Konciliet i Efesus

Av A. S.

I år är det 1500 år sedan Jungfru Maria vid kyrkomötet i Efesus förlänades namnet Guds Moder av det ofelbara kyrkliga läroämbetet. (431) Hennes titel, Deipara (Gudaföderska) stadfästes av det ekumeniska konciliet (200 biskopar) under det troende folkets ändlösa jubel. Det avgörande sammanträdet drog ut långt på natten, medan stora skaror väntade utanför kyrkan, en Vår Frukyrka, till dess trosavgörandet kungjordes. Vi bekänna att Kristus är sann Gud och sann människa, att Han har två naturer men att det finnes blott en Kristus, en Son, en Herre. Den heliga Jungfrun kallas Deipara, Gudaföderskan, därför att Ordet blev kött i henne. »Då bröt jublet löst: Den ärekrönta Jungfruns fiende är slagen till marken: leve den härliga och alltid segerrika Guds Moder.» Sedan blevo biskoparna förda i fackeltåg och ledsagade av de förnämsta borgarna, till sina bostäder. Hela natten var staden festligt upplyst och lovsånger till Guds heliga moder genljödo överallt. Koncilsakterna inkommo till Rom dagen före Jul, Julafton, då församlingen firade den hemlighet, varom det varit fråga vid konciliet. Påve Celestin kunde icke låta bli att strax kungöra det glada budskapet. Han ilade till den gamla liberianska basilikan, Santa Maria Maggiore, där folket redan var församlat för att fira vigilien av Guds Sons födelse. Han uppläste kungörelsen och folkmassan utbröt i jubelrop. Då, säger Baronius, fick ängelens hälsning det tillägget, som börjar med orden: Sancta Maria, Mater Dei. –

I samband med denna definition av dogmen skall den sjunde antifonen i Officium Beat* Mari* Virgnis per annum (Mariaofficiet) förstås. En fests antifoner äro liksom nycklar till själva festens hemlighet. I den första nokturnen hava vi tre antifoner: »Benedicta tu in mulieribus et benedictus fructus ventris tui.» På jorden var Maria Guds moder och den smärtofyllda modern. (Sicut myrrha electa odorem dedisti suavitatis, sancta Dei genitrix) och därför gäller vår lovprisning henne (Ante torum hujus virginis frequentate nobis dulcia cantica dramatis.) I den andra nokturnen: I himlen härskar hon som drottning (Specie tua et pulchritudine tua intende, prospere, procede et regna) och lever i den innerligaste föreningen med Gudomen, (Adjuvabit eam Deus vultu suo. Deus in medio ejus non commovebitur) och Sicut laetantium omnium nostrum habitatio est in te, sancta Dei genitrix. I tredje nokturnen kommer vår antifon: I Kyrkan på jorden är hon ständigt segrarinna över lögnen och irrläran. (Gaude Maria virgo, cunctos haereres sola interemisti in universo mundo). Och till sist de två felande antifonerna. I Kyrkan här på jorden är hon den högt prisade. (Dignare me laudare te, virgo sacrata, da mihi virtutem contra hostes tuos), och vår ständiga förespråkerska.

Huru skall nu följande antifon förstås? Gläd dig, Maria mö, alla irrläror har du ensam besegrat i hela världen. Jorden är ju uppfylld av sekter, så att detta kan icke vara annat än en retorisk överdrift, ett poetiskt talesätt. Ingalunda; för det första gäller antifonen de första kristna århundradenas kristologiska irrläror, men det förblir också sanning gentemot alla tiders irrläror. Svaret finnes i Marie Bebådelses åttonde responsorium: Gläd dig, Maria mö, alla irrläror har du ensam besegrat, du som trodde ärkeängelen Gabriels budskap, när du som jungfru födde Gudamänniskan och förblev jungfru. Genom att Maria födde Gudamänniskan äro alla irrläror brännmärkta: ty, Kristus vår Gud, har icke en skenkropp (doketismen, manikeismen, Saturnin, Marcion), då förenade sig icke heller vid Kristi dop ett himmelskt väsen med honom (ophitismen, Valentin); då är han ej blott en människa, i vilken en gudomlig kraft övergående verkat (ebionismen); då har icke en unitarisk Gud av Maria påtagit sig människogestalt utan själ (patripassianismen); då är Kristus icke blott Guds främsta skapade varelse (arianismen); då har det gudomliga Logos icke endast bott i människan Kristus som i ett tempel (apollinarismen, nestorianismen, Marcellus), då har den gudomliga naturen icke utträngt den mänskliga (eutychianismen) och då har icke heller de två naturerna i Kristus haft blott en vilja och en gärning (monoteletismen); då är icke Marias Son blott Guds fosterson (adoptianismen). »Varje ande, som delar Kristus, är icke av Gud», säger aposteln Johannes (1 brev 4:3). Alla dessa irrläror hava velat dela Gudamänniskans person och hava förnekat antingen den ena eller den andra naturen, sammanblandat dem eller förnekat den hypostatiska föreningen (två naturer, två viljor i en person, den theandriska). Gud har sått fiendskap mellan kvinnan, den välsignade bland kvinnor, den nya Eva och ormen, som är en lögnare och lögnens fader och en mandråpare ty med lögn och list har han velat fördunkla det centrala i vår återlösning, Guds mandomsanammelse, utan vilken Kristi död på korset icke hade kunnat försona världens synd eller Kristus hade kunnat uppstå från de döda och giva oss sin heliggörande nåd.

