Konsten att leda själar

SIGURDSON, OLA

Mats Rosengren: Psychagogia – konsten att leda själar: Om konflikten mellan retorik och filosofi hos Platon och Chaïm Perelman, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1998. 240 s.

Finns det något rimligt sätt att skilja mellan att övertala och att övertyga, mellan att argumentera och att förföra? Eller svävar våra förmenta försök till argumentation fritt på retorikens ordmarknad? Sådana frågor karakteriserar filosofen Mats Rosengrens bok Psychagogia – konsten att leda själar. Genom en jämförelse och diskussion av Platon och den belgiske filosofen Chaïm Perelmans syn på relationen mellan filosofi och retorik vill Rosengren argumentera – han vill praktisera det han tematiserar – för möjligheten av en tredje ståndpunkt, en retorisk filosofi mellan absolutism och relativism i nära anslutning till bland andra Perelman.

Sin utgångspunkt tar Rosengren i två texter av Platon, Gorgias och Faidros, där Platon skiljer mellan filosofi och retorik och försöker tillbakavisa retorikens relativistiska implikationer. Sofisterna såg enligt Platon auditoritets bifall som kriterium för goda och dåliga argument, medan filosoferna strävade efter att finna den förnuftiga och därför också giltiga argumentationen. Filosofins sanning är evig och oberoende av människors tyckande och tänkande. Detta synsätt hos Platon påverkas inte av att han i Faidros förespråkar en god retorik. Denna visar sig i själva verket vara en dialektik, dvs. en metod att förmedla sanningen genom det filosofiska samtalet och har endast namnet gemensamt med den retorik som övertygelsekonst vilken diskuteras i Gorgias. All övertygelsekonst är strikt underordnad dialektiken. Samtidigt visar sig Platon i sina dialoger själv vara en mästerretoriker enligt Rosengren, och den absoluta distinktion han vill uppehålla mellan filosofi och retorik blir därför illusorisk. Platons förkastande av retoriken till förmån för filosofin, illusorisk eller inte, har dock gått segrande genom filosofihistorien.

Hos Aristoteles hittar Rosengren emellertid utrymme för en tredje möjlighet, en filosofi som lämnar ett självständigt utrymme åt retoriken. Nu diskuterar Rosengren Aristoteles endast i förbigående, och den med oss samtidige Perelman får i stället representera det aristoteliska alternativet. Hos honom finner Rosengren en retorisk filosofi som både vill undvika den relativistiska sofistik som Platon argumenterar mot i Gorgias och en absolutistisk filosofi som förespråkar eviga sanningar oberoende av människans liv i tid och rum. Retorik i Perelmans bemärkelse är inte ren förförelsekonst, utan en sammansmältning av Aristoteles föreställningar om dialektik och retorik. Den sysslar inte med strikt rationella bevis, utan med det sannolika i betydelsen det ”förnuftiga” eller det ”allmänt omfattade”.

Perelman menar att all filosofi likaväl som all vetenskap och all politik genomsyras av retorik. Enda undantaget är strikt analytiska slutledningar inom exempelvis formallogik. För Perelman blir därför en filosofisk/retorisk argumentationsteori prima philosophia – denna kallar han för ”den nya retoriken”. Perelman fortsätter i stort sett den klassiska (Aristoteles, Cicero, Quintillianus) retorikens centrala program, men utvidgar denna till en allmän filosofi. En stor skillnad finns emellertid i Perelmans behandling av auditoriet. Där den klassiska retoriken föreställde sig en faktisk publik omfattar den nya retoriken ett polärt auditoriebegrepp som inbegriper såväl talarens föreställning om dem hon eller han talar till som de människor som faktiskt hör eller läser hennes eller hans tal. Skillnaden mellan att övertala och att övertyga finns, enligt Perelman, i skillnaden mellan ett särskilt, faktiskt auditorium och ett universellt auditorium. Det sistnämnda omfattar ”varje vettig människa”. Är det då ett elitauditorium som utgör detta universella auditorium, frågar sig Rosengren, ett auditorium med en privilegierad tillgång till sanningen? Perelman skulle då hamna i Platons position och den nya retoriken vara vare sig särskilt ny eller särskilt retorisk. Men så är inte fallet, hävdar Rosengren. Perelman menar sig inte kunna utestänga de som inte är överens med den gängse synen på vad som är förnuftigt ur det universella auditoriet, men däremot kan man retoriskt vederlägga de ”bångstyriga”. Det universella auditoriet omfattar inte endast de dialogvilliga. I det avslutande kapitlet ”Filosofiska implikationer” drar så Rosengren ut vissa konsekvenser av Perelmans nya retorik samtidigt som han lyfter fram närheten till andra samtida filosofer såsom de amerikanska pragmatiska filosoferna Nelson Goodman och W. V. O. Quine och den franske filosofen Jacques Derrida. Förutom dessa filosofer finns det åtskilliga anknytningspunkter till filosofer ur andra traditioner. Jag tänker på Habermas och Apel (som Rosengren också nämner), men även Gadamer.

