Klosterkyrkan i Vadstena firar 500-årsjubileum

Av Frogner

I Vadstena, den idylliska staden vid Vättern, som behållit så mycket av sin medeltidsprägel och som en gång intog en andlig stormaktsställning i Norden, har i dagarna firats ett högtidligt jubileum.

Heliga Birgittas klosterkyrka, som också blivit kallad »Palmkyrkan i Norden», har nämligen blivit 500 år, och med anledning härav har, som nämnts en högtidlighet firats där. För 500 år sedan, närmare bestämt den 16 februari 1430, invigdes klosterkyrkan för sitt heliga ändamål att vara en kyrka för det av heliga Birgitta anlagda klostret.

Säkerligen gå i dessa dagar Nordens katoliker i sina tankar till den lilla vackra staden och dess härliga klosterkyrka, nu protestantisk stadskyrka, men som ändock är en helig och kär plats för oss alla, som lärt sig älska och vörda Sveriges stora dotter S:ta Birgitta.

Om Vadstena kloster och kyrka har ju skrivits åtskilligt, så att någon utförligare artikel om dess historia och data torde väl nästan vara överflödig.

Men detta 500-åriga jubileum är, för oss katoliker ändå av så pass stor betydelse att man inte gärna kan gå in på en skildring av kyrkan, låt vara i mycket breda drag, utan att omrama denna skildring med något om själva staden Vadstena, dess historia och byggandet av klostret.

Inledningsvis nämndes att kyrkan invigdes 1430. Men Vadstena, som fick sina stadsrättigheter den 8 december 1400, nämndes redan 1268. Det är då frågan om en gård, som ägdes av Birger Jarls broder Elavus.

Vadstena by eller socken, som den från 1361 kallades, hade väl aldrig blivit annat än en större bondby, om ej Vadstena kloster, denna den heliga Birgittas märkliga skapelse, blivit byggt. Till möjligheterna att anlägga detta kloster bidrog i hög grad konung Magnus Eriksson och hans gemål drottning Blanka, vilka upprättade ett testamente till förmån för klosterstiftelsen. Byggandet av klostret tarvade ju en hel del folk och när sedan klostret började befolkas, blev Vadstena av allt större betydelse. Stad blev ju som nämnts Vadstena inte förrän 1400.

Åren 1368 eller 1369 påbörjades klosterbyggandet och 1384 på hösten invigdes 46 nunnor och 16 munkar. Redan tio år tidigare eller 1374 hade man intill Klostret ett träkapell färdigt, vilket antagligen stod på samma plats som den nuvarande kyrkan. Detta träkapell skulle då ha varit uppbyggt, när Birgittas lik samma år anlände till Vadstena. Birgittas dotter Katarinas lik nedsattes i detta träkapell 1381.

Men inte många år därefter eller 1388 den 14/6 härjades den gamla träkyrkan av eld och nedbrann till grunden.

Villiga händer och rikliga gåvor satte fart i arbetet med kyrkans byggande, så att 1393 var man så långt kommen, att vid Birgittas translation, trefaldighetssöndagen, man hade högaltaret färdigt, där Birgittas skrin med relikerna kunde sättas. Fem år senare var valvet över detta altare eller brödernas kor, nuvarande högkoret, färdigt.

1402 hade man jungfru Marias altare färdigt och året därefter nunnornas kor. Bröderna fingo inviga sitt kor 1405.

Om man ytterligare följer arbetets gång skall man finna, att 1414 fullbordades kyrkans yttermurar till valven och 6 år senare eller 1420 uppfördes valven. 1427 invigdes S:ta Annas altare i hennes kor, där drottning Filippa begrovs. Hon hade, enligt anteckningar låtit uppföra detta kor. När så hela klostret, monasterium Vatzstense, invigdes för sitt ändamål den 16 febr. 1430, så får man väl taga för givet att kyrkan var så gott som färdig, om också en del detaljsaker ännu icke voro klara och iordningställda.

I invigningshögtidligheten deltog konungen (Erik XIII av Pommern) och flera av Sveriges stormän samt ärkebiskop Haquini.

Vadstena klosterkyrka, vad storleken beträffar den fjärde i ordningen av Sveriges kyrkor, är byggd i den gotiska stil, som då var bruklig vid kyrkobyggnader, men dock icke alldeles lika cisterciensernas kyrkor, utan har fått en mera egenartad stil, som man velat kalla birgittinerstil.

Det mest iögonfallande är väl att kyrkans kor ligger i väster och ej i öster, som man är mera van att se.

