Kommunister utan ideologi?

HOLIN, FRANS-J.

Är eurokommunisterna ärliga?

Dialogen mellan kristna och marxister har f.n. många gåtfulla ansikten. Den började 1965 som en dialog mellan i huvudsak katolska teologer och vetenskapsmän å ena sidan och marxistiska teoretiker (som förespråkade en mera öppen marxism) å den andra. De politiska realiteterna gjorde sig redan då påminta genom utreseförbud för några av östblockets mest framstående ”revisionister”. Diskussionerna gällde inte bara människans mål och mening i största allmänhet utan redan då ställdes kommunistpartierna inför besvärande konkreta frågor: kan vi lita på att ett kommunistiskt parti inte förvandlar staten till en diktatur när den väl har kommit till makten? Med andra ord: Var den inledda dialogen bara ett taktiskt spel för att hjälpa kommunistpartierna till makten, eller fanns det tecken på en verklig öppning? – Erfarenheterna från östländerna och kommunistpartiets inre struktur ingav och inger fortfarande betänkligheter på den punkten.

Den 1965 förda dialogen har för länge sedan spritt sig utanför de intellektuella cirklarna. Genom den s.k. eurokommunismen har den blivit en politisk fråga som berör den omedelbara politiska framtiden i den västliga världen.

Om den komplicerade utvecklingen har den engelske journalisten Peter Hebblethwaite skrivit en läsvärd bok (Christian-Marxist Dialogue and Beyond), som översatts till flera språk. Han visar att han behärskar det svåröverskådliga materialet på ett förvånansvärt sätt. Under rubriken ”Eurokommunisternas ärlighet” beskriver han det motsägelsefulla förhållande som f.n. råder mellan kristna och marxister: I ett ögonblick då många kristna upptäcker omstörtande krafter i bibeln och konsekvent arbetar för en revolution, visar de officiella kommunisterna sig snarare generade. Deras ledare har f.n. liten förståelse för revolutionära tankegångar. De uttrycker istället sin uppskattning för demokrati och fredlig utveckling. Rollerna tycks vara ombytta. – Frågan är om de kommunistiska partierna i den västliga världen verkligen genomgått en djup förändring, eller är den senaste tidens dramatiska utveckling snarare en ansiktslyftning?

I detta sammanhang är det värt att uppmärksamma ett brev av det italienska kommunistpartiets (PCI) ledare Enrico Berlinguer, som har rönt stor uppmärksamhet i västvärlden. Brevet är daterat den 7 okt. 1977 och är ett svarsbrev till den socialt engagerade biskopen Luigi Bettazzi som den 6 juli 1976 hade skrivit till kommunistpartiets ledare för att påtala vissa i Italien allmänt kända fakta, nämligen att kommunistpartiet – när det en gång kommit till makten – konsekvent motarbetar de fria katolska (privat-)skolorna och den katolska sociala hjälpverksamheten. Vad som kan förefalla vara lokala italienska motsättningar antyder i verkligheten frågor med mycket principiell innebörd. Till detta blir det tillfälle att återkomma nedan.

Berlinguer besvarade biskop Bettazzis brev efter drygt ett år och man kan utgå ifrån att svaret under tiden noggrant förberetts.

Kommunistparti utan Marx?

Berlinguer hävdar att kommunistpartiets grundläggande ide inte är den marxistiska ideologin. Det som utgör partiets enhet som ett politiskt parti är att människor med skiftande utbildning, med olika ideal eller religiösa övertygelser erkänner varandra som bröder och jämlika. Som ett politiskt parti, som en politisk organisation bekänner sig partiet inte till den marxistiska ideologin med dess materialistiska och ateistiska filosofi.

