Kristus vår konung

Av G. M. Kuipers

Då vår gudomlige Frälsare stod inför den romerske landshövdingen, Pontius Pilatus, sporde denne: ”Är du en konung?” Och Jesus svarade med heligt lugn och eftertryck: ”Ja, jag är en konung”. Få, men allvarliga ord! Jesus Kristus är konung. Hans rike är visserligen icke av denna värld, men väl i denna värld. Jesus Kristus är själarnas herre. Han är människornas konung ifrån all evighet i sin egenskap av Gud och Skapare. Han är deras konung även i sin egenskap av Frälsare. Han lösköpte dem ”icke med guld eller silver” såsom den heliga Petrus säger, ”utan med sitt eget dyrbara blod”. Liksom det var kärleken, som bevekte Gud att utgiva sin enfödde Son, så är det även genom kärleken som Kristus vill härska över sitt folk, sedan det blivit återlöst ur syndens bojor och från evig undergång. Denna kärlek visade oss vår Frälsare på det tydligaste i sitt bittra lidande och sin kvalfyllda död. ”Ingen har större kärlek än den, som giver sitt liv för sina vänner.” Men tyvärr, människornas själviskhet, deras jordiska sinnelag gjorde, att de snart glömde Jesu oändliga kärlek – och på bekostnad av Hans eviga, konungsliga rättigheter upphöjde sig de skapade varelserna själva på skaparens tron. Därför utropade redan Sankt Franciskus: ”Kärleken älskas icke”. Av samma skäl höra vi Frälsaren klaga för sitt hel. hjärtas lärjunge, den hel. Margareta Maria, att hans kärlek icke finner genkärlek i människornas hjärtan. Att åter upptända denna genkärlek i de kristnas hjärtan, det är det egentliga målet för Jesu hjärta-andakten.

Men Jesus Kristus är icke blott den enskilde kristnes konung, Han är ock staternas och hemmens konung. Även över dem har Han i sin egenskap av Skapare och Frälsare konungsliga rättigheter; även över dem vill Han härska genom sin gudomliga kärlek.

Genom vår tids otro och vantro har Kristus fördrivits ur det offentliga livet och ur familjelivet. För Honom, för hans kors, för hans bild finnes där icke längre någon plats. Detta är ett hån, en skymf mot Frälsaren, som måste gottgöras. Därför måste alla sanna kristna arbeta och nitälska för det ädla verk, som fått namnet: lntronisationen av Jesu allraheligaste hjärta, i hemmen.”

Vari består då detta verk? Helt enkelt häruti, att man erkänner och hyllar Jesu hel. hjärta såsom konung i familjens lilla krets, och till tecken på detta erkännande och denna hyllning ställer Jesu hjärtas staty eller bild på hedersplatsen i hemmet, varefter familjen genom en bestämd bön inviger sig åt detta gudomliga hjärta. Det är självklart, att denna yttre högtidlighet måste ledsagas av en uppriktig önskan, att Jesu kärleksfulla konungadöme må utsträcka sig över hela familjens liv. Alla förhållanden makarna emellan liksom även förhållandet mellan föräldrarna och barnen böra allt mer genomträngas av en sann, kristlig anda. Denna ande predikar för makarna den äktenskapliga renheten, ömsesidiga aktning och kärlek, inbördes tillgivenhet och den obrottsliga trohet; för föräldrarna vaksam omsorg om och uppoffrande kärlek till sina barn och för dessa vördnad och lydnad gentemot föräldrarnas myndighet, emedan de äro för dem i Guds ställe. Endast på så sätt, säger Hans Helighet Påven, besannas, att, medan Jesu hjärtas bild upphöjes på hedersplatsen, Kristus, vår Herre, sannskyldigt härskar i de kristnas hem.

