Kristus lever och han vill att du ska leva!

av OLIVIA BENGTSSON

”Kristus lever! Han är vårt hopp och på ett underbart sätt skänker han ungdom till vår värld.” Så inleder påven Franciskus sin apostoliska uppmaning Christus vivit, (Kristus lever). Uppmaningen, som inspireras av och bygger vidare på slutdokumentet från den ungdomssynod som pågick under oktober 2018, riktar sig direkt till ”unga människor och till hela Guds folk”. Ungdomarna är med andra ord påvens primära målgrupp, och stora delar av skrivelsen riktar sig till dessa uttryckligen och specifikt. De som inte känner sig tillhöra målgruppen kan dock trösta sig med att påven har mycket att säga även de äldre.

Ett universellt dokument

Symboliken i valet av tid och plats för att underteckna skrivelsen kan knappast undgå någon: på Marie bebådelses högtid den 25 mars, mitt under fastan, under ett påvligt besök i Loreto, Italien. På denna populära pilgrimsort finns det en basilika rest över vad som sägs vara det hus i Nasaret där Maria bodde, och i så fall platsen där bebådelsen ägde rum. Ett heligt hus för en helig familj. Omständigheterna pekar mot två teman som är genomgående i skrivelsen: Guds människoblivande och familjen. Vidare offentliggjordes texten i sin helhet den 2 april, vilket markerade fjortonårsminnet av påven Johannes Paulus II:s död, han som på ett särskilt sätt var en påve för de unga.

Det märks att påven vinnlagt sig om att låta skrivelsen återspegla synodens geografiska spridning och kyrkans universalitet. Biskopskonferenser från Afrika, Asien, Europa, Syd- och Nordamerika citeras, och unga helgon från Argentina, Italien, Kongo, Nordamerikas ursprungsbefolkning och Vietnam lyfts fram som förebilder för dagens unga. Hela världen får komma till tals, unga såväl som gamla, lekmän såväl som gudsvigda. Christus vivit består av nio kapitel som man grovt skulle kunna dela in i tre större delar. Del ett, kapitel ett och två, behandlar temat ungdom ur ett bibliskt perspektiv. Del två, kapitel tre till sex, vänder sig till unga i världen i dag. Del tre, kapitel sju till nio, har karaktären av praktisk tillämpning.

Säg inte att du är för ung
utan gå dit jag sänder dig

Den första delen är en redogörelse för unga gestalter och förebilder i Gamla och Nya testamentet, unga helgon samt, inte minst, Jesus själv. Genom sin genomgång av unga bibliska gestalter verkar Franciskus vilja stärka unga människors tro på sig själva. Att unga i dag, liksom kung David, Samuel, Jeremia eller Rut, har en uppgift att fylla. Utan denna insikt är det lätt att som Jeremia säga ”Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!” (Jer 1:6). Samtidigt, manar påven, måste unga lyssna till äldre människors visdom. Önskvärt vore ett ömsesidigt givande och tagande, skulle man kunna sammanfatta.

Den andra delen torde kunna läsas med behållning av alla unga kristna. Frågorna som Franciskus ställer kan tyckas gans­ka provokativa: Hur får vi våra ungdomsår att räknas, att spela roll? Hur undviker vi att slösa bort denna dyrbara tid av våra liv? Svaret är givet redan i skrivelsens inledande meningar: genom Kristus, som skänker hopp och gör allting nytt. Jag skulle dock vilja nämna ytterligare tre viktiga aspekter av påvens budskap.

Den första aspekten är kallelsen att vandra med Kristus och i Kristus, vår vän. ”Beröva inte din ungdom denna vänskap”, uppmanar påven, och denna uppmaning måste sägas vara giltig för både unga och gamla. Ungdomlighet är inte bara för dem som är unga räknat i antal år – ungdomlighet är för alla. Påven varnar dock för att blanda ihop denna ungdomlighet med vad han kallar en falsk ungdomskult, som idoliserar ungdom som något ytligt och yttre.

Den andra aspekten är behovet av rötter. Påven visar förståelse för svårigheterna med att växa upp i dag. Många unga lever i fattigdom, krig och våld, och samhället lider av problem med individualisering, sekularisering och sexualisering, för att bara nämna några. Ungas rotlöshet följer som en konsekvens av detta. Men, skriver Franciskus, ”tillåt inte er själva att dras upp med rötterna”. Sträva i stället efter att slå rot, i familjen, i kulturen och genom att lyssna till äldre generationer. Rötter, menar påven, är inte ankare som håller oss tillbaka, utan fasta punkter utifrån vilka vi kan växa.

Den tredje aspekten är behovet av förebilder. Ungdomlighet är förvisso viktig, men minst lika viktig är ålderns visdom. Franciskus framhäver därför nödvändigheten av att lyssna till de äldre generationerna, vilket också kan vara en hjälp i sökandet efter rötter. En särskild förebild finner vi i jungfru Maria, Guds och kyrkans moder, denna unga kvinna som följde sin kallelse. Franciskus kallar henne för ”en överlägsen förebild för en ungdomlig kyrka”. Hon som själv var dotter, moder och hustru, som inte tvekade inför att följa Gud när hon sade ”jag är Herrens tjänarinna” (Luk 1:38). Maria är vår första och viktigaste influencer, skriver Franciskus i ett försök att tala till ungdomar på ungdomars vis.

