Katolskt och protestantiskt

Av Nils Beskow

I.
Då en del folk för fyra hundra sedan bröto sig ut ur den katolska kyrkan och bildade nya samfund, togo de med sig från det gamla så mycket av sann och verklig kristendom, att de kunnat leva därpå intill denna dag. Detta är, vad de protestantiska kyrkorna ha gemensamt med den Katolska. Men finns det alltså mycken likhet mellan det gamla och nya, finns där också mycken olikhet. Den så kallade reformationen var ju i själva verket ingenting mindre än en revolution, och så våldsamt, så djupgående och omfattande var genombrottet, att spåren därav alltjämt äro synliga; och den remna i kristenheten, som uppstod vid detta jordskalv, har med tiden blivit alltmer i ögonen fallande.

Vid »det luterska reformförbundets» nyligen hållna religionskongress hade en av dess huvudtalare följande anförande: »Den avgörande frågan med hänsyn till förkunnelsen i nutiden är denna: Vilken visshetsgrund ha vi att bjuda människorna, när vi tala med dem om Gud, om det eviga? Finns det överhuvud någon objektiv visshetsgrund? Skola vi visa våra åhörare på den heliga skrift? Det tjänar ingenting till, att vi söka upprätthålla den fiktionen, att det går att vinna vår tids sökande och längtande människors tillslutning till en förkunnelse med motiveringen: »Skriften säger det».

Ungefär vid samma tid som ovannämnda kongress hölls i Stockholm, var det högtid bland de katolska kristna i denna stad. Ty den nya kyrkoherden i Sancta Eugenia blev då installerad i sitt heliga ämbete; och de ord hvarmed han hälsade menigheten, äro värda att höras. »Församlingen», så lydde hans budskap, »har en sändning i den nuvarande svåra tiden. Mitt i åsikters och meningars villervalla stå vi som en levande klippa. Vi veta, vad vi tro på. Vi veta, vad vi tillbedja. Vi erfara i oss den sanna frälsningen.»

Ligger det inte en bottenlös avgrund mellan dessa ord av den protestantiska teologen och den katolske patern. Å ena sidan ett öppet uttalat tvivel, om det här i tiden gives någon fast grund, varpå vi kunna bygga vårt hopp för evigheten. Icke oväntat förresten, då rösten kom från den värld, där allt andligt byggande sker på subjektivismens gungfly; och även det fäste övergivits, som man haft i den heliga skrift, så att allt står i ovisshetens tecken. Å andra sidan en av levande övertygelse buren och med hänförelse avlagd bekännelse, att det givs en fast grund för kristen tro och kristet hopp, den grund, som av evighet är lagd i Jesus Kristus och den av honom i tidens fullbordan stiftade kyrkan. En protestantismens bankruttförklaring! En katolicismens självdeklaration, som utvisar omätliga tillgångar, som vittnar om en andlig rikedom utan gräns.

Framför mig ligger en annons från ett av våra största och mest ansedda förlag, införd i en av våra största och mest ansedda tidningar. Annonsen har följande lydelse: »Böcker i en aktuell fråga: Vem var Jesus? Dog Jesus på korset? Dog Jesus icke på korset?» I en annan tidning annonserar ett annat förlag en bok med denna titel: »Har Jesus levat, och vad kunna vi veta om honom?» Och i en tredje tidning refereras ett föredrag över ämnet: »Är Jesus en historisk personlighet?» Och dessa ämnen avhandlas ständigt på nytt i tidningar och tidskrifter, från katedern och på predikostolen, vid möten och kongresser – överallt i den protestantiska världen.

Längre ha protestanterna alltså icke kommit, än att de stå inför Jesus med Pilati fråga: Vad är sanning? Och trots de klaraste vittnesbörd, den mest övertygande bevisning känna de sig aldrig säkra. Därför detta evinnerliga diskuterande av frågor, på vilka svar givits för årtusenden sedan, detta diskuterande, som aldrig leder till något avgörande.

Åter en olikhet mellan katolskt och protestantiskt! Ty i den katolska kyrkan sätter man icke frågetecken efter Kristi person, hans liv och hans verk. Där diskuteras icke detta. I stället böjer man sitt huvud inför honom i ödmjuk tillbedjan, och det gives ingen trognare bild av en sann katolik, än den som framställer honom på knä inför Kristus. Månne vi ej häri finna en av orsakerna till den allt vanligare flykten från protestantismen till den katolska Kyrkan? Ett tempel för andakt och tillbedjan är dock något annat och mer än en diskussionsklubb, och tillbedjan av Kristus är något högre än tankar och frågor inför honom, något större och för själen mera givande än också det mest skarpsinniga diskuterande om honom.

