Kristna och muslimer i samtal

MICHEL, THOMAS

Kan relationerna mellan kristna och muslimer utvecklas från konflikt till samarbete? Det finns idag i Europa ett ökat intresse för islam och den islamiska världen. Denna artikel hämtad ur The Month (5/88) tar upp några olika aspekter av den dialog som efter Andra Vatikankonciliet förts mellan kristna och muslimer.

Andra Vatikankonciliets påstående ”Med högaktning betraktar kyrkan även muslimerna” i Nostra aetate1 kom som något av en överraskning för många katoliker. Det var inte lätt att inom kyrkan finna tecken på att en sådan högaktning existerade. I århundraden hade muslimerna uppfattats som den svurne fienden. Det var den religiösa grupp som mest envist hade motsatt sig evangeliets budskap och vägrat omvända sig till kristendomen. Islam hade betraktats som ”Europas gissel”. Den islamiska religionen hade brett ut sig över tidiga kristna områden i Mellanöstern och Nordafrika, trängt undan det bysantinska riket på Balkanhalvön och i östra medelhavsområdet, och upprepade gånger hotat den europeiska civilisationens existens. Korståg, prisade av några av de största kristna helgonen, hade sänts iväg mot de ”otrogna” muslimerna, och krigstidsretoriken i dessa konfliktladdade situationer trängde in i det kristna medvetandet och formade de traditionella attityderna mot islam, från påve och kung till bard och vanlig kyrkobesökare.

En utmaning för de kristna

Med tanke på de historiska erfarenheterna var en sådan högaktning för muslimerna inget kännetecken för kyrkan. Många kristna var för övrigt inte övertygade om att uttalandet riktigt var på sin plats, att kyrkan skulle högakta muslimerna. Även 1965, före den massiva negativa publicitet islam och dess anhängare påföljande år fått i nyhetsmedia, betraktades islam – särskilt i europeiska och nordamerikanska kretsar – som bakåtsträvande, våldsam, fatalistisk, obskurant, formalistisk, och förtryckande mot kvinnor och ickemuslimer. Varför skulle kyrkan högakta ett sådant religiöst system?

Liksom många andra av konciliefädernas lärosatser, kom de positiva omdömena om islam i Nostra aetate och Lumen gentium [Dogmatisk konstitution om kyrkan, övers. anm.] som en profetisk utmaning för kristna att ompröva sina attityder och förutfattade meningar beträffande troende som inte tillhör den egna kyrkogemenskapen. Den första uppgiften som de kristna hade framför sig under årtiondet som följde på konciliet var att omskola sig själva för att ersätta fördomsfulla och skeva åsikter om islam med en riktigare och mer balanserad syn på muslimernas tro och religiösa bruk.

1964 upprättade Paulus VI Sekretariatet för de icke-kristna med reskriptet att ”hjälpa kristna att nå en djupare kunskap om andra religioner i syfte att genom dialog skapa ömsesidig aktning och samarbete”. Publikationer från officiella och inofficiella källor (t.ex. sekretariatets Riktlinjer för dialog mellan kristna och muslimer, Rom, 1969) försökte ge en objektiv och positiv bild av islams lära och uppmanade kristna och muslimer ”att glömma det förflutna … och gemensamt till alla människors bästa bevara och främja den sociala rättvisan, de sedliga värdena och inte minst freden och friheten”. 2

Det förflutna kunde man emellertid inte komma till rätta med bara genom rekommendationer i böcker och artiklar. Kristna och muslimer var tvungna att mötas för att diskutera orsaker till missnöje som var och en hade närt på mot den andre under århundraden. Dessutom skulle man gemensamt utforska de utmaningar alla troende ställs inför i det nutida samhället, när de försöker leva i enlighet med Guds vilja. På detta vis trängde begreppet ”dialog”, som nämns i tio konciliedokument, in i katolikernas liv.

