Kontraster

Karl Steinick har i Svenska Dagbladet Under strecket 11/11 en del reflektioner över litteraturforskaren Stephen Greenblatts bok The Swerve: How the World became Modern. Han ställer här upp en rad idéhistoriska kontraster som knappast motsvarar de verkliga förhållandena.

Artikeln handlar om hur Poggio Bracciolini, sekreterare till påven Johannes XXIII, under konciliet i Konstanz (1414–18) upptäckte den romerske filosofen Lucretius (99–55 f. Kr.) atomteori. Poggio framställs som en oberoende, på naturfilosofi nyfiken och upplyst renässanshumanist i motsats till en splittrad och dekadent katolsk kyrka. Poggio besökte gärna de tyska klostrens bibliotek, men ska samtidigt ha distanserat sig från munkväsendet. ”Hans tro och längtan är av annan karaktär. Han studerar skrifterna i biblioteken, men inte av religiösa skäl. Man kan rentav säga att det är tvärtom.”

Hela artikeln genomsyras av denna förmenta spänning mellan religion och naturvetenskap (naturfilosofi), samt mellan individen och kollektivet. Poggio ska också ha instämt i Lucretius gudsbild som kännetecknas av gudar som ställde sig kallsinniga till människornas öde, en gudsbild som kyrkan inte delade. Steinick vill få det till att Poggio hyste ett äkta intresse för odelbara beståndsdelar medan kyrkans andra män upplevde atomteorin som besvärlig. Även om sådana motsatsförhållanden är gångbara i dag, så gällde de inte på 1400-talet. Då ingick religiös tro helt enkelt i den rådande plausibilitetsstrukturen, det vill säga i det som alla ansåg vara rimligt och normalt. Det finns här anledning att hänvisa till den fråga som filosofen Charles Taylor ställer i början av sin bok A Secular Age: ”Varför var det, låt oss säga år 1500, i princip omöjligt att inte tro på Gud i vårt västerländska samhälle, medan många av oss år 2000 inte bara menar att det är lätt, utan rentav ofrånkomligt, att inte tro på Gud?”

Idén att renässansen skulle stå i strid med kristendomen faller platt i samma stund som vi påminns om de religiösa motiven i Leonardo da Vincis och Michelangelos målningar. Kanske ännu viktigare i det här sammanhanget är universalgeniet Nicolaus Cusanus (1401–64). I egenskap av att vara på en gång teolog, jurist, filosof, matematiker och astronom, förenade han många för oss i dag separata världar. Det är en smaksak om han ska klassificeras som renässanshumanist eller inte. Klart är dock att han – ca 100 år före munken och astronomen Copernicus – hävdade att jorden kretsar kring solen. Han var dessutom, liksom Poggio, fascinerad av atomteorin. Det faktum att Cusanus utnämndes till kardinal är ett tecken på att den institutionella kyrkan befann sig på samma linje som han.

De av Steinick förmedlade motsatsförhållandena, skiljer sig också både ifråga om historieskrivning och världsbild, från Cusanus synsätt. Cusanus tänker inte ens i termer av kontraster, i alla fall upphävs dessa hos Gud. I den ändliga, materiella världen, ser människan svart och vitt, abstrakt och konkret, stort och litet, osv. Men Gud är bortom motstridiga kontraster, samtidigt som de paradoxalt nog sammanfaller genom Guds människoblivande, eftersom den obegränsade blir begränsad. Att Cusanus kunde tänka i sådana banor berodde säkert på att man under hög- och senmedeltiden ofta såg enhet respektive triader framför sig. Numera är det vanligare med dualism – antingen eller. Poggio och Cusanus skulle knappast ha kunnat acceptera sådana kontraster som dem mellan tro eller vetande, tradition eller pånyttfödelse (renässans), individ eller kyrka.

Fredrik Heiding

www.svd.se/kultur/understrecket/antik-atomteori-upptackt-under-kyrkomote_6625584.svd