Rosengren lyckas på ett klart och utförligt sätt redogöra såväl för ett av de mest centrala samtida filosofiska problemen som för Platon och Perelman i denna fråga. Resultatet blir en verkligt läsvärd (och tänkvärd) filosofisk skrift om relationen mellan retorik och filosofi som öppnar för en syn på den förnuftiga argumentationens möjligheter bortom den utarmande dikotomin mellan entydighet och godtycke eller objektivism och subjektivism. Inte minst har den typ av resonemang som Rosengren för stor betydelse för synen på argumentation i moraliska, politiska och religiösa frågor. Jag blir alltså tämligen övertygad av vissa delar av Rosengrens resonemang.

Det finns emellertid punkter där jag ännu inte låtit mig övertalas av Rosengren. En av dessa är hur det universella auditoriet fungerar hos Perelman. Om hänvisningen till hur vettiga människor tänker skall ha någon betydelse utöver ”hur vettiga människor tänker här och nu hos oss”, implicerar då inte denna hänvisning en starkare föreställning om det universella än vad Rosengren eller Perelman velat vidgå? Visserligen behöver detta inte vara någon ”auditorieextern” föreställning om det universella i den mening att det skulle finnas en av alla partikulära perspektiv oberoende måttstock att jämföra med – här tror jag Rosengrens kritik av en filosofisk objektivism är korrekt – men behövs inte föreställningen om en perspektivtranscenderande sanning åtminstone som en idé för att upprätthålla åtminstone den principiella distinktionen mellan att övertyga och att övertala? För Perelman blir sanning väsentligen koherens, inte korrespondens, men finns det något utrymme för sanning som manifestatio (jfr Heidegger och Ricoeur)? Om man inte omfattar möjligheten att sanning i princip kan vara något som är externt i förhållande till alla perspektiv, förmår då verkligen idén om ett universellt auditorium att upprätthålla distinktionen mellan retorik som förnuftig argumentation och retorik som ren förförelsekonst? Jag är inte övertygad. Rosengren är inte alldeles klar i dessa frågor.

Möjligen kan detta ha med det att göra att Rosengren begränsar sitt perspektiv på Platon (och även på Aristoteles). Hur hänger Platons syn på retorik vs. filosofi samman med hans föreställning om det goda och hur hänger Aristoteles syn samman med hans föreställning om tillvarons teleologiska syftning? Jag anar, men är inte helt säker, på att Rosengren utgår från en tämligen gängse syn på Platons idévärld, som långt ifrån delas av alla samtida Platonforskare (jfr t.ex. Ferrari, Gadamer, Pickstock, Planinc). Eller är det en post-Heideggeriansk förståelse av ”metafysik” inom den västerländska filosofin som gör sig gällande? Om dessa eventuella underliggande synsätt tydligare förts fram och diskuterats tror jag även redogörelsen för Perelmans syn på universalitet och hur den skiljer sig från alternativen skulle blivit tydligare. Kanske hade det till och med visat sig att Perelman påminner mer om Platon eller Platon om Perelman än vad som nu verkar vara fallet – kanske möts de ändå i synen på den goda retoriken?

Publicerad 1999 i nummer 1