Katolsk tro – nyckeln till demokrati i Korea

Intresset för katolsk tro har under senare tid vuxit i Sydkorea i takt med rapporterna om att påven Franciskus kommer att besöka Seoul i augusti i år. Samtidigt har ärkebiskop Yeom Soo-jung nyligen utnämnts till landets första kardinal. I dag är endast tio procent av sydkoreanerna katoliker. Icke desto mindre har katoliker haft en tydlig politisk, social och kulturell inverkan på landet.

Nordkoreaner har under lång tid fått lära sig att katolsk tro och alla andra religioner är ett ideologiskt ”opium” och till sin natur antisocialistiska, och Nordkoreas propagandister hävdar vanligtvis att religion är ett verktyg som den utsugande klassen använder för onda syften. En objektiv syn på religion visar dock snabbt att sådana argument saknar grund.

Själv har jag ingen religion och har en tämligen kritisk uppfattning om katolsk tro och andra religioner. Men med detta sagt så förnekar jag inte att religion kan spela en mycket viktig roll i människors liv.

En snabbtitt på Koreas historia visar att intresset för katolsk tro bland koreanerna är direkt kopplat till deras intresse för främmande kulturer och modern vetenskap. Den katolska tron började sprida sig i Korea från slutet av 1700-talet under Chosun-tiden.

De människor som intresserade sig för den katolska tron vid den tiden var oftast de som läste religiösa texter, som Bibeln, tillsammans med böcker som behandlade fysik, geografi och omvärlden. Liberalt sinnade medlemmar av överklassen, yangban och andra utgjorde den stora majoriteten av troende katoliker under denna period.

Nordkoreaner är för det mest inte medvetna om detta, men de flesta av grundarna av Nordkoreas kommuniströrelse, som Kim II Sung, var söner och döttrar till protestantiska eller katolska troende.

Naturligtvis fanns det många protestanter och katoliker inom Koreas befrielserörelse också. Exempelvis var An Jung Geun, en berömd frihetskämpe, katolik. Samtidigt som det fanns många anhängare av Donghak (östligt lärdom) bland dem som ledde upproret den 3 mars 1919, så var många av dem också katoliker eller protestanter.

Katoliker och protestanter försvann till stor del i Nordkorea efter det att den sovjetliknande auktoritära regimen grep makten i landet.

Nordkoreas regering hävdar att det finns katolska troende som bor landet och att en katolsk kyrka har funnits i Pyongyang sedan 1980-talet, men det är ett välkänt faktum att den katolska mässa som hålls där inte är något annat än ett politiskt jippo.

Nordkoreas regim förtrycker katolsk tro därför att en hotar det politiska monopolet som Juche– (självständighets)ideologin har över landet. Dessutom visar den sydkoreanska historien att religiösa krafter utgör centrala delar av demokratiseringen.

Nordkoreanska medier säger att katolsk tro och andra religioner är antisocialistiska, men under perioden när militären styrde Sydkorea understödde katoliker de demokratiska och fackliga rörelserna.

Det finns många exempel på hur strejkande arbetare och demonstranter gömde sig i kyrkor för att undgå att bli arresterade av polisen. Nordkoreaner har möjligen svårt att förstå detta, men den sydkoreanska polisen visste många gånger att dessa strejkande och demonstranter hade gömt sig i kyrkor, men man kunde inte gå in i deras fastigheter för att gripa dem.

Kim Sou-hwan, den katolske kardinalen, har en hängiven supporter av demokratirörelsen.

Trots att jag inte har någon religion kan jag inte göra annat än att hylla katolikerna i Sydkorea för deras positiva historiska inverkan på landets historia.

Andrei Lankov, professor vid Kookmin University i Seoul, är rysk historiker och Nordkorea-expert.

AsiaNews 2014-02-01