Koncilier förr och nu

av STEN HIDAL

Det har gått femtio år sedan det Andra Vatikankonciliet inleddes och med anledning därav har ett ”trons år” blivit utlyst. Att konciliet var den största händelsen i katolska kyrkan under 1900-talet kan inte betvivlas. Men i vilka hänseenden skilde sig detta koncilium från tidigare?

Det hävdas ibland att om Vaticanum II hade förverkligats fullt ut, så skulle den katolska kyrkan inte kännas igen. Men detta koncilium är det tjugoförsta ekumeniska konciliet som erkänns av kyrkan, och i vilket förhållande står det till de föregående? Är det i alla avseenden så nytt och omvälvande som det ibland sägs?

Denna fråga kan ställas till både innehållet och formen. Här skall inte innehållet fokuseras – även om det inte går att helt bortse från det – utan formen. Att det är en skillnad i formen mellan det senaste konciliet och alla föregående, är tydligt. Men vari består denna skillnad?

De första koncilierna

De första koncilierna samlades för att skapa klarhet i lärorna om treenigheten och Kristi naturer. Det gäller de flesta av de sju första, vilka är de enda som erkänns av de ortodoxa kyrkorna. Det hittills sista blir då det andra i Nicaea 787, som behandlade frågan om vördnaden av ikoner. De mest kända är det första i Nicaea 325, Konstantinopel 381 och Kalcedon 451. Dessa koncilier delar utgångspunkten med den händelse som beskrivs i Apostlagärningarnas femtonde kapitel och som brukar kallas apostlakonciliet. Det samlades år 49 för att klargöra relationen mellan judekristna och hednakristna i den äldsta kyrkan. Koncilierna samlades alltså för att lösa aktuella stridsfrågor. Utan deras insatser hade kyrkan kunnat slitas sönder. Flera av dem utlystes av kejsaren, däribland Nicaea, och vid flera av dem fanns inga eller mycket få biskopar från den västliga delen av det romerska riket. Men de har ändå ansetts vara ekumeniska.

Men det samlades även koncilier för att avgöra andra kontroverser än de kring treenighetsläran och kristologin. Från Mindre Asien och Rom kan nämnas frågan om rätt datum för firandet av påsken och hur man skulle ställa sig till den montanistiska rörelsen. Från ett annat viktigt område i fornkyrkan, norra Afrika, kom den infekterade frågan om giltigheten av dop som förrättats av heretiker att behandlas på ett flertal koncilier.

I det följande står de ekumeniska koncilierna i blickpunkten. Det är naturligt att det – utöver de fornkyrkliga – är Tridentinum och de båda Vatikankoncilierna som särskilt uppmärksammas, men det är samtidigt beklagligt att flera av de andra har råkat i en mer eller mindre total glömska. Vem tänker numera på det femte Laterankonciliet, som var det artonde ekumeniska (1512–1517)? Likväl är det här som det klaraste uttalandet om själens odödlighet finns.

Alla kyrkliga sammankomster kom givetvis inte att räknas som koncilier, än mindre som ekumeniska sådana. Det räcker inte med att biskopar kommer samman. Det har alltid funnits provinsialsynoder och i modern tid spelar biskopssynoderna i den katolska kyrkan en stor roll. För att ett koncilium skall räknas som ett koncilium i ordets kvalificerade mening krävs att det är utlyst på ett behörigt sätt. I den katolska kyrkan kan numera endast påven utlysa ett koncilium, men kyrkohistorien känner flera som samlats genom ett påbud från kejsaren. Påvens ordförandeskap eller ens närvaro är inte nödvändig; ännu i Trident var påven frånvarande och representerades av legater. Det är biskopskollegiet som utövar sin myndighet i den universella kyrkan genom ett ekumeniskt koncilium, enligt den kanoniska lagen (CIC 337:1).

