt att på flera sätt göra sin vilja känd. Som när man förnyar körkortet eller lämnar in deklarationen. Fortfarande har anhöriga nämligen vetorätt och kan stoppa en donation. Det finns också stora regionala skillnader i hur många situationer donation blir möjlig.

Den utredning som nu ska göras ska också ta ställning till åtgärder när den möjliga donatorns vilja inte är känd men hjärndöd föreligger.

I vissa lägen kan donation förekomma med levande givare, till exempel benmärg, eller en njure. I andra fall med död donator delas till exempel levern i vissa fall och ges till två mottagare. Särskilt när de gäller barn i behov av fungerande lever är tillgången på donatorer mycket begränsat, och extremt avancerad transplantationer av del av lever från en levande donator måste göras. I Asiatiska länder kan sådana transplantationer vara enda utvägen på grund av religiösa betänkligheter mot andra lösningar.

Det är viktigt att åter erinra sig att Kyrkan tagit ställning i dessa viktiga frågor och ställer sig positiv till organdonation (Katolska kyrkans katekes, nr 2296). Katolska kyrkan tillåter transplantation av organ och vävnader från avlidna personer under förutsättning att donatorn gett sitt samtycke. Organdonation kan i så fall bli ett uttryck för kristen kärlek och solidaritet.

Däremot anser kyrkan att övergrepp i form av handel med organ från levande donatorer eller från avrättade fångar är helt förkastlig. Avrättade fångar har inte frivilligt gått med på att donera sina organ. Fattiga människor som säljer en njure gör det i desperation utifrån sitt underläge. En liknande desperation kan ses hos dem som köper sig en njure den vägen, vilket kan innebära att man utan att veta om det också får med sig en annan smittsam och dödlig sjukdom. Kontrollen av till exempel HIV är en helt annan i de länder som då kan komma ifråga.

Slutligen erinras om Respekts livsslutsdirektiv. Redan 2006 fick landets katolska hushåll nämligen tillskickat ett sådant direktiv som ger möjlighet att själv ta ställning, vilket underlättar för de anhöriga om en sådan situation skulle uppstå.

Bengt Säfsten 2013-03-09

http://www.respektlivet.nu/web/livsslutsdirektiv.aspx