Katolska jubileumsdagar i Ungern 1930

Av B. D. Assarsson

Ordet jubileum användes ofta också om ganska obetydliga och färglösa festligheter. I allmänhet ha varjehanda slag av minnesfester kommit att kallas jubileer. I denna artikel använda vi ordet i dess starkaste betydelse. Vid Sankt Emmeriksjubileet i Budapest, som högtidlighållits genom en hel serie av föredrag, utställningar och sammankomster under sommaren 1930 med kulmen i slutet av augusti fanns allt som kan tänkas erforderligt för en verklig jubelfest.

Först och främst var skådeplatsen för dessa festligheter idealisk. För den som älskar att resa och se sig omkring i världen är det i hög grad värdefullt att finna ett nytt land, som icke liknar någon av de trakter där han förr har varit. Detta finner också den bereste i Ungern. Färden till Budapest från en skandinavisk utgångspunkt går i regel över Berlin, Dresden och Prag. Först efter Dresden hade man anledning att titta ut genom kupéfönstren, ty där började den egenartade naturtyp, som givit trakten namnet Sachsiska Schweiz. Också den följande delen av Tjeckoslovakien var sevärd, ehuru den mycket erinrade om Tysk-Österrike och sålunda icke erbjöd något vidare nytt för den som förut rest i detta land. Då tåget närmade sig de mera centrala delarna av tjeckernas land började det att skymma och när det nådde fram till Prag, var mörkret beklagligtvis så tjockt och ogenomträngligt, att man icke kunde se del minsta av denna så sevärda stad. Men nästa morgon välkomnades resenären av ett land av fullständigt originell typ, både vad naturbilden och byggnaderna beträffar. Det var resans slutmål: Ungern – Madjarorszag. Det nuvarande Ungern är ett typiskt slättland. Resenären norrifrån lägger kanske särskilt märke till majsen ute på fälten och gässen i de fridfulla byarna. Shakespeare har i En Midsommarnattsdröm lyckats fånga hela det engelska försommarlandskapet i en rad. When wheat is green, when hawthorn buds appear. När vetet grönskar och hagtornen få knoppar. Man skulle önska ett studium av den klassiska ungerska litteraturen för att finna en motsvarande poetisk syntes av det säregna ungerska sommarlandskapet. Artikelförfattaren hade i varje fall lyckan att hava med sig en tolk på resan, som med hänförelsens tunga förklarade allt vad vi sågo. Det var hans oförgätligt gode värd, den svenske generalkonsuln i Budapest, doktor von Bayer-Krucsay. Var och en som varit litet omkring i världen vet väl hur viktigt det är att skaffa sig en sådan tolk, icke av orden utan av anden, om man vill känna och förstå ett främmande land och en främmande stad. Man kan då inhämta tiodubbelt av vad man förmår hopsamla på egen hand.

Det var också han som för första gången skänkte sin långväga gäst en inblick i den ungerska huvudstadens skönhet, som på den oinvigde gör ett fullkomligt överväldigande intryck. Budapest påminner något om Stockholm. Det är mindre arkitekturen än naturen, som dessa båda städer ha att tacka för sin sällsynta fägring. Men Budapest verkar från en hög utsiktspunkt mycket större och tyngre och mäktigare än den svenska huvudstaden. Man bör betrakta denna syn en afton sent på kvällen från en höjd, se Donau och alle de tusen lamporna som glittra vid den stora flodens stränder, de monumentala broar som förena de båda stadshalvorna och de tunga svarta höjderna som stiga upp ur slättlandet som sagoberg ur Tusen och en Natt.

Också genom sin arkitektur verkar Budapest monumental. Det är dock ingen stad med gammal kulturprägel; man saknar de pittoreska kvarter från flydda sekler som man finner i så många andra städer på kontinenten. De flesta byggnaderna torde stamma från Ungerns moderna storhetstid, som sträcker sig från 1867 (försoningen med Österrike) till 1914 (världskrigets år). Mycket vackert är det stora riksdagshuset. Överallt märker man en viss praktlystnad, en bestämd strävan efter elegans och god form. Man saknar kanske konstnärligt djup, som skall skydda mot en viss banalitet, som ibland kan skymta fram mitt i all glansen. På landsbygden märker man icke något av detta. Där märker också den flyktige iakttagaren ett troget fasthängande vid gammal klädedräkt och gamla bruk och sedvänjor. Där lär man sig att på ett nytt sätt sörja över vår nordiska landsbygds banaliserande. Vad som i Ungern verkar särskilt tilltalande på svensken är den allmänna hövligheten, elegansen, den goda formen. Den för tanken till de romanska länderna och England, men förefaller ganska isolerad i Ost-och Mellaneuropa. Särskilt märker man detta, då man reser från Ungern till någon av Balkanländerna med deras ungdomliga civilisation.

