Kriget i Irak och den helige Johannes Paulus II:s profetia

Chilcotrapporten förde fram absurditeten i konflikten syftande till att få Saddam Hussein på fall, som har förvandlat landet till en dypöl av terrorister. Påven, som vid den tiden var sjuk och gammal, försökte göra allt han kunde för att förhindra kriget, men förgäves.

Under en arbetsmiddag i januari 2003 vid nuntiaturen i Italien med några Vatikankännare beslöt den dåvarande utrikesministern Angelo Sodano att besvara några frågor angående det omedelbart förestående kriget mot Saddam Husseins Irak. ”Vi frågade våra amerikanska vänner om det låg i deras intresse att hetsa upp en miljard muslimer och riskera den islamiska världens fiendskap i decennier framöver”. Kloka ord av en diplomat som var i stånd att ställa deras lands framtid mot möjligheten att uppnå en snabb militär seger. Genom den Heliga stolens diplomati och sin personliga karisma försökte den åldrade och sjuke Johannes Paulus II avråda från detta ”äventyr utan ände”, som tyvärr visade sig vara just detta.

Påven Wojtyła hade träffat många ledare och regeringschefer. Han hade skickat kardinal Roger Etchegaray för att tala med Saddam Hussein och kardinal Pio Laghi att tala med Georges W. Bush i ett försök att förhindra kriget. Det ”preventiva krigets” logik hade tagit överhanden över allt, trots att underrättelserna om massförstörelsevapen visat sig vara falska.

Allt detta har bekräftats av Chilcotrapporten, skriven av en kommitté från den brittiska regeringen och av den framgår att den dåvarande premiärministern Tony Blair liksom Bush till varje pris ville gå i krig och ignorerade alternativa möjligheter. Det var just dessa alternativ de påvliga diplomaterna så lidelsefullt hade verkat för, övertygade med all rätt som de var att alla utvägar inte hade prövats. Som vi vet kan krig vinnas i första hand genom propaganda och det var i själva verket en fråga om propaganda, med lögner om massförstörelsevapen och fasansfulla kemiska substanser, som aldrig hade hittats. Varningar om de potentiella följderna av ett krig, inte minst att landet skulle störtas i kaos och lämna det öppet för islamistisk terror, nonchalerades. Hundratusentals civila dödades av inte-så-smarta bomber och följderna av denna konflikt i Mellanöstern och resten av världen betalar vi för ännu den dag som är. […]

Vid söndagens Angelusbön den 16 mars tog påven till orda och sade bland annat: ”Det finns ännu utrymme för förhandlingar och fred och det är aldrig för sent för fortsatta överläggningar”. […] Mot slutet talade påven fritt ur hjärtat: ”Jag tillhör den generation som genomlevde andra världskriget och som, Gud vare tack överlevde. Det är min plikt att säga till alla unga människor, till dem som inte gjort denna erfarenhet, samma sak som Paul VI sade vid sitt första besök i Förenta nationerna: ’Aldrig mera krig’. […]

Den gamle mannen som bevittnat fasorna under 1900-talet i det marterade Polen, borde man ha lyssnat till hellre än att starta ett krig baserat på lögner, utan stöd av FN och utan en tanke på efterverkningarna. Man borde ha lyssnat bättre på Iraks kristna. De blev hånade som ”pacifister på Saddams avlöningslista” till och med i vissa katolska medier som var ivriga att sätta på sig rustningen. […] De var inte medlöpare, de var bara realistiska och förleddes inte av sirensången från dem som förordade ”införande av demokrati” De förstod vad de stod inför sedan hela regionen destabiliserats och det blivit fritt fram för fundamentalism och terrorism. […] De oskyldiga offren för nästan dagliga bilbomber förtjänar ett omnämnande eller två i medierna, nu, tretton år efter blixtkriget som ”befriade” landet från den förhatliga diktatorn Saddam Hussein.

Andrea Tornelli, Vatican Insider, 2016-07-09