Kristendomen och vår tid

Av Jarl Gallén

Let us agree to disagree. (J. H. Newman)

Rubriken kan synas och är banal. Den är i det oändliga utnyttjad och utsliten. Men detta är icke rubrikens eget fel, det är deras som begagna den och skriva dåliga krior under den. Problemet är icke desto mindre aktuellt, brännande. Det tränger sig på envar, och icke minst på katolikerna, vilka snart äro kristendomens enda hårdnackade försvarare i vår tid.

Det är alltid intressant att lära känna moderna människors inställning till detta problem, rättare sagt den inställning som hävdas av andra moderna människor än vi själva. Och för skandinaviska katoliker är det rent av en plikt och huvuduppgift att söka avlyssna vad som rör sig i tiden, att fastslå de olika meningsinledningarna, att undanröja missförstånden, att konstatera skiljaktligheterna och uppleta beröringspunkterna. »Let us agree to disagree.» Låt oss förstå varandra för att kampen måtte bli fruktbar och medföra resultat.

Jag tänker nu främst på alla de yttranden i frågan som denna vår kommit till synes, den nystartade tidskriften Religion och kultur, vissa artiklar av Knut Hagberg och slutligen Torsten Fogelqvists bok om Västerlandet och den judiskt kristna etiken. Det är med största intresse man iakttar att där verkligen finns anknytningspunkter om ej annat så för en diskussion, anknytningspunkter av betydligt fruktbarare art än de som bo i en teologisk diskussion om mässoffret eller om skärselden. Och det mest egendomliga är att denna fruktbarhet ligger just i missförstånden.

Tagom exempelvis Fogelqvists bok – den är ganska typisk för dessa fruktbara missförstånd. En av de första reflexioner man gör vid genomläsningen är denna – det är i sanning sällsamt vilka vanföreställningar om kristendomens väsen som utbrett sig tack vare protestantismen och i synnerhet den moderna förtunnade kompromiss-protestantismen. Det är utan vidare klart att en Fogelqvists uppfattning om den kristna etiken vilar på sekteriska fördomar. Han ondgöres över vad han kallar förbudsmoralen och efterlyser en fri horisont, stora linjer, religiös heroism. Den kristna etiken är, säger han, ingen etik för statsmän, filosofer, konstnärer, krigare, föredragare och arbetare. Som dess kännetecken anger han vad han kallar askes, försiktighet och återhållsamhet.

Askes – vilken klang har ej detta ord för många moderna människor! Om någon skulle säga dem att detta ord just innebär fri horisont, stora linjer och religiös heroism. Dogma – vilken stränghet och kvav stämning innelägger ej mången i detta ord! Om någon skulle säga, att detta ord just innebär den intellektuella grundvalen för allt liv överhuvud.

Den förbudsmoral som en Fogelqvist påtalar är eller rättare sagt var typisk för vissa stränga judiska riktningar och har genom det starkt lagiskt gammaltestamentliga inflytandet i kalvinismen förts in i vår tids kristendom. Det är denna moral som förbjuder livsglädjen som synd, som i synnerhet haft betydelse för den anglosachsiska världen. Att den påverkat även den skandinaviska kulturkretsen med sina efterverkningar av ångestneuros, det bevisar de vittnesbörd av Dan Andersson och andra som Fogelqvist anför. Intet är heller naturligare för en världsåskådning som bygger på en oförsonlig motsats mellan nåd och natur, en motsats som fått sin ohyggliga tillspetsning i Calvins predestinationslära.

Och intet kan väl slutligen vara mer främmande för kristendomens verkliga väsen än just allt detta. Det är en svår felkoppling av tankegången som lett till ett sammanställande av vad vi katoliker kalla askesen med protestantiska och österländska dualistiska föreställningar. »Den mänskliga moralens djupaste grund bör väl vara sund livsbejakelse, tyglad inom gränserna för mänsklig trygghet, jämlikhet och sammanlevnad.» Citatet är taget ur Fogelqvists bok och kunde lika väl vara hämtad ur någon modern katolsk författare. Under skolastikens gyllne tid lydde det: »Gratia non tollit, sed praesupponit et perficit naturam». – »Nåden upphäver icke, utan förutsätter och förfullkomnar naturen.» Det är väl en av kristendomens etiska grundsanningar, att sanningen skall göra människorna fria.

