Konflikten i religionsdebatten handlar om mening kontra meningslöshet

av JOHN SJÖGREN

Få har nog kunnat undgå den debatt om religionens plats i offentligheten som pågått den senaste tiden på kultur- och ledarsidor. Även här på Signums hemsida har inlägg i debatten publicerats. Det började med att politikern Roland Utbult, som efter att ha varit sjuk i covid-19, berättade om hur han upplevt att anhörigas förböner burit och hjälpt honom under sjukdomstiden. Detta retade GT:s ledarskribent Csaba Perlenberg, som i en text menade att det var sjukvården och inte Gud som Utbult borde tacka. Och så brakade, ursäkta uttrycket, hela helvetet löst.

Debatten förvandlades snabbt till en allmän religionsdebatt, med teologen och skribenten Joel Halldorf i mitten som ett slags gemensam slagpåse. Efter Björn Ulvaeus famösa och yviga text i Svenska Dagbladet, som även undertecknad svarade på, hamnade fokus mest på att reda ut missuppfattningar om vad tro och religion faktiskt är. Det blev svårt att se var konfliktlinjerna faktiskt gick. Vad handlade egentligen alltsammans om? Nu har dock Mattias Hagberg skrivit en textGöteborgs-Postens kultursida som gör saken tydlig. Märkligt nog genom en inte alldeles övertygande plädering för en ateistisk och närmast nihilistisk livshållning. Kokar man ner det hela, tycks Hagberg mena, handlar det om mening kontra meningslöshet. Och just den saken kan han visserligen ha rätt i.

När Hagberg försöker förstå varför Halldorfs texter upplevs som tilltalande av en del och skrämmande av andra, slår han fast att det handlar om att Halldorf har en ”föreställning om världens inneboende ordning”. Hagberg skriver: ”Medan Joel Halldorf försöker skriva fram en värld där gud och människan står i centrum, ser vi andra något betydligt mer skräckinjagande. Vi ser ett universum som saknar mening – som är tomt, likgiltigt och kaotiskt.” Halldorf väcker en nihilistisk impuls, skriver Hagberg.

Han fortsätter sedan sitt resonemang med att fråga sig om denna världsbild, ”där människan fortfarande är alltings mått”, gör den troende handlingsförlamad. Hon kan ju bara ”luta sig tillbaka med vissheten om att gud till slut kommer att ordna allt”. Hagberg avslutar med att fråga retoriskt: ”Kan man verkligen lita på gud och samtidigt vara riktigt orolig för exempelvis klimatförändringarna eller följderna av covid-19?”

För att svara fullödigt på den frågan skulle det krävas ett antal terminer av teologiska studier. Men låt oss bara peka på några historiska exempel för att visa att svaret på Hagbergs fråga är ett otvetydigt Ja. Se till exempel på några av 1900-talets främsta sociala aktivister och välgörenhetsarbetare: Gandhi, Martin Luther King, Moder Teresa. Alla var de drivna av en djup gudstro, av föreställningen om att verkligheten bär på just den inneboende ordning som skrämmer Hagberg så. Gudstron, att det finns ett objektivt gott för människan att sträva efter och leva sitt liv i enlighet med, är något som sporrar till handling.

Vidare är att det inte alldeles enkelt att förstå Hagbergs resonemang om att tron på Gud och en grundläggande meningsfullhet i tillvaron skulle innebära att man gjorde människan till alltings mått. Är det inte snarare den nihilistiska hållningen, tanken om att det inte finns någon ordning och struktur i tillvaron, som sätter människan i centrum av allt? För om det inte finns någon objektiv mening eller sanning, då blir det ju människans uppgift att uppfinna någon slags mening och sanning. Då blir det i slutändan människan själv som avgör meningen med livet, universum och allting. Då blir människan verkligen alltings mått. Ja, hon gör sig själv till Gud.

Man skulle, med risk för att banalisera frågan, kunna formulera konflikten mellan ateism och gudstro, meningslöshet och meningsfullhet, som konflikten mellan tråkigt och spännande. För om tillvaron är sådan som Hagberg beskriver den, kaotisk och i grunden meningslös, då blir livet en ganska trist historia och man kan fråga sig, vilket Anders Piltz gjorde i sitt svar på Ulvaeus text, varför man överhuvudtaget ska ägna sig åt sådant som att skriva artiklar. I slutändan lever ingen nihilist som han lär.

Men om livet faktiskt bär på en mening som finns där ute för mig att upptäcka, ja då blir livet ett äventyr och en upptäcktsfärd. Det blir något oerhört spännande och lustfyllt. Och framför allt, om världen och andra människor bär på ett objektivt värde, som är något mer än en samhällelig överenskommelse eller social konstruktion, ett värde som är en absolut sanning, då kommer mitt hjärta att fyllas av en vilja att förvalta denna goda jord, älska och bevara den oändligt värdefulla människan.

Frågan till nihilisten kvarstår dock: Varför rädda en värld som saknar mening?

John Sjögren 2020-05-29

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Läs Mattias Hagbergs text i GP via länken här.

Läs Anders Piltz svar på Björn Ulvaeus text via länken här.

Läs Syster Ingrids svar på Csaba Perlenbergs text via länken här.