I sin långa bevisföring hänvisar Berlinguer till art 2 av partistatuterna som fastslår att var och en som accepterar partiets politiska program kan bli medlem av PCI oberoende av ras, religiös tro eller filosofisk övertygelse. Vad Berlinguer särskilt vill framhäva är att PCI har karaktären av ett politiskt parti med ett politiskt program. Medlemskapet omfattar inte en bestämd ideologi eftersom PCI som ett politiskt parti inte har någon bindande förankring i den marxistiska (dvs den materialistiska och ateistiska) ideologin. – Brevets intention är alltså den, att PCI skall framstå som ett parti utan den marxistiska ideologin som förpliktande grundval (un partito laico). Den marxistiska läran utgör partiets historiska arv, men den har inte betydelsen av att vara partiets officiella ideologi som är förpliktande för dess handlande.

Den avgörande frågan är emellertid om Berlinguer kan göra troligt att PCI är i färd med att göra sig kvitt den marxistiska ideologin eller måste man se hans brev i linje med tidigare uttalanden som en taktisk manöver nu när man tror sig vara bara ett steg från makten i Italien?

De italienska jesuiternas kulturtidskrift La Civilta Cattolica ställer den frågan i en ledarkommentar den 5 nov. 1977. Författaren visar där att artikel 2 infogades i partistatuterna i december 1945 på förslag av dåvarande förste partisekreteraren P. Togliatti vid partiets nygrundande 1945. Hans avsikt var då att inte bara öppna partiet för en liten grupp ”vänsterkatoliker” utan han ville göra det ”nya” kommunistpartiet mera attraktivt för de stora folkmassorna. Artikel 2 såg Togliatti som ett steg att bilda ett stort massparti. Bakom denna omläggning av partiets strategi stod Togliattis övertygelse att den revolutionära erövringen av staten var omöjlig och därför började Togliatti tala om den demokratiska erövringen.

Sedan dess har PCI vid flera tillfällen upprepat att ett medlemskap för katoliker är möjligt därför att en medlem skriver under enbart ett politiskt handlingsprogram. Men samtidigt sticker man inte under stol med varifrån PCI får sin inspiration för sitt politiskt agerande.

Den marxistisk-leninistiska ideologin är långt ifrån att förpassas till historiens skräpkammare som något förlegat, den utgör fortfarande den grund utifrån vilken partiet formulerar sitt handlingsprogram. Till detta kommer att PCI fram till idag har avvisat varje form och möjlighet av en kompromiss på det ideologiska planet. Inom PCI är man väl medveten om att det politiska handlingsprogrammet är en konsekvens av den marxistiska världsåskådningen. På det ideologiska planet har man aldrig sökt någon kompromiss. Det som man söker enighet om är ett konkret handlingsprogram.

En ”kritisk” marxism

Allvarligare är emellertid att Berlinguer inte med ett enda ord hänvisar till partiprogrammets artikel 5 som förpliktar varje medlem att ständigt genom studier fördjupa den marxistisk-leninistiska ideologin och att konsekvent handla efter den. Men hans ställningstagande kommer in bakvägen. Berlinguer är medveten om att det kommunistiska partiet inte kan utforma sitt politiska program enbart utifrån kortsiktigt politiskt arbete, empiriska analyser eller ett historiskt arv. – Tvärtom säger Berlinguer klart ifrån att den marxistisk-leninistiska ideologin inte har betydelsen av en ideologisk trosbekännelse (”credo ideologico”). Men den har ändå betydelse: marxism-leninismen utgör en av de stora idéerna som har överlämnats åt det kommunistiska partiet och åt hela världens arbetarrörelse av revolutionens stora läromästare. Den är och förblir ett levande och förpliktande arv för partiet.

Marxism-leninismen bildar alltså enligt Berlinguer inte PCI:s officiella ideologi, men den har å andra sidan heller inte övergivits, utan den är den grund utifrån vilken partiets arbete inspireras. Det är inte frågan om en dogmatisk marxism som inte kan förändras utan Berlinguer föredrar att tala om en ”kritisk marxism”. – Tanken på en föränderlig, ”kreativ” marxism är inte ny i det italienska kommunistpartiet, utan den har en lång tradition hos Togliatti, men framför allt fanns den redan hos Gramsci.

