Katolska kyrkan i Italien

Vad händer med den katolska kyrkan i dag i Italien? I artikeln görs en analyserande reflektion över olika händelser, i historisk tid och dagsaktuella. Frågan är vad kyrkan har för inflytande politiskt i dag, hur relationen mellan Vatikanen och Italien ser ut och hur människorna i Italien ställer sig till kyrkan och dess budskap. Politiskt befinner sig katolikerna i Italien i en övergångsperiod och det är oklart vart de är på väg.
Italien nämns idag tillsammans med Polen och Irland som ett av få länder i Europa där sekulariseringen inte har gått lika långt som många väntade sig. Man räknar med att drygt 20 procent av befolkningen går i mässan varje söndag. Därmed utgör det som man litet vagt kan beskriva som praktiserande katoliker en minoritet av italienarna, men det är en majoritet som märks och gör sig hörd både i det offentliga samtalet och när man räknar röster i politiska val. Det är svårt att beskriva Italien av idag som ett katolskt land; uttalanden i aktuella frågor från kyrkoledare möts ofta med frän kritik och ivrig debatt, de flesta unga människors syn på sexual- och familjemoral är ganska långt från vad man kan beskriva som traditionella katolska värderingar. Detsamma kan sägas om de värderingar som dominerar i offentliga frågor och hos beslutsfattare på olika nivåer. Ändå finns de praktiserande katolikerna där, det är kommersiellt meningsfullt att producera tv-serier om helgon och påvar, kyrkliga massmöten samlar hundratusentals människor, och det är inte ovanligt att man på gatan eller på buss och tunnelbana ser vanliga människor med ryggsäckar eller mössor från evenemang som de katolska världsungdomsdagarna. Katolska kyrkan i Italien befinner sig idag i stor förändring, och det är svårt att teckna ett porträtt av en så stor och mångskiftande verklighet utan att darra på handen. Men man kan börja med att skissera ett antal scener, förhållanden och händelser som ingår i bilden av den katolska kyrkan i Italien i slutet av år 2007.
Frågan om kyrkan i Italien kan inte helt skiljas från frågan om förhållandet mellan Italien och Vatikanen: som bekant förlorade påven den världsliga makten i Italien 1870 och relationen reddes ut först med Lateranfördragen 1929. Katolska kyrkans ställning i Italien regleras alltså av ett avtal mellan Italien och Heliga stolen. Konkordatet mellan Italien och Vatikanen från 1929 gav katolska kyrkan en privilegierad ställning som den i stor utsträckning förlorade då konkordatet skrevs om 1984. Idag kan den som vill ge ett bidrag till katolska kyrkan (eller till andra samfund) genom att i självdeklarationen välja att ge åtta promille till katolska kyrkan, vilket år 2004 motsvarade drygt 936 miljoner euro. Italienska staten ger också andra bidrag till katolska kyrkan, bland annat en omfattande skattebefrielse för kyrkans verksamhet. Omkring 80 procent av alla äktenskap firas enligt katolsk rit och är rättsligt giltiga också civilt (men före bröllopet måste paret gå till ett italienskt myndighetskontor och skriva på diverse papper). I flera år har framför allt politiker på vänsterkanten föreslagit varierande former av registrerat partnerskap, men ett starkt motstånd från katolskt håll har gjort att något sådant ännu inte har införts: kanske blir det av i början av 2008 under mitten-vänsterregeringen som leds av Romano Prodi.