Ansatser till dialog

Vad som sägs om muslimerna i Nostra aetate uppkom inte i kyrkan ur intet. I efterföljd till medeltida föregångare i Bagdad under abbasidernas styre, 3 på Sicilien under normandernas ledning,4 och i Egypten då mamhrkema hade maktens, hade enskilda ansträngningar i modern tid redan fört samman kristna och muslimer för att diskutera varandras trosåskådning och sätt att tackla gemensamma problem. I Indonesien hade muslimer organiserat regelbundna sammankomster med kristna vid islamiska institutet för högre studier i Yogyakarta under åren före konciliet. I Kairo, Damaskus, Alger och Tunis hade väst- och östkristna inom ”Badaliyya”-rörelsen6 redan påbörjat – inspirerade av den store katolske orientalisten Louis Massignon – en omvärdering av relationerna mellan de två religionerna och beslutat sig för att möta muslimerna som trosbröder i den ende Guden. I många delar av Mellanöstern, Nordafrika och Europa hade lekmän, präster och ordensfolk försökt leva i enlighet med Charles de Foucaulds (d. 1919) spiritualitet. Denne franske eremit kände sig kallad att vittna om ”Jesu fördolda liv” i tillbedjan, gästfrihet och vänskap bland muslimerna.

Allteftersom katolska kyrkans nya ekumeniska öppenhet – initierad av konciliet – gentemot andra kristna vann erkännande inom stora delar av de ortodoxa, anglikanska och luthersk-reformerta traditionerna, började katoliker och kristna från andra kyrkor att samarbeta för att närma sig muslimerna. Efter fjärde generalförsamlingen i Uppsala 1968 upprättade kyrkornas världsråd en särskild arbetsgrupp (senare, underavdelning) för dialog med människor av annan tro och ideologi.

Påvlig uppmuntran

Inom katolska kyrkan har Paulus VI och Johannes Paulus II genom sina exempel satt fart på ansträngningarna att komma till ett djupare samförstånd med muslimerna. 1974 tog Paulus VI emot en delegation teologer från Saudiarabien, och andra delegationer från Egypten, Iran, Jordanien och Marocko. I Rom och under sina resor till Asien, Afrika och Mellanöstern, har Johannes Paulus II, under sitt snart tioåriga pontifikat, hållit 19 tal riktade till muslimer (vilket är fler än alla tidigare påvar sammantagna), förutom många privata möten med muslimska ledare. Den nuvarande påvens närmande till islam nådde sin höjdpunkt 1985 under hans resa till Marocko, där han samtalade med kung Hassan och höll ett tal inför 90 000 muslimska ungdomar. Anförandet berörde de värden som delas av kristna och muslimer i kallelsen att vara trosvittnen i dagens värld.

Nya konfliktanledningar

Efter Andra Vatikankonciliet har ett aldrig tidigare skådat antal möten mellan kristna och muslimer kommit till stånd, inte bara på internationella konferenser, utan även i länder och städer med blandad kristen och muslimsk befolkning. Enbart själva det faktum att de två trossamfunden, som under så lång tid betraktat varandra som rivaler och fiender, kunde mötas, var under de första åren en anledning till hopp. Konkreta resultat tycktes sekundära och deltagarna besvärades inte nämnvärt av att en formell artighet snarare än öppet tal karakteriserade många möten. Men allteftersom mötena förlorat nyhetens behag har de verkliga problem som splittrar kristna och muslimer blivit allt uppenbarare. Så även nutidens alla problem som tvingar troende i båda lägren att ge ett gemensamt svar. Därtill kommer att historien gått vidare sedan konciliets dagar och gett upphov till nya problem och konfliktanledningar. Invandringen av muslimska arbetare, akademiker och flyktingar till Europa och Nordamerika bidrar till uppkomsten av en ny ”västerländsk” form av islam. Denna nya situation skapar konflikter inom utbildning och rättsfrågor, och föranleder även rasistiska reaktioner och religiös intolerans.

