Klartext från olika håll

av BENGT SÄFSTEN
I en artikel på DN Debatt för några veckor sedan kommenterade Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi påvens senaste uttalande om abort [se här] utifrån sina yrkesmässiga och filosofiska ståndpunkter vilket i korthet redovisats på denna hemsida [här]. Under decennier har ämnet varit så laddat att erfarna debattörer annars ofta abdikerat. Den retorik som använts av båda lägren vill nog ingen bli förknippad med. Men alla vet. Alla ser. Alla tänker. Men ingen vill utsättas för de ibland hotfulla väderkvarnarna. Ett av problemen är nog att de attitydförändringar som kanske kan skönjas troligen aldrig kommer att tränga ner till skolgårdarna. Det kan handla om långsiktighet.

Men visst finns möjligheter till en diskussion. Öppningar.

Först får vi dock påminna oss vad senaste valet av domare till Högsta Domstolen i USA ställt till med så sent som i somras. Det senaste halvårets högljudda diskussioner om juristen Brett Kavanaugh rörde nämligen rejält om i grytan även i abortfrågan [läs mer här]. Diskussionen väckte en enorm uppmärksamhet och oro i så kallade prolife-kretsar med svallvågor även till Sverige. Man skulle kunna se det som en tsunami av motstridiga uppgifter. Diskussionen har nämligen kretsat kring det prejudicerande domslutet Roe versus Wade från 1973 som signalerade en öppning för legalisering av aborterna! Mycket olika rörelser – som Riksförbundet för sexuell upplysning RFSU, de så kallade kvinno- och metoo-rörelserna, Ja till livet och dess efterträdare Människovärde befarade att valet av Kavanaugh kunde riva upp detta vägledande beslut. Den juridiska prövningen av Roe versus Wade skedde nämligen året före man öppnade för en svensk legalisering.  Kontroverserna kring Kavanaugh har även rapporterats många gånger av svenska Respekt, den katolska rörelsen för livet [läs mer här]. Egentligen borde det dessutom ha väldigt lite att göra med Kavanaugh som person eller hans nuvarande kvalifikationer, eftersom detta handlar om ett beslut som togs för mer än 30 år sedan efter ingående diskussioner – men tangerar ett synnerligen svårt och ett alltid aktuellt område. Kanske kan det därför handla om en rädsla att röra i illa läkta sår.

Tännsjös oväntade kommentar på DN Debatt är därför mycket välkommen, där han på ett sakligt sätt diskuterar sina utgångspunkter, med följden att han visar att man kan möta andras högst olika ståndpunkter med respekt. Vi får överse att rubriksättningen troligen inte är hans utan tidningens sätt att få uppmärksamhet från läsarna.

Men man får påminna sig om några ytterligare märkligheter.

Legaliseringen av aborter i Sverige skedde redan 1974, då den nu aktuella lagen började gälla. Socialstyrelsen i Sverige har dock arbetat med en ofullständig rapportering sedan dess, eftersom man befarat ett otillbörligt hot mot det som tidigare kallades ”den personliga integriteten”. Redan 2009 dök frågan upp om att registrera personuppgifter på kvinnor som genomför en abort i Sverige. Då möttes förslaget av massivt motstånd och ledde fram till att bara begränsade uppgifter om abortpatienter fördes in i Socialstyrelsens patientregister. Bristen på information om abortpatienter gjorde det svårt att också förbättra vården genom kvalitetssäkring eller utvärdering av olika metoder. Sedan 2016 registrerar dock Socialstyrelsen och vården de kvinnor som genomgår en legal abort i det nationella patientregistret, för att det skulle göra abortvården bättre och säkrare. Kritikerna menade ändå att ett sådant register vore livsfarligt och kränkande. Det har därför inte funnits någon tillförlitlig statistik tidigare! Man får betona att det före 2016 rådde en unik situation när samtliga övriga diagnoser i Sverige kunnat registreras, med undantag av just detta. Som innebar att sjukvården i mer än tre decennier utförde aborter utan en mer detaljerad statistik. Konsekvensen blev att det har varit svårt att få mer heltäckande uppgifter, om man t ex skulle intressera sig för något så enkelt som hur vanligt det är att samma kvinna återkommer flera gånger för aborter vid senare graviditeter.

Under de decennier vi haft tillgång till legala aborter har det vardagliga språket förskjutits mot alltmer förskönande begrepp på kvinnoklinikerna. Detta antyds också i Torbjörn Tännsjös artikel. I Sverige blev legala aborter skrapningar, som blev vacuumextraktioner som blev förkortat till VEX, som blev avbrytande, för att bli dagen-efter-piller. Ingen vill gärna tala om vad frågan gäller i klartext! Som skulle vara en så självklar mänsklig rättighet som t o m förskönas till uttrycket ”kvinnors hälsa”. Inte heller är detta något personligt samtalsämne vid kaffeborden eller i ledighetsansökningarna. Trots att det är så vanligt som 37 000 fall årligen [läs mer här]. Vad detta blir totalt under drygt tre decennier kan man beräkna. Siffror som gäller enbart Sverige.

Det är alltså inte enbart den komplicerade frågan om samvetsfrihet som orsakat både allmän härdsmälta och någon sorts konsensus efteråt. På den svenska ytan. Eller risken för att debattörer kunnat råka ut för så kallad påstådd ”brunsmetning”. Utan fler och allvarligare konsekvenser.

Slutligen får man påminna sig om andra samtidiga diskussioner i Sverige – till exempel om de aborterade fostrens eventuella begravningsriter [läs mer här], som tidigare utretts med vetenskapliga metoder och sedvanliga granskningar  samt om eventuell återupplivning av foster som visar livstecken trots legal abort [läs mer här]. Den senare diskussionen skedde så sent som hösten 2018. Man kom då till slutsatsen att sent aborterade foster inte ska återupplivas. Tunga instanser som de svenska föreningarna för barnmorskor, neonatalläkare, gynekologer och förlossningsläkare enades då om hur kvinnor och foster ska omhändertas vid sena aborter. Men också detta har uppfattas som synnerligen privat och känsligt, trots att det påverkar den psyko-sociala arbetsmiljön för andra.

Vi får nog vänja oss vid att den öppnade diskussionen innehåller ord som kan kännas främmande eller rent av stötande när så olika världar möts i en komplicerad fråga. Det handlar inte om något så banalt som obehagliga bilder, men att påminna sig om att en ”rättighet” innebär en ”skyldighet” för den andra medmänniskan. Eller att liv för den ene är död för den andre. Ödmjukhet skadar inte.

Det samtalet måste ändå kunna få ske i klartext. Men de aspekterna måste komma fram. Debattörerna och måste få mötas. Respektfullt. Man måste lyssna på varandras ståndpunkter. Detta sker bland annat i Tännsjös artikel. Men han är inte helt ensam. Vi andra får glädjas över öppningarna.

Om de dessutom tränger ner till skolgårdarna, det kan man bara hoppas.

Bengt Säfsten 2018-10-29