Italiens katolska kyrka leds av ordföranden för biskopskonferensen, som sedan 2006 är ärkebiskopen av Genua, Angelo Bagnasco. Han var en av de 23 nya kardinaler som kreerades av påven Benedictus XVI på ett konsistorium i Vatikanen 23–24 november. Som biskoparnas ordförande efterträdde Bagnasco kardinal Camillo Ruini, som ännu är påvens vikarie för stiftet Rom. Bagnasco är en tillbakadragen man med ganska sträng framtoning jämfört med den betydligt mer joviale Ruini. Bagnasco uttalar sig sällan, men när han gör det är det ibland föga diplomatiskt, som när han i april sade att om man skall införa äktenskap för homosexuella borde man också acceptera incest och pedofili, vilket ledde till att han en tid var utsatt för allvarliga mordhot. Det vore en överdrift att säga att Bagnasco leder kyrkan i en ny riktning, men det är tydligt att han är arvtagare till den konservative ärkebiskopen av Genua, Giuseppe Siri, en av de mest konservativa biskoparna på Andra Vatikankonciliet. Bagnasco prästvigdes av Siri 1966. Här kan man passa på att lägga märke till att åtminstone påven Benedictus XVI tycks omvärdera arvet från den konservative Siri och hans ärkestift Genua. Konservativ är ett adjektiv som ligger nära till hands också för ärkestiftet Genuas förre ceremonimästare, Guido Marini, som sedan 22 oktober är påvens ceremonimästare och gör tydliga markeringar om att han vill återknyta till den liturgiska traditionen från åren strax före konciliet. Guido Marini arbetar i Vatikanen och är inte direkt involverad i den italienska katolska kyrkan på ett nationellt plan, men det är däremot Genuas förre ärkebiskop, kardinal Tarcisio Bertone, som i sin roll som påvens statssekretare ofta uttalar sig och gärna i sociala och politiska frågor som rör Italien och där man kanske skulle ha väntat sig ett uttalande från biskoparnas ordförande i stället för Vatikanens statssekretare. Här har rollerna förändrats: för några år sedan var det kardinal Ruini som gjorde uttalanden om italienska förhållanden medan Vatikanens dåvarande statssekreterare, kardinal Angelo Sodano, mer framstod som den diskrete chefen för Vatikanens diplomati. Formellt, politiskt och juridiskt är gränsen mellan Vatikanen och Italien klar och tydlig, men det kan man inte säga när det gäller opinionsbildning. I vissa lägen framstår Bertone som talesman för den italienska kyrkan, som när han säger till pressen att man enligt katolsk moral måste betala skatt; uttalandet förefaller meningslöst i Vatikanen där det inte finns några skatter och vars många aktiviteter i Italien är skattebefriade. Bagnasco, Marini och Bertone är alltså tre väl synliga katolska gestalter med stark anknytning till Genua och dess konservativa arv från kardinal Siri. En fjärde är ärkebiskop Mauro Piacenza, som också prästvigdes av Siri, och som sedan i maj 2007 är sekreterare eller andreman på Vatikanens kongregation (departement) för prästerskapet, efter att 2003–2007 varit ordförande för Vatikanens kommission för kulturarv och kyrkobyggnader. Somliga observatörer menar att påven medvetet vill anknyta till arvet från Siri, andra hävdar att det rör sig om tillfälligheter. Men här handlar det inte om att analysera Vatikanen utan snarare om att visa hur den italienska kyrkan och Vatikanen är hopflätade.
En händelse de senaste månaderna som var betydelsefull för katoliker i både Sverige och Italien var när förre nuntien i de nordiska länderna, Giovanni Tonucci, den 18 oktober fick lämna Stockholm för att bli ny ärkebiskop i den italienska Mariahelgedomen Loreto vid Mellanitaliens östkust. Loreto är Italiens motsvarighet till Lourdes som vallfartsort, även om det bygger på en annan historisk tradition: medan Lourdes går tillbaka på Mariauppenbarelser vid mitten av 1800-talet, är den stora kyrkan i Loreto byggd omkring ett hus som sedan senmedeltiden vördats som det hus i Nasaret där jungfru Maria skall ha besökts av ärkeängeln Gabriel. Enligt en tradition var det änglar som bar huset genom luften från Mellanöstern till Italien, medan moderna historiker mer lutar åt att husets stenar transporterats till Italien av en italiensk adelsfamilj i slutet av korstågen. På slätten mellan kullen där kyrkan står och den populära badstranden längs kusten har flera viktiga katolska massmöten hållits med medverkan av de bägge senaste påvarna: Johannes Paulus II 1995 och 2004 och Benedictus XVI 1–2 september 2007. Detta senaste möte samlade minst 300 000 ungdomar enligt den modell som skapats för världsungdomsdagarna och som nu är standard för katolska ungdomsmöten: en vaka på kvällen med blandade inslag som musik och vittnesbörd, och en avslutande mässa nästa morgon. På det senaste mötet i Loreto deltog Benedictus XVI på lördagskvällen och svarade på frågor från de unga om hur man kan leva som kristen i den moderna världen, och han firade sedan den avslutande söndagsmässan, där han uppmanade unga katoliker att säga ”ja” till Gud, så som Maria gjorde och att inte vara rädda för att göra det. Mötet var ett intressant tillfälle att se det folk som utgörs av engagerade unga katoliker medan de anlände i busslaster och sedan vandrade över fälten i långa rader fram till Montorso-slätten vid Loreto. Det som kanske mest av allt slog en utomstående betraktare var att så många av dem var knutna till olika slags lekmannarörelser. Särskilt synliga var anhängarna av den så kallade neokatekumenala rörelsen, som med sin starka gemenskapskänsla lockar många ickepraktiserande ungdomar till kyrkligt engagemang och trosfördjupning. Grupperna av sjungande neokatekumenala ungdomar med gitarrer och tamburiner som vandrade över fälten illustrerade det som är en stor utmaning för den katolska kyrkan i Italien men också i andra länder, nämligen församlingarnas kris som grundläggande gemenskap för de troende. Många församlingar befolkas mest av äldre medan de många engagerade ungdomar som faktiskt finns bedriver sina egna aktiviteter vid sidan av.