Inbördeskriget i Libanon, som i sig rymmer inånga drivkrafter och orsaker, däribland religionsmotsättningar, har resulterat i en polarisering av de olika grupperna, inte bara i det sargade Libanon, utan även i de arabiska grannstaterna. Nigeria är det senaste landet där spänningar mellan de två grupperna lett till våldsamheter. Rörelser inom islam för civilrättslig tillämpning av shari’a [Lagen, övers. anm.] framkallar rädsla bland kristna i länder med övervägande muslimsk befolkning, att de liksom andra minoriteter skall bli en andraklassens medborgare i sitt eget hemland. I den ekonomiska blomstringens kölvatten finns nu över en miljon kristna från Asien (främst Indien, Filippinerna, Sri Lanka och Korea), Europa och Nordamerika i länderna kring Persiska viken och på Arabiska halvön. Denna kristna närvaro i områden som under århundraden varit uteslutande muslimska, har i vissa länder gett upphov till klagomål om orättvis behandling och restriktioner i rätten att utöva den egna tron.

Besvikelse

Vissa observatörer anser, att trots alla ekonomiska insatser, all tid och energi som lagts ned på dialogen, står kristna och muslimer lika långt ifrån varandra vad gäller livsuppfattning och grundhållning gentemot normer man bör följa i moderna pluralistiska samhällen, som de stod vid tiden för konciliet. Det verkar föga sannolikt att konciliets uppmaning till kristna och muslimer att samarbeta för att ”bevara och främja den sociala rättvisan, de sedliga värdena och inte minst freden och friheten” kommer att realiseras i någon större utsträckning inom överskådlig framtid. Enligt somliga kyrkoledare är dialogformen ett misslyckat experiment som spelat ut sin roll.

En katolsk ärkebiskop i Nordafrika, en av de första att inleda samtal mellan kristna och muslimer, har nyligen sagt att ”tiden för organiserade samtal är över”. Han anser att man i tillräcklig grad klarlagt båda sidors ståndpunkter och att dessa ofta upprepats utan nämnvärda tecken på förändring, resultat eller utveckling. Enligt hans uppfattning är kristna fortfarande kallade att skapa goda relationer med muslimska medmänniskor, men att man inte kommer att vinna någonting genom att föra samman representanter för de två grupperna för att diskutera teologiska eller sociala frågor.

Den här typen av negativ bedömning måste tas på allvar. Den kommer ofta ur personlig besvikelse och smärtsamma erfarenheter. De som uttalar sig så kan peka på fakta och konflikter på vilka de grundar sin bedömning. Emellertid förefaller det mig att denna pessimistiska uppfattning inte tar hänsyn till alla aspekter som rör postkonciliära relationer mellan kristna och muslimer och borde därför inte anses vara sista ordet i frågan.

Fara för elitism

En del av kritiken vad gäller satsningen på organiserad dialog är otvivelaktigt riktig. Många av dem som varit engagerade i mötena är de första att erkänna nackdelarna. Alltför ofta har dialogmöten tagit över strukturen och formen hos akademiska konferenser, med deltagare samlade i plenarmöten för att lyssna till föredrag och brist på tid för djupare diskussioner. Denna mötesform inbjuder till långa tal och förevisning av ”officiella” ståndpunkter. Om den organiserade dialogen skall fortsätta måste organisatörerna finna nya vägar att sammanföra kristna och muslimer så att ett genuint utbyte av åsikter och ett delande av troserfarenheter kan komma till stånd.

För övrigt återspeglar mötena en sorts elitism genom en övervägande representation av präster och teologer och andra akademiker, särskilt humanister. Deras historiska perspektiv och vana vid exakta formuleringar är viktiga bidrag till dialogen. Men det måste erkännas att teologernas och akademikernas angelägenheter ofta inte berör de vardagsproblem som är av vikt för det stora flertalet kristna och muslimer. Det finns en fara att det bland både kristna och muslimer uppstår en samling yrkesdebattörer som i allt större utsträckning förlorar kontakten med den egna gruppens kända behov och bekymmer. Om potentiellt splittrande frågor inte behandlas öppet och ärligt är det troligt att såväl kyrkosamfunden som de muslimska grupperna kommer att betrakta dialogen som ovidkommande eller t.o.m. till förfång för deras eget väl.