Vidare måste ett koncilium präglas av enighet, unanimitas. Det får inte sönderslitas av stridigheter. Diskussioner och oenighet är en annan sak, men Andens närvaro måste vara märkbar. ”Den heliga anden och vi har beslutat” (Apg 15:28). Därför är också receptionen viktig: beslut från ett (ekumeniskt) koncilium måste förverkligas i kyrkans tro och liv. I den katolska kyrkan är det ett oeftergivligt krav att påven måste bekräfta besluten.

Platsen för ett koncilium som skulle uttala sig för hela kyrkan valdes med omsorg. I fornkyrkan var det inget större problem. I den nyare tiden blev det känsligt i väst, eftersom påven och kejsaren ofta hade motsatta intressen. Att det dröjde så länge med utlysandet av konciliet på 1500-talet berodde just på svårigheten att finna en lämplig plats. Till sist blev det Trident (nuvarande Trento), som låg i ett av kejsaren kontrollerat område, men som kunde accepteras även av påven.

Dokumentationen

Dokumentationen från de fornkyrkliga koncilierna varierar till omfånget. Från vissa av dem har endast sammanfattande beslutspunkter, så kallade canones, bevarats. Kalcedon är unikt genom att omfattande diskussionsprotokoll har blivit bevarade. När det gäller sammanträdestekniken är det tydligt att den romerska senatens former har varit den stora förebilden. Det innebar också att beslutsproceduren var i princip demokratisk; varje biskop hade en röst och majoriteten avgjorde. Lekmän var som regel med men saknade rösträtt. Under medeltiden röstade man ibland efter nationerna som var samlade.

Kyrkohistorien har av naturliga skäl kommit att fokusera de ledande teologerna och deras medverkan i koncilierna. Men man skall inte glömma den stora och anonyma skaran av konciliefäder. Ett försök att komma åt dessa ”backbenchers” gör den framstående patristikern Ramsay MacMullen i sin bok Voting about God in early Church councils (2006). Särskilt klar blir kanske inte bilden, men det måste ha varit en säregen upplevelse för deltagarna i de första koncilierna med förföljelseåren i färskt minne att i lugn och ro få ägna sig åt kyrkans lära och detta under kejsarens beskydd.

Lugn och ro har nu inte alltid utmärkt förhandlingarna. Ett av de mest intressanta kapitlen hos MacMullen heter talande nog ”The violent element”. Biskoparna var inte alltid så fridsamma och de var fullt medvetna om vilka i bokstavlig mening livsviktiga saker som behandlades. Ibland bröt rena slagsmål ut, och de hejarklackar som organiserades på båda sidorna hade sin förebild från den antika cirkusen. I nedtrappad form fortsatte våldet långt fram i tiden, ännu på Tridentinska konciliet (1545–1563) gick det till handgripligheter vid några tillfällen. Vid senare koncilier har motsättningarna endast haft verbal form, ibland nog så skarp. Men – och detta är viktigt – man har alltid kommit till ett beslut med en stor majoritet.

Påven och koncilierna

Relationen mellan påven och ett koncilium har inte alltid varit problemfri. Påven och konciliet har varit två maktcentra i kyrkan, som ibland har levat i ett spänningsfyllt förhållande. Under medeltiden och långt fram i tiden fanns det konciliära rörelser som menade att påven var underordnad ett koncilium. Kända exempel på detta är koncilierna i Konstans (1414–1418) och Basel (1431–1449), vilka räknas som de sextonde och sjuttonde ekumeniska. Samma inställning till frågan om förhållandet mellan påven och konciliet hade även den senare helgonförklarade Thomas More. Det hände att man vädjade mot ett påvligt beslut till ett koncilium, något som Pius II belade med exkommunikation i bullan Execrabilis (1460). Tanken var att någon annan än påven, till exempel kungen, skulle inkalla ett koncilium, om påven vägrade att göra det. Konciliarismen ingick ibland förening med andra rörelser inom kyrkan. Så skedde på 1700-talet när ett antal franska biskopar vädjade om ett koncilium mot påvens ogillande av jansenismen.

