Kuba efter Fidel Castro

FREVEL, CHRISTIAN

USA:s embargo mot Kuba tycks inte ha avsedd verkan. Istället för att bli isolerat har Kuba via Venezuela fått en ny kanal mot omvärlden. Den katolska kyrkan fördömer både embargot mot Kuba och den kubanska regimens brott mot mänskliga rättigher, men Vatikanen söker framför allt dialog.

Betecknande nog var Vatikanens utrikesminister, kardinalstatssekreterare Tarcisio Bertone den förste officielle utländske gästen på Kuba efter det att Fidel Castro dragit sig tillbaka av hälsoskäl i februari 2008. Hans bror Raúl inledde under sina första månader som ny president en rad mindre reformer. Även gentemot kyrkan syns tecken på en ny öppenhet.

Inbjudan hade kommit från både den kubanska biskopskonferensen och den kubanska staten. För tio år sedan besökte Johannes Paulus II ön, och nu ville staten och även kyrkan påminna om detta jubileum. Benedictus XVI skickade sin ”andreman”, kardinalstatsekreterare Tarcisio Bertone, till den karibiska ön. Minnesgudstjänsten för den förre påvens besök direktsändes av den kubanska televisionen och kablades ut över hela världen via satellit. Det var första gången sedan Johannes Paulus besök 1998 som den kubanska televisionen åter visade ett katolskt mässfirande. Två kubanska tv-kanaler, Canal Educación (utbildningskanalen) liksom det internationella programmet Cubavisión Internacional sände den mässa som kardinal Bertone firade i Kubas huvudstad Havanna.

Vatikanens statssekreterare togs emot som ett statsöverhuvud på Kuba. Och han var den förste officielle utländske gästen sedan Fidel Castro av hälsoskäl drog sig tillbaka den 19 februari 2008. Endast två dagar efter det att den nye presidenten, Raúl Castro, tillträtt sitt ämbete kom Bertone till ön. Ett lyckligt sammanträffande eller kanske ändå en del av en noga planerad iscensättning?

Sålunda skrev Granma, centralorganet för Kubas kommunistiska parti och öns viktigaste dagstidning, i en lång artikel om statsbesöket från Vatikanen, att detta ägde rum vid en särskild tidpunkt i USA:s blockadpolitik och fientlighet. Johannes Paulus II hade ju ändå redan krävt ett slut på den amerikanska blockadpolitiken mot Kuba;Granma påminner om den förre påvens fördömande av blockaden som ”orättfärdig och etiskt oacceptabel”. Kardinal Bertone underströk denna hållning redan under första dagen av sitt besök. Han underlät inte heller att citera den förre påvens tvåfaldiga krav: ”Må Kuba, med alla sina storslagna möjligheter öppna sig för världen och må världen öppna sig för Kuba.”

Tillbaka i Rom betonade kardinal Bertone i en intervju med Vatikanradion, att hans uppfattning om det amerikanska embargot även gäller de ”många inskränkningar” som Europeiska unionen fortfarande tillämpar: ”Jag får intrycket av att dessa inställningar naturligtvis försöker se till att öns regering utvecklas mot mer frihet och större respekt för de mänskliga rättigheterna, men jag tror att dessa alltför hårda åtgärder, som drabbar så ensidigt, inte gynnar utvecklingen”, sade kardinalen. ”De orsakar stort lidande för människorna, eftersom det är människorna, familjerna, barnen och ungdomarna som blir straffade av dessa åtgärder. Och de erkänner inte landets värdighet, dess värderingar, dess självständighet och tradition. Därför är de inte acceptabla.”

Dessa uttalanden av kuriekardinalen var vatten på kvarnen för Kubas regering. Av de hälsningsord som den kubanska regeringen riktade till Vatikanens statssekreterare framgick det tydligt att man med tanke på Bush-administrationen i USA förväntade sig utvidgat och starkare stöd från Vatikanen.

