Kränkta muslimer kan lära av kränkta katoliker

av THOMAS IDERGARD

Efter de bestialiska terrordåden i Paris följer nu oförsonlig splittring i debatten om islamismens kopplingar till islam och vad som kan, bör eller får sägas om det. Och det tycks mig som om en svensk ovana vid att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, återigen gör sig gällande. För tydlighetens skull måste också sägas att de kränkningar som behandlas i denna artikel gäller följder av fredliga yttranden.

Det ligger förstås ett moraliskt ansvar, som lagen varken kan eller ska precisera, hos den som yttrar sig för hur ett yttrande uppfattas. Bara ett öppet samtal, fört med respekt och vilja att försöka förstå varandra, kan skapa ett någorlunda brett samförstånd för var etiska gränser kan gå för enskilda yttranden och för hur de sprids och återges. Tyvärr realiseras ett sådant idealtillstånd mycket sällan.

Som kristen och katolik kan jag utan tvekan säga att en del av Charlie Hebdos karikatyrer med påvar och biskopar är förolämpande för min tro. Precis som Elisabeth Olssons Ecce Homo-bilder också förolämpade. Det smärtar mig för min tros räkning, den som jag håller för helig, att andra ska få sig till livs bilder av den som helt enkelt inte är sanna. Och därmed smärtar det för egen räkning, när andra bedömer mig efter uppfattningar de kan ha fått av sådana yttranden. Med detta som grund är jag också i min fulla rätt att fritt och öppet ifrågasätta varför sådana förolämpade yttranden återges i vidare led, till exempel varför just Uppsala lutherska domkyrka behövde ställa ut Olssons bilder.

Som katolik kan jag dessutom tillägga att mycket av det som ganska regelbundet yttras i sekulära medier om min kyrka, dess göranden och företrädare i alla fall befinner sig i en zon rätt nära det för tron – och därmed för mig som lever denna tro – kränkande. Sådana yttranden i sig och sättet de sprids har jag ingen rätt att hindra men rätt att ifrågasätta. Utan att jag samtidigt ifrågasätter någons lagliga rätt att trots mina reaktioner yttra, och fortsätta yttra, det.

Det ligger nämligen också ett ansvar hos den som blir kränkt av ett yttrande att försöka förstå vad den som yttrat sig egentligen har menat, varför han/hon har ansett sig behöva ta till kränkande medel, och – framförallt – att inför sig själv och andra hantera konsekvensen av sin egen erfarenhet av att vara kränkt.

Ibland är det för mig fullkomligt obegripligt, trots att jag försöker förstå, varför någon vill yttra sig kränkande om det jag finner heligt. Men då får det vara det. Jag kan inget annat göra än att ha och delge mina erfarenheter, vädja till andra att förstå och hoppas på och be om förståelse. Jag kan hoppas att liknande yttranden inte görs igen och i yttersta fall använda mig av lagens möjlighet att pröva yttrandet rättsligt.

Men jag kan inte göra mer. Att vidta kraftigare åtgärder, det ska både min egen i förnuftet och naturrätten förankrade moral och lagen hindra mig från, också som kränkt. Med det menar jag inte bara att en sådan extrem reaktion som våld, utan faktiskt också krav på att den andre som kränker ska ”hålla tyst”, ovillkorligt ska avvisas. (Utrymmet här tillåter mig inte att gå in på den kristna synen på sanning, där rätten att både få avvisa sanningen och grovt förolämpa den också är en del av själva sanningen, men denna tro är förstås en viktig grund för mitt resonemang.)

När jag nu tar del av offentliga svenska företrädares engagemang för islams och muslimska trosutövares rätt att slippa bli förolämpade genom till exempel påståenden som i praktiken helt lägger samman islamism med islam, fylls jag med dubbla känslor.

Å ena sidan tycker jag det är bra att det i vårt sekularistiska kulturella klimat finns politiker och debattörer som kommer ut som engagerade i trosfrågor och som också med teologiska reflektioner – till exempel om vad som är islams sanna väsen – går i försvar inte bara av rätten att ha en tro utan också en specifik religiös tro.

Å andra sidan vill jag säga till både dessa försvarare och mina muslimska bröder och systrar att de nog, inte minst för sin egen sinnesros skull, borde lära av oss katoliker och faktiskt bita ihop och uthärda. Låt mig ta ett exempel: Utifrån pedofilskandalerna i den katolska kyrkan fördes det ett tag en debatt om celibatet som var djupt kränkande för praktiserande katoliker i allmänhet och oss som har valt det som livsform i synnerhet.

Det har påståtts, mer eller mindre förtäckt, att celibatet skulle skapa pedofili eller att det, tillsammans med andra specifika katolska företeelser och praktiker som till exempelvis bikt, i alla fall skulle främja sådant på ett särskilt sätt. Debattinlägg, satirer och antydningar bidrog till att sprida uppfattningen att en katolsk präst eller ordensman i grunden var antingen potentiell pedofil eller någon som medvetet försökte dölja andras övergrepp. Många upplevde hela situationen som mycket fientlig och hetsande. Detta bara för några år sedan.

Fanns det då ledande politiker som gick ut och ville anmäla för hets mot folkgrupp eller förklara äkta katolsk tro och praktik? Nej, självfallet inte. Katolskt troende och katolska celibatärer fick försvara sig själva så gott det gick. Därutöver fick vi förstås acceptera spelets regler utifrån människans, också vår egen, bristfällighet. Så här kan det bli. Världen är inte rättvis. Steg för steg fick vi i stället försöka ta de tillfällen som gavs att sätta andra bilder. I dag är hetsen som då rådde borta. Det säger inte att den inte kan komma tillbaka. Misstron mot katoliker ligger överraskande latent och ytlig, även om ingen talar om den eller sätter upp den på listor över officiella ”fobier”. Men också nästa utbrott får vi försöka hantera som det förra. Bita ihop. Försvara oss efter bästa förmåga. Och be för dem som förföljer oss.

Min enkla poäng är att kan vi så kan också andra. Det går nog inte att kräva mer än så här av en delvis oförstående och inte alltid fullt så informerad omvärld. Vad vi kan göra, tillsammans med allierade och försvarare, är att när det värsta dammet lagt sig ta på oss ansvaret att med ord och handling försöka göra den mer förstående och bättre informerad.

Thomas Idergard 2015-01-12