Huru enkel, men på samma gång huru välsignelserik för familjen är icke Intronisationen, eller denna hyllning av Jesu heliga hjärta. Sade icke vår Frälsare själv till den hel. Margareta Maria: ”Jag skall välsigna de hem, där mitt hjärtas bild uppställes och äras”? Således icke blott där hans bild uppställes, utan där den äras. Hans Helighet Påven Benedikt XV lovordar och anbefaller på det eftertryckligaste detta arbete i en skrivelse till Pater Mathéo, som planlade och verkställde detsamma.

”Intet”, så skriver Hans Helighet, ”kan vara nyttigare för vår tid än Edert företag. Det är i våra dagar allt för mångas önskan och strävan att i det privata såväl som i det offentliga livet, fördärva de kristliga seder, som kyrkan frambragt och odlar, – och återföra samhället till hedningarnas ödesdigra levnadssätt, genom att så småningom utplåna alla spår av kristlig vishet och dygd. Gud give, att detta allt ville misslyckas. Familjen är utsatt för den onde fiendens häftigaste angrepp. Ty eftersom samhället består av familjer och dessa bilda dess själva grundval, inse de mycket väl, att samhällets undergång måste bliva följden om de först lyckats fördärva familjelivet. Det är därför de förneka giftermålets oupplöslighet genom att stadfästa lagen om skilsmässa; – genom att tvinga ungdomen att övervara den religionslösa undervisningen, som ofta är religionsfientlig, förlama de därtill i en sak av största vikt föräldrarnas inflytande på barnen. Genom att på ett skändligt sätt tillfredsställa sina lustar och överträda naturens lagar, stänga de på ett gudlöst sätt det mänskliga släktets källa och befläcka genom den största sedeslöshet det äktenskapliga livets helighet. Det är därför med rätta, älskade son, som Ni behjärtar det mänskliga samhällets intressen och framför allt ivrar för att uppväcka och in gjuta den kristliga andan i familjelivet, dit införande Jesu Kristi kärlek som en härskarinna. Genom detta handlingssätt stöder Ni Eder på Jesu Kristi löfte: ’Jag skall välsigna de hem, där mitt hjärtas bild utställes och äras’.”

Intronisationen är det praktiska verkställandet av andakten till Jesu heliga hjärta i familjen, – den är ett lämpligt medel till familjelivets och genom familjen till samhällets helgelse, – den är en hyllning av upprättelse med avseende på Herrens konungsliga rättigheter, som överallt försmädas och därför är den även det sociala räddningsmedlet i den svåra kris, världen nu har att genomkämpa. Vårt  samhällsliv ligger som förlamat, därför att det har bortvänt sig från Gud, dess ursprung och mål och dess enda räddning ligger i denna lösen: ”tillbaka till Kristus”.

För att nå detta mål, är Intronisationen kanske det förträffligaste medel. Den nöjer sig likväl icke med att blott för några ögonblick proklamera Jesu hjärtas konungadöme, den nöjer sig ej heller med en ”ytlig religiositet som lätt rör ömma och vekliga själar, – en fromhet, som väl frammanar tårar, men i själva verket lämnar fel och laster oberörda”, o nej, väl förstådd och övad måste denna gärning bliva ett med vårt liv och Jesu Kristi inflytande måste göra sig gällande till och med i familjelivets minsta detaljer. Men eftersom familjen, enigt Hans Helighet Påvens, ord, är källan till det mänskliga släktet och liksom samhällets grundval och frö, så försäkrar den oss på så sätt om byggnadens bestånd.

Vem inser icke efter allt detta, att Intronisationen genom att helga familjens liv samtidigt styrker den enskilde och närer samhället genom kunskapen om och kärleken till Jesus Kristus: ”Oportet eum regnare”, Kristus måste härska. Med detta valspråk för ögonen är hela planen till detta kärlekens korståg uppgjord. Oportet, Kristus måste härska. Han måste bliva känd i sina rättigheter, begrundad i sitt evangelium, åtlydd i sina lagar, förhärligad i sitt lidande, älskad i sin kärlek. Världen kan icke leva utan Kristus. Liksom den förlorade sonen, har hon uppfordrat sin frihet, hon ville icke att Kristus skulle härska över henne, – hon vände ryggen åt honom, tyvärr till sin egen skada och förspillde sina rikaste skatter, sina bästa krafter till dess hungersnöden uppenbarade sig.