De åtgärder som Raúl Castro initierade under sina första veckor i ämbetet som statsöverhuvud syftar framför allt till att förbättra den ekonomiska situationen för den kubanska befolkningen. Under åren 2003 och 2004 skärpte USA:s regering åter sin blockad av Kuba efter en tids upptining. Sedan dess är export av jordbruksprodukter från USA åter stoppad, liksom överföring av särskilda tekniska produkter till den karibiska ön, och turistresor till Kuba försvåras för amerikanska medborgare eftersom direkta charterförbindelser är borttagna; den som vill resa från Miami till det 100 kilometer sydligare belägna Kuba måste ta den dyra och tidskrävande omvägen över Mexico City. USA tillämpar sin blockadpolitik gentemot Kuba sedan 1962, då den dåvarande presidenten, John F. Kennedy, införde embargot på grund av stationeringen av ryska raketer på ön, och med några få undantag gäller det fortfarande.

Raúl Castro behöver ett upphävande, eller åtminstone en uppmjukning av embargot, för att bemästra landets svåra ekonomiska läge. Fidels bror, sedan augusti 2006 dennes ställföreträdare som president, uttalade sig redan från början i en intervju i Granma för en öppen dialog med USA, förvisso därtill nödd och tvungen. Man är beredd att lösa meningsskiljaktigheter vid förhandlingsbordet. En grundförutsättning är dock ett erkännande av Kubas suveränitet.

Raúl Castro har alltsedan 2002, efter upprättandet av USA:s fångläger i Guantánamo på Kuba, undvikit att hålla en konfrontationskurs mot USA. Tvärtom, han uppskattade, som dåvarande överbefälhavare för försvarsmakten, att USA före inrättandet av lägret informerade den kubanska regeringen om planerna.

Bush-regeringen i Washington utövar dock fortsatta ekonomiska påtryckningar. Några veckor innan Castro drog sig tillbaka från den aktiva politiken i augusti 2006 betalade USA:s regering ut ytterligare 80 miljoner dollar i stöd till den kubanska exiloppositionen och för att upprätthålla embargot: ”Vi arbetar aktivt för en förändring på Kuba och sitter inte bara och väntar”, sade USA:s president Bush. Raúl Castro erbjöd även i december 2006 Europeiska unionen samtal om förbättrade relationer.

Ekonomiskt sett har förhållandet mellan Tyskland och Kuba nått en ny bottennivå. Exportvärdet från Tyskland till den karibiska ön steg mellan 2003 och 2006 från 101 miljoner euro till 412 miljoner euro. Förra året [2007] sjönk exportvärdet till 215 miljoner euro, som en följd av den kubanska handelns koncentration på Venezuela.

Utrikespolitisk isolering bruten genom Venezuela

Den amerikanska regeringens plan att ytterligare isolera Kuba utrikespolitiskt underminerades i synnerhet av Venezuelas president Hugo Chávez, som utropat den ”bolivariska revolutionen” i Venezuela, och som avslutade sin ämbetsed efter valen för knappt två år sedan med den kubanska formuleringen socialismo o muerte (socialism eller död); han har under de senaste åren varit en av Kubas viktigaste al-

lierade och avancerat till en personlig vän till Fidel Castro.

Efter östblockets sammanbrott har Kuba fört en internationellt inriktad politik. Ett väsentligt inslag i denna politik utgör utsändandet av kubanska läkare, lärare och tekniker till vänligt sinnade länder. Totalt har under åren som gått 15 000 läkare skickats ut som humanitära hjälparbetare till olika länder i världen, på senare tid framför allt till Vene-zuela och Bolivia. Kubanska läkare och sjuksköterskor sköter basal medicinsk sjukvård i venezuelanska fattigkvarter; i gengäld levererar Vene-zuela olja till Kuba till långt under världsmarknadspris.

I december 2007 undertecknade Kuba och Venezuela en rad fördrag som inte bara reglerade utbytet av läkare mot olja utan även leveranser av livsmedel och hjälp med planerade brådskande och nödvändiga reparationer av det instabila elnätet. Fördragen reglerar affärer som omfattar 1,9 miljarder USD.

