Kristna elevers utsatthet i dagens klassrum

av JULIE ZYKA

Hälften av de unga troende som deltog i Sveriges kristna råds undersökning från februari 2020 uppger sig ha blivit kränkta för sin tro. Rapporten uppger att skolan är den arena där unga troende främst upplever sig kränkta för sin tro. Kränkningarna kommer delvis från andra elever, men en förvånansvärt hög andel av de svarande, 22 procent, uppger att de blivit kränkta av lärare. Kränkningarna från lärare beskrivs vara av lindrigare art, men att det är en så hög andel unga troende som upplever sig kränkta i skolan är naturligtvis problematiskt.

I rapporten Kränkt för sin tro, publicerad av Claphaminstitutet av Johan Eddebo, Per Ewert och Sven Magnusson, tas flera exempel upp där elever blivit bemötta av nedvärderande attityder, kommentarer och skämt från lärare. Det kan först och främst vara värt att fundera på om det i dagens svenska samhälle vuxit fram en kultur där alla lätt känner sig kränkta och där det är viktigt att alla respekteras. Men att elevers tro förlöjligas av lärare på detta sätt är allvarligt. Relationen mellan lärare och elev särskiljer sig från den som elever har gentemot varandra. Läraren sitter i en auktoritetsposition, och det är extra viktigt att eleverna kan ha förtroende för sin lärare. I vissa av de fall som togs upp som exempel i rapporten var lärarna medvetna om den utsatta elevens kristna tro. Detta gör det naturligtvis ännu mer sårbart och rent av oacceptabelt från lärarens håll.

Att kristendomens traditioner presenteras på ett ytligt och faktainriktat sätt och att elever inte känner igen sig i den svenska skolans religionsundervisning är en annan aspekt som tas upp i den ovannämnda rapporten. Dessutom menar många elever i rapporten att det finns en religionsfientlig norm i skolan och att många lärare framför ateismen som neutral och även är motvilliga att släppa fram andra uppfattningar i klassrummet. Lärarens beteende kan därmed starkt ifrågasättas då läroplanen nämner att ämnet religion ska ge en ökad förståelse för olika livsåskådningar. Skolan i Sverige säger sig även vara neutral och ska vara en plats där olika uppfattningar får ta plats och lätt kan föras fram.

Jag känner själv igen en del av de kommentarer som fördes fram av de unga eleverna i rapporten från min tid under gymnasiet. Framför allt att bilden av den kristna tron och traditionen många gånger reducerades till fördomar och förenklingar. Lärarens beteende, framgår det av undersökningen, har en avgörande betydelse för elevernas välmående i klassrummet. I vissa fall som tas upp i rapporten har enskilda lärare gått över gränsen för vad som är acceptabelt, men går det egentligen att dra alla lärare över en kam? Vilka krav kan vi ställa på lärarna? Det är självklart att de ska följa läroplanen, bidra till ett klimat där elever kan känna sig accepterade och uppmuntra att olika uppfattningar förs fram. Att lärare inte ska ta ställning i skolan är minst lika viktigt, men lika viktigt är det att påminna om att det är omöjligt för en lärare att vara helt och hållet opartisk.

Skolan präglas av samhället, dess värderingar och vad som anses vara ”normalt”. Därför följer det naturligt att kristendomen blir en minoritet i skolan och att ateismen anses vara det ”normala”. Det går även att ifrågasätta förväntningarna vi ställer på lärarna. Är det rimligt att förvänta sig att lärarna – om de själva inte är kristna – ska kunna ge en fullständigt rättvis bild av kristendomen och att den förmedlade kristna tron stämmer överens med de kristna elevernas bild? Naturligtvis ska de förmedla korrekt kunskap, men elever får ändå räkna med att lärarnas framställning kan vara bristfällig. I och med att religionsundervisningen syftar till att ta upp flera olika livsåskådningar hamnar kunskapsförmedlingen på ytan och det blir svårt för lärarna att hinna gå in på djupet i varje religion. Med detta sagt bör vi ha viss förståelse för lärarens möjligheter och begränsningar.

Samtidigt är det i allra högsta grad allvarligt att så många unga känner sig illa bemötta i skolan på grund av sin tro. Klassrummet borde om något vara en plats där unga känner sig trygga och accepterade. Dessutom kan lärare som inte har omfattande kunskap om kristendomen visa på en viss ödmjukhet, öppenhet och nyfikenhet i stället för att lägga fram förutfattade meningar och nedvärdera elever och deras tro.

Julie Zyka 2020-11-25

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.