Ja, världen förgås av hunger, därför att hon har lämnat sin Faders hus och bord. Se där, vårt nutida samhälles bild, i sanning en bedrövlig bild. O måtte det på denna sin dag erkänna, vad som länder till dess frid.

Och då Jesus fick se staden, grät han över den. ”Jerusalem, Jerusalem … huru ofta har jag icke velat församla dina barn liksom en höna församlar sina kycklingar under vingarna, men du har icke velat”. Jesus gråter även över vårt samhälle, ”han ömkar sig över folket”. Han vill icke åtnjuta sin härlighet i himmelen utan oss och därför kommer han och upprepar för oss genom den hel. Margaretas mun detta härliga, kraftiga ord, som redan i tjugu århundraden genljuder från det blodbestänkta korset och från tabernaklet: ”Se här det hjärta, som så mycket har älskat människorna … skänk mig din genkärlek … jag vill härska genom min kärlek.”

”Jag vill uppstå och återvända till min fader”, detta beslut allena kan rädda världen.

Må vi därför åt Kristus, folkens, evigheternas konung, inrymma en hedersplats i vårt hem och i detta i den framställning, som på det fullkomligaste sätt uttrycker hans kärlek, i bilden av hans av kärlek brinnande hjärta.

*

Hur firas Intronisationens högtidlighet? Se här huru Pater Mathéo, högtidlighetens upphovsman predikar den. Först och främst tillråder han, att på Intronisationsdagen en hel. mässa frambäres för den familj, som står i begrepp att högtidligt inviga sig åt Jesu hel. hjärta. Sammaledes anmodar han familjens medlemmar, att anamma den hel. Kommunionen för att erhålla Jesu hjärtas triumf och bjuda detsamma upprättelse och gottgörelse. Man bör även se till att familjens alla medlemmar äro närvarande och bör man för högtidligheten välja en dag av särskild betydelse (en märkesdag) t. ex. faderns eller moderns födelsedag,

När då högtidlighetens stora ögonblick är inne, församla sig alla familjens medlemmar i bostadens förnämsta rum, ty där bör konungen hava sitt säte. Sedan välsignar prästen statyn eller bilden. Efter denna välsignelse läsa alla närvarande trosbekännelsen för att på så sätt högt vittna om sin tro, varefter prästen i ett kort tal påminner familjens medlemmar om de plikter, de hava att uppfylla mot Jesu hel. hjärta, vars konungadöme de stå i begrepp att högtidligt erkänna samt hänvisar dem till Jesu löfte: ”Jag skall välsigna de hem, där bilden av mitt hjärta uppställes och äras”.

Sedan läser prästen invigningsbönen åt Jesu hel. hjärta, varpå följer ett ”Fader vår” och ett ”Hell dig, Maria” för de avlidna och frånvarande. Prästen, ställer därefter statyn på den med blommor smyckade hedersplatsen och slutligen läsa alla närvarande en särskild bön, som slutar med orden: ”Älskat, välsignat och förhärligat vare för alltid i detta hem, Jesu triumferande hjärta. Tillkomme oss ditt rike. Amen.”

Högtidligheten slutar med bönen: ”Hell dig o drottning” till ära av Marias obefläckade hjärta och fyra bönesuckar till: – Jesu hel. hjärta, Marias obefläckade hjärta, den hel. Josef och den hel. Margareta Maria Alacoque.

Må även i vårt fädernesland Jesu hjärta-hyllningen snart komma till sin rätt! Måtte den åstadkomma: den härliga välsignelse, som Jesu hel. hjärta i sin oändliga barmhärtighet har utlovat: den kristliga andans upplivande. Må den hel. familjen i Nasaret vara vår förebild, där Jesus Kristus var medelpunkten, om vilken ängeln hade sagt till Maria: ”Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron och på hans rike skall ingen ände vara.”