Hugo Chávez, som efter att ha förlorat en folkomröstning kommit under allt starkare inrikespolitiskt tryck, upphandlar prisvärda semest-rar för sina anhängare på kubanska hotell under ”mellansäsongen”. På så sätt kan den venezuelanske statschefen skicka 100 000 av sina anhängare till den karibiska ön, och Kuba kan fullt ut utnyttja hotellkapaciteten. Ty antalet turister stagnerade förra året [2007] för första gången vid två miljoner utländska gäster. Kuba har under de senaste 15 åren tiodubblat antalet utländska turister. I utbyte mot hotellerbjudanden ska kubanska experter hjälpa till att bygga ett stålverk i Venezuela.

USA:s plan att isolera Kuba ekonomiskt och politiskt tycks ha gått i stöpet. Ty det var Hugo Chávez som framhöll den sjuke Fidel Castro och Kuba som förebild i hela Latinamerika – och som ständigt brännmärkte USA som ”djävulens hemvist”.

Den 1 augusti 2006 överlämnade Fidel Castro, på grund av allvarlig sjukdom i mag- och tarmtrakten, tillfälligt sina funktioner som generalsekreterare för kommunistpartiet, överbefälhavare för försvarsmakten, president och regeringschef till sin bror Raúl. Kvällen före upplästes ett budskap i tv: ”arbetet dag och natt utan tillräckligt med sömn ledde till extrem stress och följden blev blödningar i tarmarna. Därför blev jag tvungen att genomgå ett komplicerat kirurgiskt ingrepp”.

Vad som sedan följde var en fas av politiskt stillestånd i Havanna. Endast några få bilder från den kubanske statschefens sjukläger släpptes ut. De visade honom påtagligt avmagrad iklädd en träningsoverall läsandes den senaste utgåvan av Granma. I centralorganet publicerades under månaderna efter den akuta operationen (som nog följdes av ytterligare operationer) gång på gång ledarartiklar och avhandlingar av Fidel Castro, i vilka denne yttrade sig i globala ämnen som energikris, miljöbränslen och klimatförändring. Några yttranden om, för att inte tala om några direktiv för, situationen på Kuba fick man leta förgäves efter.

Det var Hugo Chávez som i egenskap av första officiella gäst som släpptes in till Fidel Castro och efteråt pratande översvallande om det goda tillfrisknandet. Besöken fortsatte och venezuelanerna vande sig vid bilderna av den venezuelanska presidenten iförd röd skjorta bredvid den kubanske partiordföranden i träningsoverall.

Den 17 december 2007, en månad före valet, antydde Fidel Castro i ett brev att han önskade dra sig tillbaka från sina ämbeten. Vid valet kandiderade han dock. Först den 19 februari 2008 kungjorde Castro sin avgång i Granma – 49 år efter revolutionens seger på Kuba. Den 24 februari valde parlamentet hans bror som efterträdare i presidentämbetet.

Raúl Castro hade dittills inte synts i offentligheten. Han har – till skillnad från sin bror Fidel – inte skrivit någon bok. Hans utlandsresor gick oftast till Kina. Han hör till ”urandarna” bakom den kubanska revolutionen, till de revolutionärer som i december 1956 med hjälp av den legendariska yachten Granma landsteg på Kuba, för att göra revolution.

