Katolska kyrkan i Finland 1931

Av Joh. van Gijsel

Kyrkoåret har börjat och kalenderåret nalkas sitt slut. Ser man med allvar på dessa händelser, kan man väl knappt finna ett lämpligare tillfälle för en tacksam överblick över det gångna och förnyat mod för det kommande. Det förflutna året har varit rikt på händelser, men händelserna hava måhända ej fått den yttre glans de behövt. Var den rådande nöden orsak eller anledning härtill?

Var det i fjol tal om pressen, så vill jag nu fästa uppmärksamheten på några festliga åminnelser, som lämnat djupa spår samt medfört andlig välsignelse och som torde bära frukt.

Republikens president firade sin 70-årsdag. Finland, isynnerhet huvudstaden firade detta jubileum, trots att naturen ej syntes vilja medverka – i mannaminne torde man ej hava haft en så svår snöstorm som denna dag. Fotgängare, åkdon, spårvagnar och automobiler sökte sig fram och kommo fram, men med mycken möda och ansenligt försenade. En bild av kyrkans verksamhet. Katolska Kyrkan söker sig fram, möter hinder och går framåt.

På presidentens minnesvärda 70-årsdag strömmade folket till slottet. Katolska Kyrkans prästerskap med H. Excellens Biskopen i spetsen skulle dit och kommo fram. Det gällde att lyckönska statens överhuvud och överlämna H. H. Påvens lyckönskan. Vänligt blevo vi mottagna. H. Excellens biskopen framförde i ett välformat tal Finlands katolikers, prästers och sina egna lyckönskningar och överräckte därpå det telegram, som H. H. Påven värdigats sända jubilaren, med önskan och bön för dennes och landets väl.

Det är glädjande att vara med om dylikt och tanken flög till »Vox Romana» – Rösten från Rom – den numera kända jultidningen från Finland, som torde bliva en röst från alla i norden, d. v. s. en röst som kanske ropar i öknen, men som vill göra sig hörd från öknen över världen. Tidningen har åter höjt sin röst, emedan den kommit ut och hoppas på en framtid.

Framtid – liv, förnyelse och kraft – vem ville ej vara med därom, men den måste ha sitt stöd i en forntid. Forntiden hedrades åter i Finland år 1931. I Esbo gamla medeltidskyrka från 1400-talet utfördes ett genomgripande restaureringsarbete. Arkeologiska kommissionen lät utföra skrapning och tvättning av väggar och tak i koren i medeltidskyrkans båda ändar. Dolda under flera lager kalkfärg funnos nämligen rika dekorativa figurmålningar, vilka utförts under den katolska tidens sista år i början av 1500-talet av en okänd konstnär, som torde ha utfört flera arbeten i landet, emedan Ingå kyrkas vägg- och takmålningar äro identiska med dem i Esbo. Härpå tyder bl. a. den omständigheten, att Evas skapelse i de båda kyrkorna skildrats på alldeles samma sätt.

I samma vördnadens tecken och anda för Nådendals medeltida minnen restes en minnessten på den s. k. Nunnegraven i Nådendal, på vilket minnesmärke ses en kopparplatta, framställande nunneklostrets sigill: Birgitta mottagande uppenbarelse. Man vore frestad att häri se en hyllning enkom för de avlidna Birgittasystrarna. Ehuru namnet tyder endast härpå, finnas förmodligen dock uti samma grav kvarlevor av andra personer begravna i kyrkan ända till 1600- och 1700-talet, vilka fördes till en gemensam grav, då vid en grundlig upputsning av kyrkan i mediet av 1800-talet man gick så radikalt tillväga, att man icke skonade gravarna under kyrkogolvet. Egendomligt är likväl namnet »nunnegraven» och man gläder sig åt de sparsamma hedersbevisningar som falla kyrkan till del. Det synes kanske obetydligt, men betyder dock mycket, ty utan att söka kontakt med Katolska Kyrkan finner man den genom att upptäcka och hedra gamla katolska minnen.