Men det är ej nog med tvivlet, med detta frågande utan svar, detta sökande utan finnande. På många håll har det lämnat rum för öppen förnekelse av allt det underbara, som berättas om Jesus. Evangeliet, menar man, är blott en legend, om än med legendens hela glans. Jesusgestalten är blott en mytologisk hägring, en skön Fata Morgana utan rot i verkligheten, ett abstrakt begrepp. Han har aldrig levat. Och där man i nåder erkänner hans historiska existens, förnekar man hans världshistoriska betydelse.

»Det är högt i taket och brett mellan väggarna i den lutherska Kyrkan.» Med det ordet avslutades ett prästmöte i Stockholm, vars praeses förklarat, att »den evangeliska berättelsen om Jesus lekamliga uppståndelse icke kunde vara någon grundval för tro». Och i själva verket är det så högt i taket och så brett mellan väggarna i denna Kyrka, att där finns rum för förnekelse av nära nog allt, som hittills gällt såsom sann kristendom. »Den svenska statskyrkan i våra dagar», skriver en protestantisk författare, »har så ackomoderat sig efter tidens läggning och önskningar, att man numera får tro snart sagt, vad man vill, beträffande de kristna grundsanningarna och ändå befinnas vara lika god församlingsmedlem, präst eller biskop. En stor del, om icke flertalet av yngre präster och folkkyrkliga ledare tro, som bekant, varken på Kristi gudom eller uppståndelse.» Och så långt har det gått inom vissa teologiska kretsar, att det föranlett en kulturradikal tidning till det uttalandet, att »fasthållandet vid det kristna namnet är ett rent spegelfäkteri.»

Även den katolska Kyrkan har en gång varit smittad av modernism, och försök ha också där blivit gjorda att omforma den gamla, kristna tron i enlighet med den nya tidens rationalistiska tänkande. Men denna Kyrka har haft, vad protestantismen saknat – ledare, som varit situationen vuxna. Visa och vaksamma påvar ha med framgång tagit upp kampen däremot. Och när den fromme Pius X nedlade herdestaven, var seger vunnen och det så helt och fullt, att det kan sägas om den katolska Kyrkan, att hon den dag som i dag är står på samma trons grund, varpå hon byggdes för snart två tusen år sedan.

Det är ännu i friskt minne, hur en strid upplågade mellan de båda lutherska ärkebiskoparna i Åbo och Uppsala. Striden gällde en av kristendomens fundamentala läror, läran om Kristi lekamliga uppståndelse, som förkastades av den senare, medan den fasthölls av den förre. På grund av denna meningsskiljaktighet vägrade den finska Kyrkans primas att inbjuda den svenske ärkebiskopen vid Åbo Domkyrkas 700-årsfest, och det skedde med den Högtidliga förklaringen, att »Finlands kristenhet, då den skulle begå sin minnesfest, ej ville i sin mitt se en person, som förnekade Kristi lekamliga uppståndelse». Och det dramatiska slutet på denna andarnas tvekamp blev, att Finlands åldrige ärkebiskop över sin motståndare uttalade detta skriftens allvarliga ord: »Om ock vi eller en ängel från himmelen annorlunda predikade evangelium för eder, än vi hava predikat, han vare förbannad».

Den lilla, lutherska Kyrkan har veterligen endast två ärkebiskopar. Ändå lågo dessa två – nu bägge hädangångna – i häftig strid med varandra, och den ena lyste den andra offentligen i bann. Den världsfamnande, katolska Kyrkan har två tusen biskopar och ärkebiskopar. Men fastän så många, fastän tillhörande olika folk och tungomål och helt säkert av de mest skiftande meningar i flera av livets frågor, äro de fullkomligt eniga i det väsentliga, »ett hjärta och en själ» i allt, som rör det centrala i kristendomen. Alltså söndring och splittring mellan protestantismens andliga ledare! Enhet och enighet inom det katolska episkopatet!

Som med ledningen så med de ledda! Det saknas, så vitt jag vet, en fullständig, tillförlitlig statistik över mängden av protestantiska samfund i världen. Men en dansk teologie kandidat, boende i Pennsylvanien, har i Berlingske Tidende uppgivit, att det i Amerikas Förenta Stater finnes ej mindre än 212 olika protestantiska »religioner», som icke ha något annat gemensamt med varandra än oviljan mot katolicismen. I Tyskland, lutherdomens hemland, lär det finnas 238 sekter och partier och enbart i det lilla Norge – enligt utsago av förre Trondhjemsbiskopen Gleditsch – över 220. Hur många, som finnas i England, sekterismens förlovade land samt i övriga protestantiska länder, är mig obekant. Men säkert uppgår hela antalet olika protestantiska samfund till över tusen. I den maning, som av protestantiska präster stundom riktas till deras församlingar, att troget hålla fast vid bekännelsen, ligger därför ej så litet av ironi, ty vid vilken av de tusen olika bekännelserna skola de hålla fast? Någon över allt och alla upphöjd auktoritet, som avgör, vad, som är det rätta, gives ju icke inom protestantismen; utan det är – i kraft av den fria forskningens princip – överlåtet åt envar att på egen hand söka utforska detta. Ett tröstlöst och hopplöst arbete, som blott leder till ständigt ökad söndring och splittring!