Född 1931 studerade Raúl Castro liksom sin bror vid ett jesuitgymnasium (Colegio de Dolores i staden Santiago de Cuba). I motsats till sin bror, som i många intervjuer har uttalat sig om sitt förhållande till religionen, är ingenting känt om den nye kubanske statschefens religiösa inställning. Han studerade samhällsvetenskap vid universitetet i Havanna men tog ingen examen. Ty det misslyckade överfallet på Moncada-kasernen i juli 1953, i vilket Raúl Castro deltog (och som i dagens kubans-ka historieskrivning anses som revolutionens startskott), förde honom i fängelse och 1955 i exil till Mexiko. Av gerillasoldaterna som stred mot Batistas soldater ansågs Raúl vara en kompromisslös kämpe, hård mot sig själv och andra. Efter inmarschen i Havanna i januari 1959 och maktövertagandet utnämnde den då 33-årige Fidel sin fem år yngre bror till kommendant över revolutionsarmén. Raúl Castro gifte sig efter krigets slut med gerillasoldaten Vilma Espín, som han var gift med till hennes död i juni 2007, och med henne har han fyra barn. Hans fru var under lång tid ordförande för den kubanska kvinnofederationen och medlem av det kubanska kommunistpartiets politbyrå.

Fidel Castro har under sitt nästan 50-åriga maktinnehav ständigt kunnat räkna med sin brors trofasthet. Raúl anses vara en disciplinerad hardliner, som dock tänker ekonomiskt. Som överbefälhavare för försvarsmakten har han sett till att ha kontroll över såväl turistanläggningar som industriföretag och jordbruk utan vilka försvarsmakten inte skulle klara sig. Mer än 30 procent av alla kubanska företag kontrolleras av militären.

”Vår främsta plikt är att ge människorna mat”, lyder ett ofta citerat uttalande av Raúl Castro. Efter en utlandsresa till Kina och Vietnam 2005 lovordade han i GranmaKinas ekonomiska uppsving och betecknade det som ett ”möjligt alternativ”. Han undvek ytterligare framstötar sedan hans bror Fidel kort därefter offentligt vände sig emot en ”socialdemokratisering” av Kuba.

Med anspelning på de gråhåriga kubanska musikerna i Wim Wenders film, vitsade den tyska dagstidninge die tageszeitung [allmänt känd som taz] om den nya politiska ledningen som ”Buena Vista Social Club”. Ty två av sex vicepresidenter var äldre än 75 år. Också i den nya regeringen återfinns ”dugliga” krafter som dock kommer ifrån olika läger. Men med Carlos Lage (56) överlämnade Raúl Castro den viktiga uppgiften att samordna de ekonomiska projekten till en av arkitekterna bakom nittiotalets ekonomiska reformer. En motvikt till läget i den nya regeringen anses Filipe Pérez Roque (43) vara. Han var tidigare Fidel Castros administrative chef och anses som en bevarare av den gamla kursen. Han utsågs till ny utrikesminister för Kuba.

Ett alltför tillmötesgående besök från Vatikanen?

Det var Pérez Roque som hälsade kardinal Bertone välkommen på flygplatsen, och Pérez Roque var också den högst uppsatta regeringsmedlemmen som deltog i mässfirandet i Havanna. Raúl Castro träffade kardinalen först en dag senare. ”Jag träffade en man som är mycket realistisk och öppen för att diskutera allt, framför allt upprätthållandet av värden och ideal”, ansåg Bertone efter sin återkomst till Rom och betonade att frågan om mänskliga rättigheter inte hade blivit uppklarad; han hade tagit upp problemen med fångarna, inte bara de politiska, liksom själavården för dessa fängslade.

Ordföranden för den kristna kubanska befrielserörelsen Proyecto Varela och mottagaren av Europaparlamentets Sacharovspris 2002, Oswaldo Payá Sardiñas, uttryckte besvikelse över att besöket ägde rum. Vatikanens företrädare hade varit ”alltför tillmötesgående” gentemot regimen, sade han i en intervju med en spansk nyhetsbyrå. Trots att han hade försökt träffa Bertone hade detta inte lyckats, sade Payá beklagande.

Även under den nye kubanske presidenten har det enligt männi-skorättsorganisationen Internationalen Gesellschaft für Menschenrechte (IGFM) [www.igfm.de] skett upprepade politiskt motiverade arresteringar. Enbart på grund av kardinal Bertones besök ska dussintals kristna människorättsaktivister har gripits på förhand. De hade velat delta i gudstjänsten i Santiago de Cuba och Guantánamo, meddelar IGFM.