Lärostrider

Lärostrider har i kyrkans historia varit den främsta anledningen till att koncilier inkallats. ”Detta ledde till ständiga uppträden och diskussioner” (Apg 15:2) – de orden kan tjäna som motto för många koncilier. Det gäller om hela fornkyrkan och i viss mån också under medeltiden. Man har då kommit fram till att vissa lärouppfattningar måste undvikas och i besluten finns ofta som sammanfattningar listor på anathemata (sing. anathema) under rubriken canones. Den vanliga översättningen är ”förbannelse”, alltså den som lär så skall vara förbannad. Det är ett bryskt språkbruk, fjärran från de i dubbel mening koncilianta formuleringarna i Vaticanum II.

Vi kan ogilla dessa listor, men två saker bör framhållas. Redan i Nya testamentet finns metoden. I Galaterbrevet går Paulus till våldsamt angrepp mot sina motståndare och här möter också redan i början det nyss citerade grekiska ordet: ”Men om någon, vore det jag själv eller en ängel från himlen, skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er – förbannelse över honom!” (Gal 1:8). Och den ursprungliga versionen av det credo som nu används i mässan, Nicenum, slutar med att fastslå att kyrkan avvisar dem som säger att det fanns en tid då Kristus inte fanns. Detta föll bort då den tredje trosartikeln utvidgades i Konstantinopel 381.

Negativa formuleringar kan ibland vara till fördel när läsaren vill veta vad konflikten djupast gäller. Vid den sjätte sessionen i Tridentinum antogs dekretet om rättfärdiggörelsen, som kom att dra upp skiljelinjen mot reformationen. Det är inte alldeles lätt att orientera sig i detta djuptänkta teologiska aktstycke där bibelcitaten avlöser varandra, men om vi går till den nionde av de följande canones blir det tydligt vad striden gäller. Människan rättfärdiggörs förvisso endast av Guds nåd och genom tron, men en förberedelse från hennes sida måste till genom en ändrad viljeinriktning och hon måste samverka med nåden. Paradoxalt nog kan alltså denna koncisa och negativa formulering medge ett större mått av lärofrihet än vad en aldrig så mångordig framställning skulle ha gjort.

Dessa anathemata kan ses som en form av negativ teologi, alltså en av de klassiska vägarna till Gud. Redan kyrkofäderna visste att vi lär oss mycket om Gud när vi säger vad Gud inte är. Teologin består inte endast av dogmatiska satser. I all sin bistra omedgörlighet vill ”förbannelserna” visa på detta.

Teologin i centrum

Teologin står alltså i centrum hos de äldre koncilierna. Läropunkterna om treenigheten och Kristi naturer ansågs vara avklarade genom de fornkyrkliga bestämningarna, men det fanns annat teologiskt att ta upp. Uttalar de sig om etik och kyrkans roll i världen, sker det i mycket allmänna formuleringar eller också för att avvisa världsliga maktanspråk mot kyrkan. Vissa koncilier kan tyckas vara upptagna av den kyrkliga organisationen och ämbetets uppdrag. Det är en anklagelse som ofta har riktats mot Vaticanum I (1869–1870). Frågan om påvens ofelbarhet var dock bara en av många frågor som togs upp på detta koncilium, och från början fanns ofelbarheten inte ens på dagordningen. Den klart största delen av konciliets beslut rör tron, uppenbarelsen och förhållandet tro–vetande.

I koncilierna uttalade man sig alltså om vad man kände till. Det ligger både ett anspråk och en insikt om den egna begränsningen i detta. Teologer uttalade sig om teologiska ting. Rättfärdiggörelsedekretet vid Tridentinum är kanske ett av de mest teologiska dokument som kyrkohistorien känner till. Det är uppenbart skrivet av personer som kunde sitt Nya testamente utantill och som var djupt belästa i Augustinus och den latinska teologin (kanske mindre den grekiska). Miljöförstöringen och relationen arbete–kapital stod ännu inte på dagordningen, men osäkert är om man hade uttalat sig om detta i konciliet. Koncilierna ägnade sig enbart åt rent teologiska problem, men påven uttalade sig däremot ofta i etiska eller dagsaktuella frågor redan på den tiden.