På alla dessa aspekter följer en gemensam, fjärde aspekt: Kristi kyrka. Franciskus menar att även kyrkan ständigt frestas att falla för en ytlig ungdomlighet som världen kräver av henne. Nej, skriver påven, ”kyrkan är ung när hon visar sig kapabel att ständigt återvända till sin källa” – Kristus. I eukaristin får vi möta Kristus i mänsklig gestalt, och i honom tillhör vi en och samma familj. I kyrkan sammanfaller därmed båda de teman som nämndes inledningsvis: Guds människoblivande och familjen. Därtill är Maria, som blev Guds moder, också kyrkans moder – och därmed vår moder.

Den tredje delen behandlar ämnena ungdomsarbete, kallelser respektive urskiljning, och är skrivelsens mest pastoralt tillämpbara del. Det finns här visserligen direkta uppmaningar till ungdomar, men kapitlen vänder sig också till alla som arbetar med ungdomar i kyrkan. Mest intressant i denna del är att påven väljer att tydligt lyfta fram lekmännens roll som mentorer för unga. Här finns en utmaning till hela kyrkans folk: Hur kan vi – inte bara ordensfolk och präster, utan du och jag! – vägleda de unga att hitta sitt hem i kyrkan och som kristna i världen? Hur lyssnar vi till unga och hjälper dem i deras urskiljning? Kanske kan vi också själva lära av dem? Vad gäller kallelser väljer påven att främst skriva om den generella kallelsen som alla människor har, nämligen kallelsen till helighet och gemenskap med Gud. På så sätt anknyter påven till temat för sin senaste encyklika, Gaudete et exsultate. Men även de särskilda kallelserna till präst, ordensliv och äktenskap diskuteras.

Jesus – evigt ung

Det finns en påtagligt vardagsnära ton i dokumentet, och efter avslutad läsning kan man stilla undra om inte Franciskus trots allt underskattar unga; eller kanske snarare överskattar ungas längtan efter en ”ung” kyrka. Till exempel väljer påven att skriva ganska utförligt om behovet av sportaktiviteter, ett stycke som ärligt talat framstår som ganska banalt. Detta är tyvärr symptomatiskt för hela kapitlet om ungdomsarbete, som framstår som främst en social aktivitet. I stället bör man väl fråga sig vad kyrkan kan erbjuda unga människor som inte världen kan erbjuda? Svaret på den frågan är inte sportaktiviteter. Kanske kan användandet av begrepp som ung, ungdomlighet och förnyelse förvirra, då det används såväl positivt som negativt. Läsaren får noga akta på att försöka förstå påvens definition av önskvärd ungdomlighet, i motsats till världens ungdomskult. Den ungdomlighet som påven skriver om är snarast förknippad med glädje, hopp, kärlek och sanning. Jag kan dock inte låta bli att undra om det inte vore fruktsamt att klarare lyfta fram kyrkans roll som förmedlare och förvaltare av tron, sak­ramenten och traditionen. Man ska dock komma ihåg att en postsynodal apostolisk uppmaning knappast kan göra anspråk på att diskutera allt som diskuterades under synoden, vilket också påven klargör i början av sin skrivelse. Den som liksom jag lämnas med känslan att Christus vivit (trots sina nära 300 paragrafer) bara skrapat på ytan av synodens innehåll kan därför glädja sig över att hela slutdokumentet finns tillgängligt på Vatikanens hemsida.

Christus vivit är en uppmaning till unga kristna att förbli unga. Det märks att frågor som berör de ungas liv på intet sätt är nya för Franciskus; dokumentet innehåller otaliga referenser till hans tidigare skrivelser, tal och predikningar. Inte minst har påven hämtat material från världsungdomsdagarna i Panama, som ägde rum i januari i år. Själv minns jag väl ett tal som påven höll under världsungdomsdagarna i Kraków år 2016. Det var under välkomstceremonin, då påven första gången mötte de tillresta pilgrimerna. I talet berättade han om ett fenomen som han tyckt sig möta hos många unga i dag: förtidspensionering. Unga människor som så att säga har kastat in handduken alldeles för tidigt, som har svårt att hitta någon mening med sina liv, och som har tappat hoppet. Unga som är uttråkade – och tråkiga. Unga som jagar kickar eller har fastnat i en destruktiv livsstil. Det är en liknande bild som Franciskus målar upp i denna nya skrivelse, och svaret är detsamma då som nu: Jesus. Jesus som själv varit ung, ingått i en familj, lärt sig att arbeta, lyda, som växte i vishet, ålder och välbehag inför Gud (Luk 2:52) och villigt fullföljde den plan Fadern hade bestämt åt honom. Och han lever!

Olivia Bengtsson är studerande vid Newmaninstitutet i Uppsala.

Christus vivit utkommer under hösten 2019 i svensk översättning på Veritas förlag.