Raúl Castro vidtog under sina första månader i ämbetet en hel rad små reformer som ska underlätta vardagen för kubanerna. Så kan nu kubanerna också köpa mobiltelefoner, och inköp av datorer ska bli enklare. Förutsättningen är dock att betalningen sker i pesos convertibles, det vill säga den officiella dubbelvaluta som man kan växla mot utländsk valuta. Detsamma gäller för det nya erbjudandet till kubaner (liksom venezuelaner) att numera under mellansäsongen bo på kubans-ka hotell och hyra bilar.

Viktigare är då jordreformen. För att förbättra livsmedelsproduktionen vill regeringen betala producenterna av jordbruksprodukter bättre priser och man har börjat överlämna åkermark som ligger i träda till att brukas av småproducenter. Enligt officiella uppgifter ligger ungefär hälften av jordbruksmarken på Kuba i träda eller utnyttjas otillräckligt.

Kardinal Bertone berörde upprepade gånger i sina samtal med de kubanska politiska företrädarna ett problemområde i förhållandet mellan kyrka och stat på Kuba: avsaknaden av byggnadstillstånd för nya kyrkor. ”Det finns församlingar som bildas mitt i byn, framför allt i småstäderna, men som saknar möjlighet att gemensamt träffas i kyrkan. De kan endast göra detta inom familjen”, sade Bertone efter sin återkomst till Rom.

Umgänget med den kubanska regeringen har blivit ”enklare och mycket pragmatiskt” efter påvebesöket 1998, sade kardinal Jaime Lucas Ortega, vid sitt senaste besök i Tyskland i november 2007. Kyrkan kun-de nu åter fira sina religiösa högtider och även genomföra processioner, även om kyrkan fortfarande saknar tillstånd att starta radiosändningar och kyrkliga tidningar ofta utsätts för påtryckningar.

Kubanerna, som har lärt sig att läsa mellan raderna i Granmas rapporter för att till exempel urskilja små förändringar i den politiska strukturen, drog sina egna slutsatser, när Benedictus XVI i ett budskap till de kubanska biskoparna inför besöket, i samband med kyrkolivets svårigheter på ön betonade: ”Ett litet ljus kan lysa upp ett helt hus.” Detta budskap fanns att läsa i de kyrkliga tidningarna. En av de mest lästa kyrkliga tidningarna på Kuba heter Cocuyo (lysmasken). Den fick för några år sedan pris för sin insats för mänskliga rättigheter av Internationella katolska pressförbundet (UCIP) [l’Union Catholique Internationale de la Presse].

I februari 2006 antog kyrkan på Kuba en ny pastoralplan, som löper till och med år 2010, med mottot ”Vi bygger morgondagen tillsammans”. Kardinal Bertone gladde sig på Kuba över de första frukterna av denna plan, som ligger helt i linje med de latinamerikanska och karibis-ka biskoparnas femte generalförsamling och som sätter evangeliseringen i centrum. Kyrkan på Kuba är en kyrka med levande församlingar, ”det vill säga små församlingar, även när de inte har några präster, eftersom det endast finns få präster”, sade Bertone. ”Men antalet ordenspersoner stiger. Det är entusiasmen, det kristna livets friskhet – i synnerhet bland de unga.”

Där finns också ännu ett tecken på öppenhet gentemot kyrkan, då den nya regeringen i år tillåter benediktiner att grunda ett nytt kloster på Kuba. Ärkeabbot Jeremias Schröder från Sankt Ottilien betonar att den kubanska regeringen har stött klostergrundandet och undanröjt byråkratiska hinder under resans gång.

Översättning: Per Lindqvist

Artikelförfattaren leder avdelningen för PR och utbildning inom Adveniat, de tyska katolikernas hjälporganisation för Latinamerika (www.adveniat.de).

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 5/2008.

Publicerad 2008 i nummer 5