Muslimernas oro

Muslimerna är bekymrade över vad de anser vara en ”förtalskampanj”mot islam och dess anhängare i västmedia. De tycker att islamiska principer, ideal och mål vinklas såväl i nyheternas reportage och analyser som i film och litteratur. Klichéartade framställningar av muslimer som fanatiska, våldsamma, ociviliserade orosstiftare upprepas utan minsta ansträngning att lära känna och uppskatta den måttfullhet, mångfald och genuina förnyelse som är islams mest framträdande drag. Muslimska medborgarrättsgrupper och andra sammanslutningar som protesterar mot de mest flagranta offentliga förtalen av islam, vänder sig till kristna organisationer för stöd i arbetet med att försvara den egna religionens och gruppens anseende. De söker även stöd för sina ansträngningar att informera allmänheten om islams ställning i världen idag.

Huvudfrågan i allmänhetens bild av islam är något som har kommit att bli känt som ”islamisk fundamentalism”. Från muslimskt håll anser man att termen, som är historiskt främmande för islam, är en påhittad konstruktion av västmedia för att slå ihop olikartade och ofta rakt motsatta samhällskritiska och politiska program: ayatollah Khomeini, det muslimska brödraskapet, överste Kadaffi, kungafamiljen i Saudiarabien, Sudans förre statschef Nimeiri, Djama’at-i Islami8 i Indien och Pakistan. Den gemensamma nämnaren för dessas ofta oförenliga visioner om religionens roll i dagens samhälle är en skarp kritik av moderna (läs västerländska) sociala, ekonomiska och politiska strukturer vilka de håller för att vara ateistiska, materialistiska, avhumaniserande, dekadenta och orättfärdiga. Var och en av dessa grupperingar anser att islam med dess gudomligt uppenbarade lag erbjuder ett alternativ till den västerländska materialismen och, om vi vänder på myntet, den kommunistiska ekonomiska determinismen, ett alternativ som kan skapa samhällsförhållanden som överensstämmer med Guds vilja.

I samtal framhåller muslimer ofta att det finns få politiska ledare inom den islamiska världen som stöder Khomeinis eller Kadaffis mål och metoder, och inte så få har till och med ifrågasatt om sådana ideologier kan sägas stå på en autentisk islamisk grund. Andra aktivistgrupper som det muslimska brödraskapet och Djama’at-i Islami möter på liknande sätt hård kritik från många engagerade muslimer. Omvänt är en av de största och framgångsrikaste islamiska rörelserna för förnyelse, Maulana Muhammed Ilyas’ Tablighi Djama’at, uttalat opolitisk och icke-våldsinriktad. Den tror starkt på principen att innan varje enskild muslim genomgår en inre omvändelse och personligen accepterar den islamiska trons krav, är det meningslöst att tala om någon egentlig förnyelse inom den islamiska gemenskapen.

Allt detta visar på stora skillnader i synen på islamiskt liv bland muslimer idag, men man får inte glömma att det bland dem finns en utbredd kritik av den västerländska sekulariserade kulturen. Många muslimer som vänder sig emot överdrifterna i den iranska eller libyska revolutionen tror samtidigt att kristna människor i Europa och Nordamerika övergett sina religiösa ideal genom att anpassa sig till ett gudlöst och individualistiskt värdesystem. Muslimer i traditionella islamiska samhällen är bekymrade över sekulariseringens till synes oåterkalleliga intrång i deras länder, medan människor i väst är angelägna om att en världslig humanistisk hållning inte skall hindra dem från att vara aktiva och engagerade kristna. För kristna i väst, stolta över den moderna sekulariserade statens landvinningar, återstår fortfarande att övertyga muslimerna om att en dylik inställning inte nödvändigtvis leder till eftergivenhet, överdriven sympati för kriminella, och självdestruktiv individualism.