Då det är fråga om livsbejakelse, ställer sig för oss först problemet att avgöra livets natur. Det vore väl alltför vågat att säga att livet är alldeles ensartat, att det kan sammanfattas under en och samma princip. I allt som lever och existerar bor icke blott en princip till liv och sundhet och evighet, utan också till död och sjukdom och förgängelse. För att överhuvud något skall växa ”upp av vad vi kalla sunt och livsdugligt måste vi rödja undan annat som vi kalla ont och obehövligt. Så är det överallt i livet, på det materiella som på det andliga området. Därav det, att »förbudsmoralen» så ofta kommer att träda i förgrunden. Man glömmer lätt att detta »negativa» uppryckande av ogräsen kräver en ofta nog så stor positiv moralisk kraft. Man kan icke fordra att säden skall växa upp bland tistlar och törnen, eller ens bland de vackraste blomster.

Här komma vi på frihetens problem. Friheten framstår för mången som den yttersta principen för all livsåskådning och livsbejakning. Man betänker icke att friheten framför allt är ett negativt värde, innebär en avsaknad, en brist. Friheten förutsätter redan ett tvång som den befriar ifrån. Fullständig frihet är en orimlighet, är absolut negation. Frihet från det onda – vilket inom parentes är »förbudsmoralens» syftemål – måste följas av ett hävdande av det goda. Alla livets motstridiga principer kunna icke på en gång leva utan att förkväva varandra. Den ena måste vika för den andra. Och slutligen – om friheten är det bästa ting, där sökas kan all världen omkring, så måste den även värnas och vårdas. »Then som frijheth gifver upp, han månde tagas vid sin tupp och sättjas ibland skalka», sjöng redan gamle bisp Thomas.

De etiska grundproblemen måste sist och slutligen återföras på de ontologiska, de i egentligaste mening filosofiska. Det är dogmat som i sista hand avgör saken. Redan allt filosoferande bygger på ett metafysiskt dogma – det om de logiska kategoriernas giltighet. Och så är det i all fortsättning. Varats väsen måste vara klart för oss. Vad är gott, vad är ont, den frågan måste besvaras, annars famla vi i ett hopplöst mörker. Dogmat det är som vi sagt tänkandets och livets intellektuella grundval. Utan dogmat, utan intellektuella föreställningar om varat finnas blott irrvägar för känslorna, saknar viljelivet mening och mål.

Den kristna askesen innebär icke blott en förbränning av det onda – vilken optimism innebor icke i dessa ord. För främjande av vissa viktiga positiva ideal måste andra, också de positiva, träda i bakgrunden. Askes, det betyder icke blott avhållsamhet från det onda, det innebär även de positiva krafternas ordnande, en själens jämvikt och sinnets koncentration. »Munkmoralens» kärna är alldeles icke en världsfrånvändhet som skulle bottna i någon föreställning om världens absoluta ondska. Tvärtom innebär den en behärskning av de världsliga värdena, en tro på det godas seger över det onda och på allt sant livsdugligt utnyttjande i det godas tjänst som få, i bästa mening en religiös heroism.

Man är färdig att våga påståendet, att anknytningspunkterna mellan katolicismen och den moderna världen i detta nu äro flere än mången gång förut. De förenas i en gemensam opposition mot den hävdvunna protestantiska etiken, egendomligt är blott att sambandet icke tidigare upptäckts. Huvudproblemet är slutligen icke det, huruvida kristendomen skall stå sig gentemot, rättare sagt i den moderna världen. Det är, huruvida religionen överhuvud skall stå sig. Av religioner har västerlandet blott en, kristendomen.

Religionens, det är alltså kristendomens, det är alltså katolicismens stora positiva styrka är att den just vilar på den första grunden av philisophia perennis, den som från Aristoteles och Plato över Augustinus och Thomas sträcker sig ända in i vår tid. Accepterandet av de logiska kategorierna föra med nödvändighet över till antagandet av det sanningsbegrepp som vi kalla det aristoteliska. Relativismen icke blott leder till alltings upplösning, den giver även upp det krav på att besitta en absolut sanning att trygga sig till som innebor i envar människa.