Kränkt av sanningen?

av MIKAEL SCHINK

Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss skriver på DN Debatt (22/3, länk här) att den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund. Deras grundtanke är väl värd att uppmärksamma och lovorda. Ingen vill väl egentligen vara genomgående relativist eller befinna sig i ett irrationellt dike? Inte desto mindre menar artikelförfattarna att relativistiska uppfattningar är mycket utbredda i dagens Sverige. Varför?

Det enkla svaret är väl att sanningen inte alltid är så bekväm. Sanningens normativa karaktär gör den i viss mån totalitär, något som man inte längre kan förhandla med. Det som är sant är helt enkelt sant och går inte att ändra på. Därmed hotar sanningen min egen frihet och blir kränkande – man blir kränkt av att bli upplyst om, att man har fel. Det väcker i sin tur en vilja att göra motstånd mot sanningen. I postmodernismens namn ska sanningen störtas och avsättas. Vetenskap måste reduceras till politik, rationalitet till maktspel och alla ska vi få välja vår egen sanning efter eget tycke och smak – så länge man inte kränker någon.

Men det finns grader i relativismen. Den förhatliga postmodernismen som artikelförfattarna beklagar sig över är i grund och botten en följd av den kanske inte lika förhatliga modernismen, det vill säga uppfattningen att det bara handlar om sanning inom vetenskap, medan etik, religion och kultur är smaksaker. Artikelförfattarna är oklara över om vi ska föra en diskussion om även dessa eller om de helt enkelt ska förpassas till det privata tyckandets område – så länge man inte kränker någon. [Bilden: Vad är sanning? undrade Pontius Pilatus, här spelad av Michael Palin i filmen Life of Brian.]

Det är viktigt att vi inte bara gör upp med postmodernismens utan även med modernismens sanningsrelativism. Det måste gå att diskutera till exempel vilken religion som är den riktiga, vilken kultur som är den bättre, om skilsmässa är ett misslyckande, om genus verkligen är en social konstruktion eller vilken immigrationspolitik vi ska ha. Kanske är det till och med så att det är sanningsrelativismen som ligger till grund för den så omtalat snäva svenska åsiktskorridoren? Man får diskutera allt – så länge man inte kränker någon.

Sorgligt nog, menar artikelförfattarna, är det den pedagogiska disciplinen som är ”värst smittad” av den relativistiska sjukan. Ska de blinda leda de blinda, kan man fråga sig? Då faller båda i gropen, säger ordspråket. Detta är väl bakgrunden till artikelförfattarnas oro över att staten inte längre ska kunna ”upprätthålla grundläggande moraliska anspråk”. Om vi förlorar sanningen ur siktet, finns det ingenting annat än ideologi kvar att leda oss. Och de flesta ideologier har visat sig vara förtryckande. Kanske är sanningen trots allt inte så kränkande som den först verkar, utan har en befriande dimension. Den som känner till hur det faktiskt förhåller sig kan fatta kloka och riktiga beslut. I ett samtal som leds av sanningen och inte av diverse personliga preferenser och ideologier behöver man inte bekymra sig över att man bara kan diskutera allt så länge man inte kränker någon.

Mikael Schink 2015-03-24

Artikeln på DN debatt finns via denna länk här