Katolsk vision

av KJELL BLÜCKERT

– Den nye påvens val av namn väcker förhoppningar samtidigt som det uppmanar till självprövning.

En ny påve har valts. Något nytt börjar. Mångas förhoppningar väcks. Utan att förta värdet i och den förvandlande kraften av dessa förhoppningar, kan man understundom konstatera att de egna myc­ket närsynta önskningarna och drömmarna lätt projiceras på bäraren av enhetens ämbete. Man behöver inte vara så drastisk som skriftställaren Johan Hakelius som i en krönika giftigt konstaterar ”att de av mina landsmän som hoppas att den påvliga stolen ska axlas av en sexualliberal protestant kommer att bli besvikna”. Kommentaren har otvivelaktigt sina poänger – och Hakelius fick ju rätt, det blev en katolik.

Vi kan konstatera att den svenska pressen ägnat osedvanligt stort intresse åt påvevalet. Man kan inte annat än hålla med statsrådet Stefan Attefall om att ”i rapporteringen kring valet av ny påve har svensk media vaknat och insett digniteten av denna händelse”, även om valhäntheten i en naiv rapportering både kan vara sorglig och ibland komisk i bristen på elementära kunskaper. Kremlologi var svårt, vatikanologi tycks vara ännu svårare.

Men även katoliker ägnar sig åt vatikanologi. Nu har allt börjat att tolkas: minsta ord, gest och händelse vägs på guldvåg. Den nye påven bär inte röda skor, han åker inte limousin. Det grävs i det förflutna och extrapoleras. Förväntningarna på den nye påvens aggiornamento, tycks växa med avståndet till en praktiserad katolsk tro. Ett gyllene tillfälle.

Mohandas Gandhi lär en gång ha fått frågan från en brittisk journalist: ”Mr Gandhi, what do you think of Western civilization?” Gandhi vände på ett förbluffande sätt på frågeställningen i sitt svar: ”I think it would be a good idea.” På samma sätt önskar man att svaret på frågan om våra förväntningar på kyrkans förnyelse skulle kunna vändas i något lika självklart som oväntat: ”Ja, det vore väl en utmärkt idé.”

När påven steg ut på Peterskyrkans loggia var han okänd för de flesta som såg honom, men hans namnval – Franciskus – gjorde honom genast ihågkommen. Det var ett djärvt och genialt val. Den katolska visionen kan just nu lätt fokuseras i våra associationer till den historiske och för den delen också legendariske Guds lille fattige från Assisi. Samtidigt antyder påven Franciskus själv genom nämnandet av jesuitmissionären Francisco Xavier och ordensgrundaren och böneaposteln François de Sales att namnet är större än en enskild person.

Francesco – vi kan påminna oss att namnet ju faktiskt ordagrant betyder ’fransman’, alltså någon som kommer utifrån. Påven Franciskus sätter periferin i centrum. Han ger saker och ting deras rätta proportioner och värden. Det marginaliserade och det till synes marginaliserade kommer i fokus: de icke-europeiska katolikerna, södra halvklotet, den enkla livsstilen, de socialt utstötta, de värnlösa …

Franciskus av Assisi var reformator och botgörare: Han fick kallelsen att gå och restaurera Guds kyrka. Han hade ingen anledning att predika reform av kyrkans tro eller moral, däremot av praktiserandet av denna tro och moral. En dundrande förkunnelse mot det våldsamma utnyttjandet av människor i form av olika sorters slaveri, sexhandel, maffiaverksamhet, våldtäkt och pedofili, mot det oetiska utsläckandet av liv i form av aborter och eutanasi, mot en hänsynslös oekologisk konsumism av männi­skor, djur, varor och hela naturen. En predikan för värnandet av en livets kultur, ja en global civilisation. ”I think it would be a good idea.” Den katolska kyrkans insatser med vårdinrättningar, sociala projekt, flyktingassistans, utbildning på alla nivåer vill vi ge en fortsatt central plats i kyrkans liv.

Franciskus levde fattig: Den fritt valda materiella fattigdomen är en särskild kallelse för somliga, men en dygd för oss alla. Den innebär inte förakt för kulturella värden och uttryck, för detta livets goda eller för skapandet av trygga välfärdssamhällen. Men den innebär en kultur i vilken tillgänglighet, delaktighet och solidaritet är centrala värden som riktlinjer för fördelandet av det materiella och kulturella goda. Att kyrkan blir en utgivande gemenskap som bjuder in till delaktighet, och profetiskt loc­kar alla människor av god vilja till en sådan ungdomlig livsstil: ”I think it would be a good idea.”

Franciskus var ordensbroder: Vi kristna som inte lever i en präst- eller ordenskallelse har med alla våra professionaliteter och med vår vardagliga handlingskraft per automatik oändligt många uppgifter att bidra med i kyrkans gemenskap. Det är onödigt att räkna upp dem alla. Vad som behövs – och det insåg redan Franciskus av Assisi – är män och kvinnor som kan organisera och animera Guds folk. Vi behöver en kyrka som vinnlägger sig än mer – inte mindre – om att verka för prästkallelser och goda förutsättningar för ordensliv. De senaste decennierna har kallelserna blivit färre – mestadels i Västerlandet. Men ett tvåtusenårigt framgångskoncept är en kyrka ledd och sporrad av präster och ordensfolk. Vi måste se sanningen i vitögat: att präster och ordensbröder och -systrar är oundgängliga för Guds folk och att vi alla behöver kraftfullt engagera oss för att skapa en kultur där präst- och ordensliv i sin (förändrade) radikalitet blir en värdesatt och eftertraktad väg. ”I think it would be a good idea.” Präster och ordensfolk är nämligen, som dominikansystrarna Catharina Broomé och Catherine de Sienne Cottin så fint formulerade det i en boktitel, I kyrkans mitt.

Franciskus var en bönens man och älskade altarets allraheligaste sakrament: Vem var mer uthållig i bönen, vem formulerade vackrare böner, vem värnade mer om de liturgiska föremålens värdighet och dyrbarhet än Guds lille fattige! Det berättas ofta från seklets början här i Sverige att liturgin i sin skönhet och andliga utstrålning utgjorde ett starkt vittnesbörd om den katolska tron. Den tillsammans med ordenssystrarnas diakoni omvände fler till tro och goda gärningar än undervisning och predikningar, kan man på goda historiska grunder förmoda. Det finns ingen anledning att ställa saker i motsättning till varandra. Men den skatt som vi som kyrka förvaltar i liturgin och bönen måste vi göra ännu mer attraktiv. Alla de sköna konsterna måste slösas rikligt på att förmedla mysteriet. ”I think it would be a good idea.”

Att upprepa grundbulten för alla kristna visioner och förnyelsesträvanden kan vi göra genom att var och en spegla oss i den heliga Birgittas ord om påvens förnyelse av kyrkan: ”Han skall först börja med sig själv.” Franciskus av Assisi och påven Franciskus är goda exempel på denna hållning.