Detta är en utmaning som kyrkan är medveten om och som diskuterades bland annat på den italienska kyrkans fjärde nationella möte i Verona 16–20 oktober 2006. De former av kyrkligt engagemang som följde på Andra Vatikankonciliet i form av olika slags kyrkliga råd väcker idag betydligt mindre engagemang än tidigare. Utmaningen är att finna rätt former för engagemang och undvika en rent toppstyrd kyrka. Den nuvarande påven gör vad han kan för att stimulera unga människor till ett personligt möte med Jesus. Frågan är hur detta sedan skall översättas till kyrkligt och socialt engagemang. Det sviktande engagemanget i dessa nationella synoder, som hålls ungefär vart tionde år, är i sig ett symptom: mötet i Verona 2006 tycks ha varit betydligt mindre betydelsefullt än det senaste som hölls i Palermo 1995, som på många sätt var en viktig nystart för katolska kyrkans förhållande till dagens italienska samhälle och kultur.
Politiskt befinner sig katolikerna i Italien i en övergångsperiod och det är oklart vart de är på väg. Under de många år då politiken dominerades av det stora kristdemokratiska partiet i mitten av det politiska landskapet befann sig många katoliker i vänsterdelen av partiet. Idag är politiken uppdelad i tydligare höger- och vänsterblock, och medan många ännu känner stark sympati för vänstern utifrån det sociala engagemanget, blir det allt svårare för katoliker att känna igen sig i en vänster som allt tydligare tar ställning i frågor som rör familj och bioetik på ett sätt som strider mot ännu ganska starka katolska värderingar. Katolikerna har de senaste året höjt rösten och blivit synligare i dessa frågor. ”Family day” var namnet på ett massmöte i Rom 12 maj 2007 som samlade en miljon katoliker för att kräva mer stöd för familjerna från politikerna oavsett partifärg. En folkomröstning 12 juni 2005 om bioetiska frågor fick ogiltigförklaras på grund av lågt deltagande efter det att katolska kyrkan uppmanat italienarna att inte rösta just för att uppnå detta resultat. Folkomröstningen syftade till att avskaffa en lag som införts av Berlusconis regering i februari 2004, som bland annat förbjöd produktion och förstörelse av övertaliga embryon i samband med assisterad befruktning. I det fallet hade en högerregering lagstiftat på ett sätt som låg ganska nära den katolska etiska ståndpunkten. I frågor om familj och bioetik tycks idag högern ligga närmare katolikernas värderingar, men det kan röra sig om en övergångsperiod. De senaste årens händelser visar i alla fall att katolikerna i Italien ännu är en betydande grupp som är i minoritet men som inte kommer att försvinna den närmaste tiden, att de idag inte känner sig hemma någonstans i politiken, och att de kräver att politikerna lyssnar till dem. Biskop Alessandro Maggiolini formulerar det så här: ”Är vi ett katolskt land? Det tror jag inte man kan säga. Men katolikerna utgör en viktig grupp som har mycket att säga.”

OLLE BRANDT

Publicerad 2007 i nummer 9