Ovälkommen kristen proselytvärvning

Slutligen bör nämnas en fråga som ofta lyfts fram av muslimer. Det gäller den kristna proselytvärvningen. Muslimer frågar sig varför så många kristna försöker omvända muslimer till kristendomen, när den ”kristna världen” är i sådant behov av andlig ledning och förnyelse. Fastän kristna anser att tiderna för ”brödkristna” är förbi, och ovärdiga metoder med bestämdhet förkastats av ortodoxa, katoliker och protestanter, hävdar muslimer att många kristna satsningar på utbildning, hälsovård och utveckling i den islamiska världen har proselytvärvning som dolt mål. De kallar det för ”manipulation av de fattiga för numerär tillväxt”.

Muslimer är inte så mycket ”rädda” för kristen proselytvärvning som de känner sig förolämpade av den. De frågar sig: varför förkunnar man inte evangeliet för dem som övergett sin tro, i stället för dem som tror på Gud och med iver tillber honom? De blandade signaler de får från kristna gör dem misstänksamma mot den kristna motpartens ärlighet i dialogen. Under tiden som några kristna sitter tillsammans med dem och bedyrar sin högaktning och respekt, är deras kollegor i full gång att leda muslimer in i kyrkan.

Problemet har sin grund i de kristnas brist på enighet angående vilken funktion dialogen och evangelisationen skall ha i kyrkans mission. Det överväldigande flertalet av de västerländska missionärerna i muslimska länder är evangelister vilka uppfattar dialogen som ett svek mot Kristi uppdrag att förkunna evangeliet för alla folk. De evangeliska missionärernas outtröttliga engagemang och imponerande diakonala arbete vederlägger inte andra kristna gruppers åsikt att evangeliska attityder gentemot andra religioner grundar sig på en bokstavstolkning av bibeln. Lika väl som de kristna måste upptäcka de stora skillnaderna inom den islamiska världen, måste muslimerna komma till insikt om att alla kristna inte kan sammanföras i en bestämd missionsstrategi eller sägas ha en och samma teologiska uppfattning om muslimer.

Oro bland de kristna

I samtalen med muslimer betonar kristna från både öst och väst de värden som hör samman med mänskliga rättigheter och rättvisa, även om behoven ofta syns olika för kristna i den islamiska världen och troende i väst. Kristna som bor i områden med övervägande muslimsk befolkning i Mellanöstern, Asien och Afrika är främst angelägna om att försvara sina rättigheter till fullt och likvärdigt medborgarskap. Det inbegriper rätten att fritt få gå i kyrkan och verka för den egna religionen. Vidare, lika ekonomiska möjligheter, jämställdhet inom utbildning och yrkesliv, och en lika respekterad medborgerlig ställning.

Det är således med oro de ser på varje försök att bygga samhället på den grundval shari’a ger. De kristna hävdar att det skulle degradera dem till en ställning som ”skyddsfolk”. De betraktar dhimma, den skyddsställning som tillskrivs kristna och judar i shari’a, som en medeltida kvarleva som i bästa fall leder till ett överlägset beskyddande och förmyndaraktigt maktutövande från den muslimska majoritetens sida, och i värsta fall till diskriminering och begränsning av möjligheterna att delta fullt ut i samhället.

De hävdar att en sekulariserad stat, som inte ger företräde eller förmåner till något samfund, är det enda möjliga alternativet för minoriteter att nå full medborgerlig delaktighet. Deras motstånd mot en stat grundad på principerna i shari’a stannar inte vid att bara vara ett uttryck för en ståndpunkt. Det är en fråga om rättvisa. Det gäller lika möjligheter till arbete och bostad, religionsutövning, tillträde till skolor och universitet. Vad som står på spel för många kristna i Mellanöstern, som ser hur ungdomarna utvandrar till England, Frankrike, Australien och Nordamerika, är den kristna befolkningens själva fortlevnad i den delen av världen.

shari’a – religiös eller civil lag?