Rapporten Kränkt för sin tro finns att läsa via länken här

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JULIE ZYKA

Hälften av de unga troende som deltog i Sveriges kristna råds undersökning från februari 2020 uppger sig ha blivit kränkta för sin tro. Rapporten uppger att skolan är den arena där unga troende främst upplever sig kränkta för sin tro. Kränkningarna kommer delvis från andra elever, men en förvånansvärt hög andel av de svarande, 22 procent, uppger att de blivit kränkta av lärare. Kränkningarna från lärare beskrivs vara av lindrigare art, men att det är en så hög andel unga troende som upplever sig kränkta i skolan är naturligtvis problematiskt.

I rapporten Kränkt för sin tro, publicerad av Claphaminstitutet av Johan Eddebo, Per Ewert och Sven Magnusson, tas flera exempel upp där elever blivit bemötta av nedvärderande attityder, kommentarer och skämt från lärare. Det kan först och främst vara värt att fundera på om det i dagens svenska samhälle vuxit fram en kultur där alla lätt känner sig kränkta och där det är viktigt att alla respekteras. Men att elevers tro förlöjligas av lärare på detta sätt är allvarligt. Relationen mellan lärare och elev särskiljer sig från den som elever har gentemot varandra. Läraren sitter i en auktoritetsposition, och det är extra viktigt att eleverna kan ha förtroende för sin lärare. I vissa av de fall som togs upp som exempel i rapporten var lärarna medvetna om den utsatta elevens kristna tro. Detta gör det naturligtvis ännu mer sårbart och rent av oacceptabelt från lärarens håll.

Att kristendomens traditioner presenteras på ett ytligt och faktainriktat sätt och att elever inte känner igen sig i den svenska skolans religionsundervisning är en annan aspekt som tas upp i den ovannämnda rapporten. Dessutom menar många elever i rapporten att det finns en religionsfientlig norm i skolan och att många lärare framför ateismen som neutral och även är motvilliga att släppa fram andra uppfattningar i klassrummet. Lärarens beteende kan därmed starkt ifrågasättas då läroplanen nämner att ämnet religion ska ge en ökad förståelse för olika livsåskådningar. Skolan i Sverige säger sig även vara neutral och ska vara en plats där olika uppfattningar får ta plats och lätt kan föras fram.

Jag känner själv igen en del av de kommentarer som fördes fram av de unga eleverna i rapporten från min tid under gymnasiet. Framför allt att bilden av den kristna tron och traditionen många gånger reducerades till fördomar och förenklingar. Lärarens beteende, framgår det av undersökningen, har en avgörande betydelse för elevernas välmående i klassrummet. I vissa fall som tas upp i rapporten har enskilda lärare gått över gränsen för vad som är acceptabelt, men går det egentligen att dra alla lärare över en kam? Vilka krav kan vi ställa på lärarna? Det är självklart att de ska följa läroplanen, bidra till ett klimat där elever kan känna sig accepterade och uppmuntra att olika uppfattningar förs fram. Att lärare inte ska ta ställning i skolan är minst lika viktigt, men lika viktigt är det att påminna om att det är omöjligt för en lärare att vara helt och hållet opartisk.

Skolan präglas av samhället, dess värderingar och vad som anses vara ”normalt”. Därför följer det naturligt att kristendomen blir en minoritet i skolan och att ateismen anses vara det ”normala”. Det går även att ifrågasätta förväntningarna vi ställer på lärarna. Är det rimligt att förvänta sig att lärarna – om de själva inte är kristna – ska kunna ge en fullständigt rättvis bild av kristendomen och att den förmedlade kristna tron stämmer överens med de kristna elevernas bild? Naturligtvis ska de förmedla korrekt kunskap, men elever får ändå räkna med att lärarnas framställning kan vara bristfällig. I och med att religionsundervisningen syftar till att ta upp flera olika livsåskådningar hamnar kunskapsförmedlingen på ytan och det blir svårt för lärarna att hinna gå in på djupet i varje religion. Med detta sagt bör vi ha viss förståelse för lärarens möjligheter och begränsningar.

Samtidigt är det i allra högsta grad allvarligt att så många unga känner sig illa bemötta i skolan på grund av sin tro. Klassrummet borde om något vara en plats där unga känner sig trygga och accepterade. Dessutom kan lärare som inte har omfattande kunskap om kristendomen visa på en viss ödmjukhet, öppenhet och nyfikenhet i stället för att lägga fram förutfattade meningar och nedvärdera elever och deras tro.

Julie Zyka 2020-11-25

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.

Rapporten Kränkt för sin tro finns att läsa via länken här