Jämför man denna märkliga kyrkobyggnad, åtminstone vad själva byggnaden som sådan beträffar, så skall man finna, att kyrkan är byggd efter Birgittas föreskrifter i hennes uppenbarelser. Den är således byggd av gråsten och kalksten, 68 m. lång och 34 m. bred. Invändiga höjden till valvens slutsten är 17 m.

Beträffande exteriören saknar Vadstena klosterkyrka i enlighet med Birgittas föreskrifter all slags skulptur. Den är i stället »av slät gärning, ödmjuk och stark».

Credos starkt begränsade utrymme tillåter ju inte en utförligare redogörelse för kyrkans inre och de medeltida konstsaker som där finnas.

Endast några få rader om helhetsintrycket man får vid ett besök i den 500-åriga kyrkan.

Genast man kommer in genom den relativt låga porten, »Förlåtelsens port», blir man imponerad av det märkliga byggnadsverket. Enligt Birgittas föreskrifter skulle kyrkan ha »fem valv i längden och tre i bredden och lika höga». Klosterkyrkan är också indelad i tre lika höga skepp, som uppbäras av två rader åttakantiga kalkstenspelare, fyra i varje rad. Härigenom bildas fem stjärnvalv i varje skepp. Koret har ett kryssvalv. När man sedan går i denna kyrka och ser all den rikedom av medeltida träskulpturer av synnerligen högt konstvärde, betraktar de två förnämliga altarskåpen och de utsökta grupper av madonnor, Birgitta och Hieronymus m. fl. samt den lika högst värdefulla samling av kyrklig textilkonst, som här finnes, för att nu inte glömma det märkliga skrin, vari reliker förvaras och av vilka en del säkerligen äro efter heliga Birgitta, så blir man nästan överväldigad. Det skall då möjligen vara Uppsala domkyrka eller domkyrkan i Trondhjem, förlåt Nidaros, som har att uppvisa rikare konstskatter.

I samband härmed kanske man bör nämna, ehuru det även måhända är onödigt, att Birgitta ju själv aldrig fick se sin kyrka färdig. Hon dog, som bekant i Rom 1373.

Men det är inte bara själva byggnadsverket som sådant, konstverken och de många gravmonumenten, vilka enbart stämmer en till andakt och ro i Vadstena klosterkyrka. Ty när man kommit in i denna kyrka och låtit allt profant bliva bannlyst, så är det som man under de höga kryssvalven skulle förnimma ett stilla eko från forna tiders stämningsfulla gudstjänster. Och lyssnar man ännu längre, så blir det som en underton av stilla vespersånger, sjungna av fromma birgittinernunnor

Vadstena klosterkyrka har tiderna igenom förändrats åtskilligt, åtminstone vad interiören beträffar.

Men så länge munkar och nunnor fanns kvar i klostret torde dock inga större förändringar ha ägt rum i kyrkan. Men sedan de sista nunnorna fått lämna klostret synes en förfallets tid börjat för Vadstena klosterkyrka.

I slutet av 1500-talet berövades sålunda kyrkan en hel del av dess inventarier i silver och mässkläder.

Drottning Hedvig Eleonora intresserade sig dock mycket för kyrkan, och 1684 reparerades den grundligt genom drottningens försorg.

Åren 1918-1919 blev Vadstena klosterkyrkas rika samling av medeltida kyrkokonst ordnad på ett mycket förtjänstfullt sätt av professor Andreas Lindblom. De värdefulla textilerna ordnades och iordningsställdes av fröken Agnes Branting. Även detta arbete till full belåtenhet.

På våren 1926 påbörjades, som bekant, en omfattande utgrävning av det tidigare under markytan fullständigt dolda ruinkomplexet väster om klosterkyrkan. Detta arbete, som förtjänstfullt letts av amanuensen Bertil Berthelson, är nu i det närmaste färdigt.

Detta ruinkomplex tillhör ju dock inte själva kyrkan utan är en sammanlänk mellan de bägge konventens anläggningar. Här hade man bl. a. ett s. k. talehus, vilket utgör centrum i ifrågavarande ruinområde.

År efter år har »svunnit hädan, som droppar i tidens hav», sekler ha kommit och sekler ha hamnat i evighetens famn; släktled efter släktled av det gamla Vadstena har gått sin långa vandring mot det eviga.

Men kvar står dock heliga Birgittas klosterkyrka, som ett vackert och vördnadsbjudande minne från gammal god och from katolsk tid. Dock inte bara som ett minne, utan än i dag som ett helgat tempel, dit Nordens katoliker gärna vandra och dit deras tankar ofta gå.