Förnekelsen av Marias jungfrulighet leder till förnekelsen av Kristi Gudom och till uppgivande av den kristna moralläran (valdenser, katarer, albigenser). Om man ej längre prisar Maria salig som Guds Moder, mister man också tron på hennes gudomlige Son. Jesus är då den ädlaste av alla dödliga, enligt somliga, men andra anse Honom vara en svärmare, bedragare eller en av bedragare uppdiktad gestalt. I det ovan citerade responsoriet på Marie Bebådelsedag, angivas tre skäl varför Maria anses hava brutit irrlärans vapen: den första, att hon trodde på Guds uppenbarelse och det strax, utan tvekan. Genom sin obetingade tro har hon återvunnit det som Eva genom sin otro förspillde. Med rätta ärar Kyrkan henne som Sedes Sapientiae och Virgo prudentissima. Då hon sade: Ske mig efter ditt ord, fullbragtes mandomsanammelsen och därmed tog en högre värld, nådens rike, det Nya testamentets övernaturliga liv, sin början och denna världens furste blev besegrad. Riktigt är att spelrum lämnas till den gudomliga parousi, när Människosonens tecken skall visa sig på himmelen – tills domedagen; jag tänker här på de sedliga och religiösa förvillelser, vi se omkring oss. I verkligheten äro de redan avslöjade och brännmärkta quia a te ortus est sol justitiiae Christus, Deus noster. Maria har tillintetgjort alla irrläror som sådana.

Måtte våra kära, i tron frånskilda bröder, få nåd liksom de tre vise från österlandet, att »finna Barnet med dess Moder Maria», Matt. 2 kap. II v. (tillbedja Gudamänniskan och prisa Guds Moder salig). Många av dem hava kastat smuts i en liljas dagg», den renaste av alla, den som Guds moders skald, Eystein Asgrimsson, så härligt besjunger i sitt kvad »Lilja». Protestantismens avsikt var att framhäva tillbedjan av den heliga Treenigheten och av Frälsaren genom att avskaffa vördandet av Guds Moder och helgonen. De hava förnekat att månen och stjärnorna lysa, för att bättre påpeka det ljus, som solen äger i sig själv: nu döljer sig solen mer och mer för dem bakom vantrons mörka skyar. Kyrkan däremot visar oss den skimrande månen och de lysande stjärnorna och vi förstå vilket överflödande ljus den sol har i sig själv, som kan göra månen och firmamentet så strålande, genom att göra dem delaktiga i sin helighets ljusglans. Sol justitiae, Christus, Deus noster.

Konciliet i Efesus (år 431) skall i år firas med stor prakt i Peterskyrkan i Rom, där österländska katolska biskopar, samlade kring aposteln Petri efterträdare, påven Pius XI, Västerlandets patriark och biskoparnas biskop läser en högtidlig pontifikalmässa, efter den gamla ärevördiga bysantiska mässoriten, vari Kyrkan efter brödets och vinets förvandling till Kristi Lekamen och blod sålunda hälsar »henne i vilken Ordet blev kött». Det är sannerligen tillbörligt att prisa Dig salig, Du Gudaföderska, fullkomligt heliga och rena Moder till vår Gud. Du är mera vördnadsvärd än Kerubim och mera lovvärd än Serafim, du som utan att mista din renhet avlat Ordet; Dig hälsa vi som den sanna Gudaföderskan (Deipara).