Ungrarna förstå alltså att göra det festligt omkring sig. Också över deras vardag vilar något av helgd och högtid. De äro glada, livliga och gästvänliga och älska starka färger och stora ceremonier. Härav kan man sluta sig till hur högtidligt och feststämt ett jubileum måste bliva, som firas av hela nationen med gäster från olika delar av Europa och Amerika. Det var också en i sanning lysande skara, som samlats till dessa festligheter. Påven hade visat det festfirande landet den stora uppmärksamheten att sända en egen legat, kardinal Sincero. En sådan legat representerar påven själv och behandlas som en suverän. En tron var rest åt honom i den stora festhallen, och han hälsades också av närvarande furstliga personer med djupa bugningar och nigningar. Mycket intressant var det att få se och höra kardinal Bourne, ärkebiskop av Westminster, som också höll ett vackert tal, börjande på latin och slutande på engelska. Närmast honom i ancennitet kom den österrikiskt jovialiske kardinal Piffl, ärkebiskop av Wien. Mycket liten till växten men ståtlig till hållning var kardinal Lavitrano, ärkebiskop av Palermo. Från fjolårets jubileum i Stockholm igenkände man den majestätiske och vältalige kardinal Faulhaber, ärkebiskop av München-Freising, och Polens furstligt elegante och älskvärde primas, kardinal Hlond, liksom också den lille energiske Mgr. Baudrillart, som brukar uppträda som Frankrikes representant vid internationella kongresser. En annan framträdande gäst vid detta jubileum var vår apostoliske visitator år 1920, den reslige holländske biskopen Diepen, som vid sitt framträdande i Budapest hälsades med stormande bifall och omfamnades av den påvlige legaten. Till och med en skäggig bulgarisk biskop uppträdde i denna internationella församling. Ävenledes märktes den belgiske biskopen av Namur och några amerikanska prelater. Också den så mycket omtalade österrikiske politikern Mgr. Seipel var med vid denna representativa kongress, där han höll ett praktfullt tal om sammanhanget mellan politik och moral. Naturligtvis hade så gott som alla Ungerns biskopar kommit till denna hela nationens fest spetsen för dem log den alltid lika milde och vänlige kardinal Séredi, som före sin upphöjelse var benediktinermunk i Rom. När min värd presenterade mig som representant för de skandinaviska länderna sade han med ett oefterhärmligt leende på franska: Ja, ni bor långt borta men är nära vårt hjärta.

Också för den som intresserar sig för det europeiska nutidsläget var detta internationella gästabud av ett visst intresse. Det tycktes egentligen endast vara Ungerns närmaste grannar och fiender, Tjeckoslovakien, Rumänien och Jugoslavien, som icke blivit bjudna till festen. Däremot saknades varken England, Frankrike eller Belgien på denna bjudning och dessa länders representanter hälsades med livligt bifall. Ännu starkare tycktes sympatierna vara för Polen; kardinal Hlond mottogs på tribunen med rent ovationsartat bifall, som föreföll minst lika starkt som det som mötte Österrikes och Bayerns utmärkta representanter. Från Preussen saknades en särskild representant vid välkomstmötet. Kardinal Faulhaber skulle nog representera hela tyska riket men uppehöll sig i sitt hälsningstal uteslutande vid Bayern och dess vänskapliga relationer till ungrarnas land.