Den öppna frågan är trots alla försäkringar om man inom partiets ledande kretsar verkligen förbereder ett avskaffande av artikel 5 – eller om man bara taktiskt anpassar partiets politik till den förändrade historiska och politiska verkligheten i synnerhet som man tror sig ha makten inom räckhåll.

Den utsträckta handen

Det finns en annan aspekt som förtjänar att uppmärksammas: det är den ”utsträckta handens” politik. Denna politik innebär att man sedan länge har övergivit oktoberrevolutionen som modell for att erövra makten i samhället. Istället söker man bundsförvanter hos de katolska väljargrupperna. Från 1933 (kampen mot fascismen) har man trots bakslag (194brytningen med Democrazia Crisuanat fram till våra dagar hållit fast vid denna politik (den historiska kompromissen). PCI försöker hela tiden att komma de stora väljarmassorna så nära som möjligt. Medan religion – enligt Marx – är folkets opium, enligt Lenin andlig ”finkelolja” som förhindrar den revolutionära kampen, påstår PCI däremot att religionen inte står i vägen för ett socialistiskt samhälle utan att den t.o.m. kan bidra till och inspirera den revolutionära kampen. Det faktum att ledande och kända katoliker fanns med bland PCI:s kandidater vid det senaste valet värderar Berlinguer som ett ömsesidigt berikande där kommunisterna och katolikerna kan ge och lära av varandra. Också här ligger Berlinguers tankegångar helt i linje med en ny tendens som började redan på 60talet: att se religionen som ett positivt värde som kan bidra till att förändra samhället i socialistisk riktning. Men detta betyder inte att religionen har något värde i sig själv.

Berlinguer försöker alltså framställa kommunistpartiet som ett avideologiserat parti: enbart det politiska programmet skulle vara betydelsefullt. Dessutom anpassar sig partiet till den historiska verkligheten. Han erkänner religionen som något positivt. Även om man inte kan kompromissa när det gäller den ”inspirerande” ideologin, så hävdar han att PCI är ett parti vars politiska program är avgörande.

I denna process går Berlinguer så långt, att han hänvisar till Johannes XXIII:s encyklika Pacem in terris som skiljer ”mellan vissa rörelser som ägnar sig åt ekonomiska, sociala och kulturella och politiska frågor å ena sidan och felaktiga filosofiska åsikter om människans och världens väsen, ursprung och mål å den andra – även om rörelserna ifråga har vuxit fram ur sådana åsikter och inspirerats av dem” (nr 159).

Att komma folkmassorna och makten närmare

När det gäller kommunisternas försök att närma sig de stora folkmassorna finns det anledning att återkomma till biskop Bettazzis brev, som klagade över de trakasserier som de katolska skolorna och den från staten fristående sociala verksamheten utsätts för. Detta är allt annat än tillfälliga övergrepp av lokala partipampar, det är en medveten politik. Överallt där kommunisterna kommit till makten bedriver de en medveten politik som går ut på att motverka den fria skol och hjälpverksamheten och att ”marginalisera” kyrkans personal. I skolorna bedrivs det en klar ideologisk centralstyrd indoktrinering, något som ter sig självklart eftersom detta finns inskrivet i partiprogrammet: art. 5, art. 41b, art. 42f.

Guiseppe de Rosa, redaktör vid La Civilta Cattolica, som anses vara en initierad kännare och en kritisk iakttagare sade i en intervju i Orientierung den 31 okt. 1977: Det visar sig att kommunisterna, när de väl har nått makten konsekvent bedriver en politisk indoktrinering. Därför måste man tvivla på att det verkligen är demokrati och pluralism som de ytterst söker förverkliga. Egentligen söker de (förresten sedan Gramsci) öppet en hegemoniställning i samhället för att genom samhällets erövring nå den politiska makten i staten. Kommunisterna arbetar alltså medvetet för ett maktövertagande nedifrån. Här går de en annan väg än den som Lenin ansåg vara den självklara. Lenin krävde av kommunisterna att de först skulle erövra den statliga makten för att sedan behärska samhällets alla sektorer. PCI går emellertid den motsatta vägen: det gäller först att nå makten i samhället – och sedan faller staten av sig själv.

