Knäpp, irrationell eller bara dåraktig?

I en mycket tänkvärd krönika i Kyrkans tidning den 3 november reflekterar Ulla Gudmundson,
 Sveriges ambassadör vid Heliga stolen, över religiös tro och ateism. Hon gör gällande att helighet visst kan förenas med frihet och kritiskt tänkande, trots att den kombinationen inte är uppenbar i vårt land. Hon erinrar sig ett av UD arrangerat seminarium för fem år sedan, vid vilket KG Hammar identifierade en ”religionsfobi” i Sverige och Ingmar Karlsson (då generalkonsul i Istanbul) fyllde i att de som går i kyrkan stämplas som knäppa och moskébesökare likställs med självmordsbombare. Ulla Gudmundson kommer sedan med en sannolik spekulation om ”att många i Sverige nog lever i tron att det bara är de andra, varmed i vår kontext oftast menas muslimer (men kanske även katoliker?), som är religiösa. Och att de därmed också är irrationella. Vi så kallade vanliga svenskar däremot står, tror vi, på en sockel av objektivt, vetenskapsgrundat förnuft. Att detta förnuft har djupa kristna, ja också judiska och muslimska, rötter är vi omedvetna om.”

Utgångspunkten för Gudmundsons överläggningar var det tredje världsfredsmötet som hölls i Assisi förra torsdagen, till vilket påven Benedictus XVI inte bara hade inbjudit troende utan också ateister och agnostiker. Hon beklagar att diplomater inte fick några entrébiljetter, vilket man kan hålla med om, eftersom hennes reflektioner är värda en internationell åhörarskara/läsekrets. Någon som vänder upp-och-ned på begreppen och ifrågasätter invanda tankefigurer borde välkomnas.

Få gillar att bli betraktade som knäppa och irrationella. Det man dock skulle kunna lägga till är att katolsk och rysk-ortodox tradition har lättare att identifiera sig med släktingen till den knäppe och irrationelle, nämligen dåren, den helige dåren. Den hårfina skillnaden är att dåren i själva verket varken är dum eller ointelligent, trots att han eller hon precis som den knäppe och irrationelle uppfattas som tokig. Vi måste alltså göra en distinktion mellan det som ateisterna ser som irrationell och förnuftsvidrig religion å ena sidan, trons dårskap å den andra. Två av historiens mest begåvade personer, aposteln Paulus och renässanshumanisten Erasmus av Rotterdam iklädde sig gärna dårens roll. Paulus talar i de båda korinthierbreven om dårskap för Kristi skull. Han vädjar till korinthierna att stå ut med och lyssna till den dåre han faktiskt själv såg sig som (2 Kor 11:1,16). Trons dårskap utgår från acceptansen av lidandet och Kristi kors (1 Kor 1:18–31) och innebär också ett galet och kärleksfullt risktagande i en satsning på projekt som har oddsen emot sig. Katoliken och renässanshumanisten Erasmus av Rotterdam skrev en hel bok om detta, Dårskapens lov. Budskapet är att de som tror att de är visa egentligen inte är så kloka, medan den som betraktas som en dåre mycket väl kan vara vis. Kunskap och bildning var viktig i Erasmus ögon, men för honom förblir och ska kristendomen ändå vara en dårskap för världen. Erasmus och Paulus har tack och lov några lärjungar även i vår tid.

Fredrik Heiding

http://www.kyrkanstidning.com/kyrkanstidning/kronikor/fasta_kronikorer/upplysning_med_plats_for_helighet_0_18867.news.aspx?staffname=Ulla%20Gudmundson