Kina och biskoparna – varför är denna fråga så viktig?

av SVEN HEILO
Att det finns många problem för kyrkan i Kina har varit känt sedan länge. Enligt Sergio Centofanti och jesuitpater Bernd Hagenkord i Vatican News är det främst förhandlingarna mellan Kina och Vatikanen om utnämningen av biskopar, särskilt då proceduren i Rom att välja ut kandidater, som står i blickpunkten.

Det finns andra problem med anknytning till detta. Det gäller den civila legitimiteten för de så kallade ”underjordiska” biskoparna, vidare det kanoniska godkännandet av biskopar som vigts utan det apostoliska mandatet, men även den kinesiska biskopskonferensens konstitution och en revision av gränserna mellan olika stift med mera. Dessa frågor måste underkastas ytterligare studier och dialoger.

Ansträngda relationer mellan Heliga stolen och den kinesiska regimen har varit rådande i decennier. Undertecknad som var närvande i Blå Hallen i Stockholm i september 1963, då monsignore John E. Taylor OMI vigdes till biskop över Stockholms katolska stift, minns medkonsekratorns, den amerikanske TV-biskopen Fulton J. Sheen, känslosamma predikan. Med teatraliskt darr på rösten utbredde han sig över ”det apostoliska mandatets betydelse” när det gällde biskopsutnämningar, med särskild hänsyftning på ”Communist China”. Där hade det nyligen skett vigning av biskopar utan godkännande av Heliga stolen. Dessa biskopsvigningar var ogiltiga, då de inte fått ”det apostoliska mandatet”. Det blev ett diplomatiskt efterspel. Från Arvfurstens palats sändes en protestnot till USA:s ambassad om det olämpliga i att en främmande prästman i en predikan offentligt kritiserade en nation med vilken Sverige hade diplomatiska förbindelser.

I dag, mer än ett halvt sekel senare, är problemet lika brännande som 1963. Centofanti och Hagenkord citerar ett brev till den katolska kyrkan i Kina 2007 i vilket den dåvarande påven, Benedictus XVI, försökte klargöra hur den obrutna successionen av biskopar fortsatt genom århundradena och att påvarna är rättmätiga arvtagare till den helige Petrus. Kyrkans identitet är byggd på honom och de andra apostlarna. Huruvida detta är något som går att förklara för den kinesiska regimen är en annan fråga.

Den rådande krisen beror på att att det uppstått två parallella katolska kyrkor i Kina, dels en ”underjordisk” som har relationer med Rom, men inte godkänts av regimen, dels en som kallas ”den patriotiska”, som visserligen inte har fått det ”apostoliska mandatet”, men väl är accepterad av myndigheterna. Krisen har inte orsakats av interna val i kyrkan utan av omständigheter av politisk, extern natur.

Det finns inga sakramentala skillnader mellan de båda kyrkorna. Den kyrkosplittring som ägde rum i Europa på 1500-talet var av dogmatisk karaktär, vilket det inte är frågan om här. Inte heller handlar det om den liturgiska och jurisdiktionella splittring som ägde rum på 1000-talet. Man kan fråga sig om kyrkan i Kina är kallad att betrakta sin närvaro och mission i världen på ett nytt sätt. Det gäller att integrera de olika känsloyttringar och tendenser som alltid finns i kyrkan, dels den ”inkarnationalistiska”, som kan leda till inomvärldslighet, dels den mera spiritualistiska, som sedd för sig själv kan bli abstrakt. Bortsett från dessa andliga aspekter finns de mera konkreta val att ta ställning till, såsom troheten mot påven, det evangeliska vittnesbördet och en opartisk strävan att i första hand se till kyrkans bästa.

Den nuvarande situationen är oacceptabel för alla, för de kyrkliga myndigheterna, de troende och möjligen även regimen. Fortsatta missförstånd och brist på förståelse leder ingenvart. Därför är strävan efter en överenskommelse mellan de kyrkliga och de politiska myndigheterna extremt nödvändig och angelägen i syfte att undvika ytterligare skador. De tre senaste påvarna har försökt att befordra enheten i hela den katolska kommuniteten, genom att hjälpa ”illegitima” biskopar återvända till full gemenskap och samtidigt stödja de biskopar, oavsett om de är ”officiella” eller ”underjordiska” som redan har full gemenskap. Enligt påven Benedictus XVI har åstundan att vara förenade med påven aldrig saknats hos de ”illegitima” biskoparna. Å andra sidan hävdade han att det inte längre är fördelaktigt för regimen att fängsla biskopar för deras trohet mot Rom. Det torde kunna leda till etablerandet av en full union mellan de båda katolska grupperna.

Sven Heilo, 2018-07-10

Texten i dess helhet i Vatican News 2018-07-07 finns att läsa via länken här