Kompetens i stället för underhållning

–Många välkända katolska profiler i Italiens nya regering.

Den här regeringen visar att katolikerna har vaknat upp igen i politiken. Innebörden i vår medverkan är tydlig. Vi är inte längre beredda att delegera till någon annan.” Det sade Italiens nye kulturminister Lorenzo Ornaghi när han blev minister i Mario Montis nya regering i mitten av november. Ornaghi var tidigare rektor för det katolska universitetet i Milano, som är en av den katolska kyrkans främsta kulturella institutioner i Italien. Han är också vice ordförande för biskopskonferensens dagstidning Avvenire.

Många uppfattade den nya regeringen som ett viktigt steg i katolikernas återkomst till italiensk politik. Den nya regeringen domineras av akademiker: 11 av 18 ministrar är professorer vid olika universitet. Men i den nya regeringen finns också flera välkända katolska profiler. Ornaghi är en av dem. Den internationellt mest kände är Andrea Riccardi, grundaren av Sant’Egidiorörelsen och professor i kyrkohistoria vid Roms universitet. Han är nu minister för internationellt samarbete. Ytterligare en är Corrado Passera, tidigare vd för banken Banca Intesa och nu minister för ekonomiskt utveckling och infrastrukturer. En fjärde är den nye hälsoministern Renato Balduzzi, professor i författningsrätt på det katolska universitet i Milano och knuten till flera katolska rörelser, bland annat den socialt engagerade Azione Cattolica. Balduzzi ligger politiskt och etiskt längst till vänster av dessa fyra. Och vad Mario Monti själv beträffar uppmärksammade pressen att han gick i mässan i en kyrka i Roms centrum söndagen den 13 november i väntan på att få presidenten Giorgio Napolitanos uppdrag att bilda ny regering. Italiens jesuiter påpekade för övrigt genast att Monti gått på jesuiternas gymnasieskola Leone XIII i Milano, där han tog studenten 1961 (ja, medelåldern är hög i den nya regeringen).

En månad före den nya regeringsbildningen gavs startsignalen till ett nytt direkt politiskt engagemang från katolskt håll av ett seminarium i staden Todi i det mellanitalienska landskapet Umbrien den 17 oktober. Bildandet av ett ”forum för katolska före­ningar” tolkades på många håll som en katolsk dödsstöt riktad mot Berlusconis vacklande regering. Ornaghi och Riccardi var bland de mest framstående talarna på seminariet, tillsammans med ordföranden för de italienska biskoparna, kardinal Angelo Bagnasco, som en vecka tidigare hade riktat hård kritik mot Berlusconis regering.

Politiskt engagerade katoliker spelade framträdande roller under efterkrigstiden och bidrog både till att skapa ett nytt Italien och till att lägga grunden för dagens europeiska gemenskap. Men förhållandet mellan Italiens katoliker och partipolitiken har varit oklart sedan det kristdemokratiska partiet försvann 1994 och dess roll som sammanhållande faktor för mitten-högerregeringar övertogs av den tidigare företagaren Silvio Berlusconi. En stor del av Italiens katoliker stöttade den tidigare högerrege­ringen i brist på alternativ. Frågor om bioetik och äktenskap hindrade många från att rösta till vänster. Men den omfattande skaran av socialt och politiskt engagerade katoliker var så gott som utesluten från den tidigare regeringen, som dominerades av personer som valts direkt av Silvio Berlusconi eller som kom från den norditalienska separatiströrelsen Lega Nord. Den nya regeringens främsta uppdrag är att hantera den ekonomiska och finansiella krisen. Men på en del håll ses den som ett tillfälle för katolskt engagerade politiker att lägga grunden för en ny generation av politiskt engagemang från katolskt håll i väntan på nästa val, som hålls 2013 om det inte blir nyval dessförinnan.

Innebär Mario Montis regering att katolikerna återkommit till politiken? Den nya regeringen har gett dem ett oväntat tillfälle att återkomma. Regeringen är som bekant inte resultatet av allmänna val. När Berlusconiregeringen förlorade sin majoritet, pressade president Napolitano författningen till det yttersta för att ge liv åt en ny regering. En livlig debatt handlade om hur detta skulle tolkas, och om Napolitano gjorde rätt eller fel. Först beskrevs den nya regeringen som en så kallad ”teknisk” regering eller ”expertregering”, men det blev snart tydligt att det snarare var fråga om en presidentens regering. Några timmar innan Berlusconi förlorade sin majoritet utsåg Napolitano Mario Monti till ”ständig senator”, vilket på sätt och vis markerar att Montis regering visst är politisk, som alla regeringar, även om den inte kommer från partipolitiken. Monti utsågs av presidenten och utsåg sedan i sin tur alla ministrar helt självständigt. Presskommentarerna var genomgående översvallande positiva till Napolitanos agerande, men många bedömare framförde ändå förhoppningen att Italien snart skall kunna ”återgå till demokratin”. Frågan är naturligtvis om politiskt engagerade katoliker förmår ge liv åt fungerande politiska formationer inför nästa val.

En man som länge varit med på listorna över möjliga ledare för framtida katolska partier är Andrea Riccardi, som formellt spelar en mindre roll i den nuvarande regeringen, men som skulle kunna växa politiskt under de kommande månaderna. Men också Ornaghi skulle kunna spela en viktig roll, med tanke på hans nära band till Toniolo-institutet i Milano, en katolsk tankesmedja och stiftelse som ligger bakom det katolska universitetet och som har stor betydelse för den italienska kyrkans samhällsreflexion. Andra namn som nämns är Robert Formigoni, knuten till Comunione e Liberazione, vars styre av regionen Lombardiet har väckt stor uppskattning, och vice talmannen för italienska underhuset Maurizo Lupi. Men andra personer och rörelser kan dyka upp på vägen. Sedan en tid pågår olika initiativ som syftar till att skapa en ny generation av italienska katolska politiker för framtiden, oavsett hur det går i nästa val.

Olle Brandt

Ur Signum nr 8/2011