Kristna människors otillfredsställelse med att levs i samhällen med övervägande muslimsk befolkning förstärks av möjligheten till en civilrättslig tillämpning av shari’a. Som religiös lag skall shari’a i egentlig mening vara tillämplig endast på anhängare av islam, men likväl finner den kristna befolkningen motsättningar och meningsskiljaktigheter bland muslimska politiker och jurister beträffande i vilken utsträckning shari’a kan och bör påverka icke-muslimska minoriteters liv. Den kristna befolkningens erfarenheter i Sudan, Pakistan, Iran och Saudiarabien, tycks visa att den islamiska lagen, såsom den tillämpas för tillfället, kan inkräkta på grundläggande mänskliga rättigheter. De muslimer som deltar i dialogen har ännu inte övertygat den kristna motparten om att ett samhälle som följer shari’a kan tillförsäkra de icke-muslimska minoriteterna lika frihet, värde och möjligheter.

Mänskliga rättigheter för muslimer i väst

Kristna i västländer vidhåller att mänskliga rättigheter inte endast är en effekt av det sekulära samhället, utan bör vara en angelägenhet för varje kristen. De stöder sin uppfattning på grundsatserna i konciliedokumentet Dignitatis humanae (Deklarationen om religionsfrihet, övers. anm.) och liknande uttalanden från Kyrkornas världsråd. Till följd av detta har kyrkorna vanligtvis stött muslimska minoriteters (närmare bestämt de som lever i västländer) krav att kunna ordna med platser för gudstjänst, att försäkra sig om muslimsk uppfostran och formellt erkännande. Kristna i islamiska länder som hävdar att samma rättigheter förnekas dem blir ofta bestörta över detta. Inom detta område är det inte bara fråga om att kristna måste sätta sig ned med muslimer för att diskutera skillnader, utan även att kristna från öst och väst måste bli mer eniga i synen på islam.

Kristna i väst är angelägna om en assimilation av de många muslimer som under de senaste årtiondena invandrat till traditionella kristna länder. Även om västerländska samhällen i många fall med rätta kan kallas efterkristna, går de kulturella rötterna tillbaka på en kristen tradition. Hur kan invandrade muslimska grupper bli fullt accepterade och en del av dessa samhällen, eller måste de förbli en ”utanförstående grupp”? Kristna vill inte att muslimer förlorar eller överger sina religiösa och kulturella rötter, utan skulle vilja finna tillvägagångssätt att underlätta en muslimsk integration i västsamhällen till vilka muslimer skulle lämna sitt särskilda bidrag. Arbetet med att uppnå detta mål möter motstånd både från ras- och kulturpurister i väst och från integritetssträvanden bland muslimer som vill vidmakthålla islams ”avskildhet” och ”utanförståendeskap”.

Framtida samtal

Det är uppenbart att det under många år framöver kommer att finnas anledningar till spänning och oenighet mellan kristna och muslimer, och att man nog aldrig – med tanke på att folk är som de är kommer att nå en slutgiltig lösning. Många kristna och muslimer har tidigare hyst naiva förhoppningar om dialogen och trott att nu när representanter för de två numerärt största religionerna i världen slutligen kommit samman för att diskutera gemensamma frågor, skulle framtida konflikter kunna undvikas och en överenskommelse om att leva och arbeta tillsammans kunna uppnås. Dialogen bör helst förstås som ett mödosamt men oumbärligt arbete som utförs mitt i en polariserad värld. Det är det enda alternativet till våld och förstörelse.

Samtalen mellan kristna och muslimer ligger fortfarande i sin linda och de ansträngningar som hitintills gjorts har bara varit en trevande första början. De har inte gått på djupet och förblir marginella för det stora flertalet kristna och muslimer. Tjugofem år är en kort period för att övervinna fjortonhundra års misstänksamhet. Båda trosgrupperna tenderar fortfarande att visa upp ”konfessionell ensidighet”, med en stark benägenhet att uteslutande koncentrera sig på frågor som skiljer de båda grupperna, hellre än en villighet att gemensamt utforska olika problem i ljuset av den humanitet de delar och den enighet som borde finnas bland dem som tror på en och samme Gud.