Kontakt med den katolska världen skaffade oss firandet av kyrkomötet i Efesus’ 1500-årsfest. Minnet högtidlighölls i alla katolska församlingar i Finland under hela maj månad genom särskilda predikningar och gudstjänster, som säkert medförde stor välsignelse och det religiösa livets förnyande. – Det populära helgonet Antonius levde upp på nytt i ord och bild genom tidningsartikel och föredrag, ävenledes med anledning av hans 700-årsjubileum. – Den hl. Elisabets fest satte dock mera prägel över det hela, liksom skulle omständigheterna och nödtiden särskilt inbjudit att fira detta förträffliga exempel på välgörenhet och kärlek till nästan. Vid samma tillfälle. begick St. Anna-föreningen – vars syfte är att genom gemensam i kristlig anda utövad verksamhet för de fattiga, hos sina medlemmar befrämja äkta kristligt liv – minnet av sin 25-åriga tillvaro och verksamhet inom Helsingfors katolska församling. Det var en fest i äkta katolsk mening med talrik anslutning och deltagande i den hl. kommunionen, pontifikalmässan och aftonens familjesamkväm. En förening kan ej undandraga sig allmänheten och firandet, såsom en enskild person, och därför liksom koncentrerade sig vid St. Anna-föreningens firande alla andra jubiléer och festligheter, som kunnat och bort firas i huvudstaden. Finlands katolska biskop J. M. Buckx hade ett trefaldigt jubileum: 25 år som präst, 10 års arbete i Finland, 50:de födelsedag – han var försvunnen på högtidsdagarna. Kyrkoherde van Gijsel firade sitt 25 års prästjubileum – bortrest för tillfället. Pastor W. von Christierson kunde se tillbaka på en 25-årig verksamhet i sitt hemland – allt detta firades utan yttre glans, ehuru katolikerna ej glömde att genom bön, blommor och gåvor betyga sin vördnad för jubilarerna. Och Kyrkan hade säkert den största nytta därav i andligt och timligt avseende. Härom vittna alltjämt en guldmonstrans, mässhakar, alba, m. m., skänkta vid dessa festliga tillfällen.

Moder Angela, föreståndarinna för systrarna och skolan, ävenledes föremål för ett 25-års klosterjubileum, firades dock av medsystrar och skolbarn vid en anslående familjefest, varom offentligheten ej visste mycket.

1931 såg till hemlandet återvända såsom klosterbroder Broder Erik, den första bland Finlands söner – av dess döttrar finnas för närvarande sex i utländska kloster – som i nyare tid försökt sig på klosterlivet. En uppmuntran för andra, ehuru landets regering en tid var något ängslig för munkar och munkordnar. Religionsfrihetslagen av den 10/11 1922 säger ju: Munk- eller nunneorden eller nytt kloster må ej inrättas och må icke till medlemmar eller noviser i förut i landet befintligt kloster upptagas andra än finska medborgare. – Det är ju en brist i lagen, isynnerhet i vår tid, då många säkert skulle söka sig bort från världens ondska. Var det icke ondskan som bidrog till munkväsendets uppkomst? En önskan att ägna sig helt åt Gud – en ren omöjlighet i den dåvarande fördärvade världen – som åstadkom att många droga sig tillbaka från världen, gjorde bot och helgade sig i ensamhet, för att därefter sluta sig tillsammans och efter beprövad offervilja och uthållighet återvända bland folket för att sprida helighetens tanke och praxis genom lära och exempel och bidraga till världens förnyelse i Kristus. Skulle man ej behöva detsamma i våra dagar, då de flesta människor synas tänka på allt annat än Guds rike och dess rättfärdighet.

Pastor H. Hartwijk höll ett radioföredrag på Kalevaladagen inför en utvald åhörarskara i Universitetets solennitetssal. Det var denna gång tyvärr ej över ett katolskt ämne, utan om Finlands nationalepos Kalevala. När blir det ett katolskt tema?

Åbo församling dekorerade vackert i romansk katedralstil sitt lilla kapell. Viborg restaurerade och satte i värdigt skick sin sekelgamla kyrka och utvidgade barnhemmet. Det senare skulle även Helsingfors behöva, liksom kapellet i Åbo, men de erforderliga medlen därtill saknas. Allt fordrar enorma summor, som våra katoliker tillsvidare ej förmå hopsamla, trots vällyckade och inbringande basarer.

Det är ett nytt bevis på att ingenting sker utan svårigheter och offer. Detta erfor bäst Kyrkans överhuvud. Pius XI hade ett tyngande prövningsår. Förhållandet, eller spänningen som det heter, mellan Påven och Mussolini syntes ett ögonblick grumla den Katolska Kyrkans verksamhet. H. Excellens Biskopen sände en sympatisk deltagandeskrivelse till katolikernas gemensamma Fader, ett bevis på huru vi följde med händelsernas utveckling och bådo Gud om välsignelse i prövningens stund. Så levde vi förenade med katolikerna i den vida världen, med hopp om framgång och utveckling i Kristi segertecken, korset, instämmande i vad en tidskrift A. K. anförde vid Biskopens Jubileum: »Under de tio år Biskop Buckx vistats i Finland har han lett verksamheten med fast och smidig hand och åstadkommit många även ur protestantisk synpunkt rätt intressanta och anmärkningsvärda resultat».

Helsingfors, Sylvesteraftonen 1931.