Bland de världsliga dignitärerna på jubileet märktes främst riksföreståndaren Nikolaus von Horthy. Ungern är ju som bekant fortfarande monarki, och riksföreståndaren som är statens överhuvud tills en ny konung blir vald anses ha högre rang än presidenten för en republik. Bland annat uppträder han med en livvakt i praktfulla kläder och bebor en flygel av det kungliga slottet. Om sommaren bebor han det kungliga lustslottet Gödölö, dit gästerna på jubileet också voro inbjudna. Fastän han är kalvinist deltog han i dessa katolska festligheter. Även några ärkehertigar och ärkehertiginnor av huset Habsburg som äro bosatta i Budapest voro med vid flera tillfällen och behandlades som furstliga personer, medan deras fränder i Österrike icke ens tillåtas att bära sina titlar. Mycket intressant var det att se och höra den ädle filantropen och politikern greve Apponyi som bland annat höll tal på flytande latin. Han berättade i privat konversation, att han hade varit i Stockholm under världskriget och där särskilt fått ett outplånligt intryck av den ädle prins Karl. I allmänhet voro spetsarna i den ungerska huvudstaden representerade vid dessa högtidligheter, stadens borgmästare, universitetets rektor, framstående ungerska vetenskapsmän, alla i praktfulla dräkter. Då man stod i det med sagolik prakt prydda riksdagshuset, omgiven av män i lysande magnatdräkter och andliga i purpur och violett, kunde man tro att man stod på scenen som aktör i ett slösande rikt utstyrselstycke. En svensk diplomat som råkat komma med i församlingen förklarade förtjust att något liknande fick man i vår tid endast se i England vid högtidliga tillfällen.

En verkningsfull bakgrund fick detta jubileum också av efterkrigstidens politiska händelser. Som vi alla veta härskade kommunismen under flera månader i Ungern strax efter fredsslutet. På riksdagssalens talarstol kan man ännu se märken efter de kulor som en revolutionär avsköt mot dåvarande statsministern greve Tisza. Flera präster försäkrade, att de under denna hemska tid aldrig på morgonen kunnat veta, om de skulle få leva till kvällen. Svarta listor voro redan utskrivna med namn på några särskilt misshagliga personer som skulle avrättas på själva Sankt Stefans fest, som i Ungern firas den 20 augusti. Det var endast kontrarevolutionen som kom emellan och räddade deras liv. På Gödölö berättade en språksam slottskaplan, att det var på den platsen som planerna spunnos för striden mot kommunistväldet. Denna dystra tid har haft en kraftig verkan och säkert bidragit till att göra Ungern så konservativt och katolskt som det nu är.

Det egentliga festföremålet var ett ungerskt helgon, Sankt Emmerik, den helige konung Stefans ende son, som ljöt döden vid unga år år 1030. En staty av denne som var skänkt av ärkehertiginnan Isabella och rest på ett torg i Budapest invigdes högtidligen av kardinal Séredi. Likaledes avtäcktes i riksdagshuset en minnestavla av denne helige yngling. Festveckans dagar voro uppfyllda av föredrag, föreningssammanträden, festspel och andakter. Vid dylika tillfällen bör man följa den gyllene regeln att koncentrera sig på det viktigaste och nödvändigaste. Bland detta är det i synnerhet en upplevelse som nitat sig fast i minnet, den s. k. skeppsprocessionen på Donau en stilla augustiafton. Ungern hör inom parentes till de sydliga länder där man om sommaren kan vara nästan fullkomligt säker att vädret håller sig vackert, både vackert och mycket varmt. Denna procession hör till det mest storslagna, som man över huvud kan uppleva. På det första skeppet stod altarets sakrament i en monstrans som vaktades av den påvlige legaten. Sedan följde flera andra skepp, som i högtidlig stillhet gledo fram över den mörka floden. Hela Budapest var illuminerat; på riksdagshuset lyste ett stort kors, och härligt orgelspel hördes, då skeppen passerade förbi. Den ärevördiga kröningskyrkan och det majestätiska kungliga slottet lyste vita i natten. Också en så världslig institution som Tekniska Högskolan var prydd med lysande emblem. Det är sällan man numera påträffar religiösa demonstrationer av så officiell art, där en hel stad, ja, ett helt land samlats för att visa sin tro och dyrka sin Gud. Båda stränderna av Donau voro på en lång sträcka kantade av ljusbärande kristna som sjöngo eukaristiska sånger på ungerska språket, ty sommarens stora ungerska jubileum var också planlagt som eukaristisk fest. Här möttes man icke blott av prakt och ståt utan också av rörande andakt och levande fromhet. Man förundrade sig att det ännu i vår avkristningstid finnas länder med så levande kristendom. Det fanns här mycket som påminde om den dramatiska kamp mellan ljusets och mörkrets makter som nu pågår i världen och man kände sig lugnad och tröstad att här befinna sig i en ljusets starkaste fästningar i vår tid.