Berlinguers brev publicerades mitt under den pågående biskopssynoden in Rom. Bland de drygt 200 biskoparna kom många från öststaterna. De varnade enhälligt för att i Berlinguers brev se något annat än politisk taktik, som de var vana vid hemifrån. Tyngre väger i västliga kretsar kanske att kardinal König, ordförande för sekretariatet för de icketroende, påtalade dessa förhållanden i sin officiella rapport till synoden. Han var mycket kritisk till en dialog mellan kristna och marxister. Utan omsvep konstaterade han, att ”marxisterna söker dialogen och samarbetet med de kristna för att komma till makten i samhället … Överallt där marxisterna innehar den politiska makten vägrar de att acceptera vår dialog, utan man kräver helt enkelt de kristnas politiska samarbete för den allmänna välfärden”.

Det finns här ett mönster, och frågan är om ett kommunistparti verkligen kan göra avsteg från att till sist vilja erövra makten i staten. Och när det har nått den politiska makten, kommer det då att tillåta frihet, pluralism och demokrati? Varken offentliga uttalanden om ett enbart ideellt (och inte ett dogmatiskt) samband mellan kommunistpartiet och den marxistisk-leninistiska ideologin eller en öppning och samarbetsinviter på det praktiska planet har hittills visat om kommunisterna kommer att handla så som de nu propagerar.

Ett parti och dess ideologi

De svårigheter som man tvingats konstatera på det praktiska och politiska planet ger anledning till en mera principiell fråga: När Berlinguer hävdar att den marxistisk-leninistiska ideologin inte har vikten av ett ”ideologiskt credo”, som utgör en för alla partimedlemmar förpliktande trosbekännelse – utan att marxismen bara utgör partiets ideella och kulturella inspirationskälla för dess politiska verksamhet, då undrar man om skillnaden verkligen är så stor att den kan ha avgörande betydelse. Den marxistiskleninistiska ideologin är fortfarande verksam som drivkraft som styr det politiska handlandet. Den har funktionen av en ideologi, dvs den är ett system som skall rättfärdiga det politiska handlandet och förändringen av samhället. En ideologi kan karakteriseras som en ”trosbekännelse”, men den utges hela tiden för vetenskapligt bevisad. I en ideologi finns det därför inte utrymme för olika uppfattningar utan den tenderar med nödvändighet till att förklara oliktänkande som av klassintressen vilseledda. Att ett partiprogram innehåller förpliktande artiklar om centralkommitténs”ofelbarhet” och nödvändigheten av indoktrinering ter sig för kommunisterna som självklart.

Allvarligare är att den kommunistiska ideologin är total, dvs den vill ge den enda giltiga förklaringen av den rådande verkligheten.

Detta kan klarast demonstreras om man pekar på hur kommunisterna umgås med kristna i teorin och i verkligheten. Om kommunisterna någon gång kunde tolerera kristendomen (inte bara enskilda kristna) som en privat option – som ett personligt engagemang – då vore detta ett bevis på att marxismen inte längre utgör en totalförklaring. Under dessa villkor skulle den bli trovärdig som ett politisk program utan ”metafysiska” implikationer. Trots allt tal om den utsträckta handen, trots alla uppmaningar om att sluta upp bakom den gemensamma kampen finns det hittills inga tecken på att behandlingen av kyrkorna har ändrats bortsett från smärre lättnader. Kristendomen som erbjuder ett alternativ vad gäller synen på människan, hennes värde och hennes mål, är och förblir med all nödvändighet en rival, ett störande element för marxismens slutna system. I teorin är det kanske möjligt att skilja mellan en ”kritisk” marxism och en marxism som en total ideologi – i praktiken finns denna skillnad (ännu) inte.

Publicerad 1977 i nummer 10