Kan man då undra över den klagolåt, som nyligen hölls vid en protestantisk kongress: »Hjälplöst söndersplittrad befinner sig protestantismen i den största fara att bliva uppslukad av Rom och förlora sig själv». Och är det väl underligt, om allt flera, trötta på detta kaos av skilda meningar i livets viktigaste frågor, taga sin tillflykt till den Kyrka, där det är blott »en Herre, en tro, ett dop och en Gud», där alla klockor ringa till samma gudstjänst och alla knän böjas till samma böner, där alla tungor jubla samma Guds lov, och alla fromma hjärtan brinna med samma heliga låga, där alla äro ett i Herren och med varandra, och Herrens vilja gått i fullbordan: Ut omnes unum sint.

Det är en gammal erfarenhet, att det religiösa livets förfall har med sig också det sedliga livets försvagande. Denna erfarenhet bekräftas i våra dagars anglikanska Kyrka. Den modernism i läran, som där gripit omkring sig, har följts av en modernism i moralen. Lambethkonferensens beryktade manifest om barnbegränsningen genom konstlade medel är ett av bevisen därför. Rätten till denna begränsning medgives nämligen uttryckligen under vissa omständigheter av majoriteten av de på konferensen samlade biskoparna. Alltså ett sanktionerande såsom tillåtet, av vad som är ett brott mot naturen och en synd mot Gud! En revolution i den kristna moralläran! Ett avfall från en av kristendomens heliga grundsatser!

Men så har det icke heller fått stå omotsagt. »Han, som bedjande går sin eviga vakt i vatikanens tysta ensamhet», har tagit till ordet, och nu som alltid har han talat tamquam potestatem habens, såsom den där har myndighet. Och sällan har väl olikheten mellan katolskt och protestantiskt framträtt mera klart än i den påvliga rundskrivelsen och Lambethkonferensens resolution. Ty där denna senare tillåter sig svaga eftergifter för tidsandans krav, gör mannen på Sanct Petri stol kristendomens omutliga krav på ett rent liv gällande i hela dess ideala höghet; och i flammande nitälskan om de värden, som höra till våra dyrbaraste, värnar han om äktenskapets helgd, mannens ära och kvinnans oskuld, familjens hälsa, barnets rätt till livet, folkens lycka och släktets framtid.

En förkrossande dom över de engelska prelaternas famlande och principlösa hållning! Se där olikheter mellan katolskt och protestantiskt – olikheter, som bli alltmer uppenbara, ju mer man fördjupar sig i dessa båda riktningars väsen, deras lära och liv. Och jämförelsen är ej till protestantismens fördel. Skuggorna, som falla däröver, äro djupa, och det mörknar över dess väg.

Med vilka ögon skola vi katoliker då se på våra bröder? Vi skola ej se på dem med någon skadeglädje. Hellre skola vi då önska oss den nådens gåva, som av de gamla fick ett så sällsamt namn: Donum Lacrimarum, tårarnas gåva. Ty inte heller vi äro utan brister. Vi ha själva fel att begråta. Och vi skola ej likna fariséen, som tackade Gud, för att han ej var »såsom andra människor», utan i stället som publikanen ödmjukt slå oss för vårt bröst med ett: »Gud misskunda dig över oss syndare». Ty äro vi ej i somliga stycken som andra, så är detta icke vår förtjänst; utan äran därför tillkommer Gud allena, Gud, vilkens »nåd ej varit fåfäng i oss».

Och går det trots hat och hot, trots blodiga förföljelse, trots skändade kyrkor, brända kloster och fördrivna ordnar framåt för den katolska kristenheten – medan det går tillbaka för den protestantiska, varom tomma kyrkor och övergivna altaren bära vittne – må det icke locka oss till vila på vunna lagrar utan i stället uppelda oss till ridderlig kamp, så att vi vinna allt flera och allt större segrar på det slagfält, där det kämpas under tvenne fanor, Kristi fana och Antikrists. Och må vi leva och dö för den »Kristi brud, som väl står på en av synd fläckad jord men höljd i en strålande klädnad av överjordisk skönhet och krönt med den gyllene kronan med de fyra ädelstenarna: Una, sancta, catholica et apostolica».