Johannes Paulus II

Det är i detta sammanhang påvens uttalande om ”kyrkans oåterkalleliga åtagande att föra en dialog” skall förstås. Johannes Paulus II fortsätter att möta muslimer så ofta tillfälle ges. Här kommer inte att ges någon närmare presentation av allt vad påven sagt om kristmuslimska relationer, men man bör dock notera att i nästan varje tal till muslimer uppmanar han kristna och muslimer att framhärda i sina ansträngningar med dialogen och att fortsätta uppgiften. I Rom 1985 uppmanade påven kristna och muslimer att samarbeta för att kunna erbjuda ett verkligt alternativ, ”Guds väg”, till en värld som hotas av nedbrytande krafter: själviskhet, hat och kamp.

Kristna och muslimer har detta gemensamma uppdrag från Gud eftersom de delar ett gemensamt ideal: ”ett samhälle där människor kan känna igen varandra som bröder som vandrar i Guds ljus och kämpar för vad gott är” (Karachi). Detta samhälle kan endast byggas på dialog och förtroende och förutsätter rättvisa, förståelse och medkänsla (Davao, Filippinerna). Det är ett samhälle inrättat i enlighet med Guds plan (Lissabon), format efter Guds vilja (Yaounde, Kamerun; Casablanca), en värld där Gud är mittpunkt (Casablanca). Tjugohundratalets värld ligger i händerna på dagens ungdom; unga kristna och muslimer måste dra sitt strå till stacken för att ge världen ett mänskligare ansikte, en rättvisare och mer solidarisk värld där var och en kan leva ett liv i värdighet och frihet (Casablanca).

Dessa ord från påven får inte avfärdas som en form av PR. De återspeglar en vision som utmanar kristna och muslimer att ompröva sina attityder gentemot varandra och återvända till det förhållande Gud avsett skall råda mellan människor som tror på och tjänar honom. Förutom fredlig samexistens och tolerans delar de det gemensamma målet att forma samhället efter de värden som kommer från en aktiv tro på Gud. I detta ljus har påven sagt att möten mellan kristna och muslimer, trots alla svårigheter och besvikelser, ”är ett hoppfullt tecken i en pluralistisk värld” (Nairobi, 1985).

Översättning: Karl Arne Jonsson

Noter
1. Deklarationen om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna.
2. ibid.
3. Kalifdynasti härstammande från Muhammeds farbror al-Abbas. Abbasiderna kom till makten 750 och förlade 762 centrum till Bagdad. Störtades 1258 då mongolerna erövrade området.
4. Under ledning av normanden Roger inleddes 1061 en erövring av Sicilien, som då stod under arabiskt styre. Det rike som därmed grundades företedde en säregen blandkultur med starka arabiska inslag.
5. Mamlukerna har sitt namn från arabiskans mamluk (slav). De var krigarslavar, mest av turkisk och kaukasisk börd, vid de egyptiska härskarnas livgarde. 1250 fick de makten över Egypten och ur denna krets kom den som innehade kungamakten, sultanen. Från 1261 och framåt ansågs mamluk-sultanatet i Kairo vara den ledande staten i den muslimska världen. Systemet bestod fram till den turkiska erövringen i början av 1500-talet.
6. Badaliyya-rörelsen grundades av Louis Massignon (1883–1962) och Mary Khahil. En rörelse för andlig solidaritet med muslimer. L. Massignon: att be för någon är att bli ansvarig för honom.
7. Deklarationen om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna, 3.
8. Djama’at-i Islami är en politisk organisation grundad av den muslimske ideologen Abu’1-A’la Mawdudi (1903–1979). Det är en elitorganisation som varit mycket aktiv i det politiska livet i Pakistan, fastän den saknar folkligt stöd. Mawdudi uppfattas vara en av de största tänkarna inom den islamiska intellektuella världen.

Publicerad 1988 i nummer 8