Vaticanum II

När det gäller formen representerar Vaticanum II ett radikalt brott med de gamla koncilierna. Redan vid dess utlysande blev det tydligt. Det var ingen lärostrid som måste avgöras, det var inte heller något hot från den världsliga makten, utan det var fråga om kyrkans ”uppdatering” som Johannes XXIII uttryckte det. När besluten kom från konciliet blev detta ännu tydligare. Borta är canones med sina fördömanden, hela tonen är positiv och tillmötesgående. Likväl är konciliet angeläget om att markera sin samhörighet med tidigare koncilier. Skillnaden i form berör alltså inte så mycket innehållet. Det går inte att finna en enda punkt där Vaticanum II motsäger en av sina föregångare. Däremot kan man säga att accenterna läggs olika.

Men en skillnad finns till innehållet. Konciliet tar upp flera frågor som inte tidigare har stått på de konciliära dagordningarna. Religionsfriheten är ett tydligt exempel, förhållandet till andra religioner och särskilt judendomen ett annat. Frågor som gäller kyrkans liv tas upp i all sin bredd. Tydligast märks detta kanske i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium, och den pastorala konstitutionen Gaudium et spes. Vill man se det nya i Vaticanum II bör man noga läsa dessa dokument, liksom själva nerven i Tridentinum blir synlig i dekreten om rättfärdiggörelsen och arvsynden.

Gaudium et spes

Den tydligaste skillnaden mot föregående koncilier visar kanske Gaudium et spes. Här läggs något av ett helhetsperspektiv på historien och människans aktivitet i dagens samhälle. Det betonas att den mänskliga personens värdighet innebär att hennes strävanden har ett egenvärde. Kyrkan skall i tro kunna urskilja ”vad som kan vara äkta tecken på Guds närvaro och avsikt”. Kyrkan har inte svaret på alla frågor, en samverkan måste komma till stånd där ”hjälp” (adiutorium ) och dialog är nyckelord.

I många stycken kan Gaudium et spes läsas som raka motsatsen till den misstänksamma, ja, nästan paranoida syn på allt som inte är kyrka som präglar mycket av de påvliga uttalandena under 1800-talet. Pius IX:s encyklika Quanta cura (1864) med dess beryktade syllabus eller bilaga är kanske det bästa exemplet, men också i Vaticanum I kan man finna exempel. Men den positiva och öppna attityden i Vaticanum II har också en avigsida. Tonen kan vara nästan naivt optimistisk, och man ser inte mycket av insikt i historiens tragedi och brustenhet. Där har inte det bibliska perspektivet varit bestämmande.

Detta är märkligt och kan endast tillskrivas den eufori som tycks ha gripit många under det senaste konciliet. Nästan alla konciliefäderna hade erfarenhet av åtminstone ett, flera av två, världskrig med det ofattbara lidande som dessa medförde. Konciliet öppnades endast arton år efter avslutandet av andra världskriget och mitt under den Kubakris som hotade att kasta in mänskligheten i ett tredje. Ändå är tonen så ljus och optimistisk.

Den stora skillnaden mellan Vaticanum II och de tidigare koncilierna ligger alltså i dokumentens form och att man tog upp ett antal frågor som tidigare inte funnits på agendan. Annars infogar sig det senaste konciliet väl i den långa raden av företrädare. Olika skolor finns när det gäller tolkningen av texterna från Vaticanum II och denna artikel tar inte ställning där. Men så mycket får anses vara klart, att det senaste konciliet på ett mycket intressant och utmanade sätt har kunnat förena kontinuitet och nytänkande. För detta finns det ett högt föredöme: ”Varje skriftlärd som har blivit en himmelrikets lärjunge är alltså som en välbärgad man som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt” (Matt 13:52).