Kristen enhet

Av Nils Forsberg

Detta lilla inlägg i en högaktuell fråga härrör från en icke-katolsk vän till Credo, säkert ett uttryck för vad som rör sig i mångas hjärtan här i landet också i statskyrkliga kretsar.

I ”Kristina” låter Strindberg drottningen fälla ett uttryck, fullt av sanning. Då rikskanslären frågar henne, om hon verkligen ville avfalla från sina fäders tro, svarar hon, att hon i stället ville övergå till sina fäders, Sturarnas och de äldre Vasarnas tro.

Sina fäders tro? Fråga hundra svenskar, och du skall av nittionio få till svar: den lutherska tron! Den tro, som Luther instiftade, och för vilken i vårt land Olaus Petri stred! Blott den hundrade, om ens han, skall säga: den katolska tron! Den tro, som Kristus själv har stiftat, och för vilken Ansgar stred här uppe i Norden!

Egendomliga grundhet i tankegången, egendomliga brist på historisk känsla! Ha då 700 år av katolsk frihetstid rullat spårlöst över vårt land.

Den enklare delen av vårt folk liksom också de grundtänkande inom de övre skikten känna ej Kyrkans väsen. Det finnes i vårt land faktiskt hem, där man tror katolicismen vara en hednisk lära, jämförd med muhammedanism eller buddism, ja, det finns de, som tro, att den enbart är hyckleri. Den vördade biskop Bitter har själv sagt, att han gjort dessa erfarenheter.

Vad beror det på, att vi, sönerna och döttrarna av ett en gång i grund katolskt land, inte veta mer om den allhärskande Kyrkan, än att vi bilda oss orätta föreställningar om henne? Orsakerna äro nog flera. Den främsta torde emellertid nog vara den fostran till avoghet mot Kyrkan svenska barn äro utsatta för. I skolans läroböcker svartmålas hon. Enstaka bilder från kloster och pastorat, som ej kunde kontrolleras så noga, framdras och ställas som levande bevis för Kyrkans ”förfall”. Knappast ett enda försonande drag kastar historien över denna institution, som dock strålat ut över Sverige inte blott en kärnfull religiositet utan även skönhet och kultur.

De svenska barnen få lära sig, att Gustav Vasa ville ”rena” tron, men de få icke veta, att han ville åt Kyrkans jordagods och silver. De få lära sig, att Gustav Adolf stred för ”evangelium”, men icke att han också stred för ett baltiskt kejsardöme. De få lära sig att klostren blevo omåttligt rika, men inte, att de voro härdar för kultur och vetenskap, och de voro hus, där den olycklige väntade sig barmhärtighet. De få lära sig att biskoparna voro maktlystna men ej, att de voro män, vars energi och bildning voro omätliga.

Vårt folk är protestantiskt eller vill vara det men innerst inne glöder dock den katolska tron. Det ojämförligt största antalet svenskar glädes när gudstjänsten får en mera praktfull och högtidlig prägel. Vad är det innerst annat än en katolsk tanke? Och dock en tanke, som riktats endast på skalet. Huru starka och sökande skola då icke de tankar bli, som riktats på kärnan?

Jag har hört framstående protestanter, som prisat den svenska statskyrkan, som en enhetens kyrka – den omsluter en hel stat. Underbara ologik! Varför inte ta konsekvensen av denna tankegång och prisa den kyrka, som omsluter en hel värld!

En ung student, ungkyrklig, talade en gång i hänförda ordalag om ekumeniciteten, och fröjdade sig i tanken på en världsomspännande evangelisk kyrka som motsats mot Rom. Jag svarade: men varför inte böja eder under Rom. När det förut finnes en Kyrka, katolsk eller världsomspännande, apostolisk eller grundad av Kristus själv, varför inte ingå som lydiga lemmar i hennes kropp? Hennes är åldern, traditionerna, den av Kristus givna makten. Upplös Edra egna skröpliga samfund och uppgå i henne!

Detta är vägen till en verklig kristen enhet. Den av Kristus själv vandrade vägen!