Kuba – kyrka i dialog

JONSSON, KARL ARNE

”Religionen är inte folkens opium. Man kan vara kristen och marxist samtidigt. Var och en har rätt att hysa de övertygelser han själv önskar”, säger Fidel Castro i en längre intervju publicerad i den mycket omdiskuterade boken Fidel y la religion (Fidel och religionen) skriven av den brasilianske dominikanen och teologen Frei Betto. Detta och många andra uttalanden från den kubanska ledningens sida visar på en ny öppning och attitydförändring gentemot katolska kyrkan och de kristna på Kuba. Sedan tre år tillbaka pågår en dialog mellan katolska kyrkan och staten, och de kubanska biskoparna medger att den tidigare mycket spända relationen har mildrats avsevärt. Även om de konkreta resultaten av dialogen varken är många eller stora, har man i vart fall uppnått något som inte så lätt låter sig mätas i tal, men som av kyrkan själv betecknas som den viktigaste framgången: ett förändrat dialogklimat. Trots uppenbara svårigheter och skillnader, trots rådande spänningar, finns nu en vilja hos båda sidor till ett närmande och en större förståelse av varandra. Optimismen är stor, men på djupet finns en ömsesidig misstro. Man har historien emot sig. För att förstå den pågående dialogen är det nödvändigt att se på hur historiens förlopp har format den nuvarande situationen på Kuba.

Kyrka utan rötter

Med 220 präster och knappt 100 000 troende som förklarar sig gå regelbundet i mässan av en befolkning på närmare tio miljoner, är katolska kyrkan på Kuba försvinnande liten i jämförelse med andra latinamerikanska länder. Det vore emellertid oriktigt att förklara detta fenomen enbart utifrån den inverkan tjugofem år av marxistiskt styre haft på kyrkan. Biskop Carlos Manuel de Cespedes säger: ”Sanningen är den att det kubanska samhället aldrig blev kristnat på djupet. Stora delar av befolkningen, exempelvis de svarta, blev kristnade endast på ett mycket flyktigt sätt, likaså landsortsbefolkningen … där ser vi idag ursprunget till vissa problem.”

1512 kom de första missionärerna, som var dominikaner. Till en början fungerade ön mest som anhalt för fortsatta expeditioner, och när dessa upphörde mot slutet av 1500-talet, gick Kuba in i en fattig och händelselös period. Även katolska kyrkan på ön fungerade som en transithall. Under hela denna första period i Kubas spanska historia var ön endast ett etappmål för präster och ordensfolk på väg till Nueva España och andra koloniserade områden på den amerikanska kontinenten. De olika ordnarna byggde gästhus och utbildningscentra på Kuba för dessa missionärer och ägnade sig i mycket liten utsträckning åt mission, i synnerhet ute på landsbygden.

Således behöver man inte förvåna sig över att kyrkan vid 1800-talets början fortfarande inte hade något egentligt inflytande i det kubanska samhället och på kulturen. Å ena sidan hade hon en svag ställning bland folket å andra sågs hon med misstro av borgare och intellektuella som hade tagit till sig upplysningstidens idéer. När de liberala vindarna i detta skede tilltog i moderlandet Spanien fick det svåra återverkningar på kyrkan på båda sidor om Atlanten. Dekretet om ordnarnas upphävande på Kuba, år 1836, realiserades genom landsförvisningar och konfiskering av åtskilliga kloster. 1838 beslagtogs allt som låg i kyrkans händer. Vid mitten av 1800-talet stod Havannas stift utan ärkebiskop.

Kyrkans situation förbättrades något när seklet gick in i sin andra hälft. Nya biskopar och präster kom till Kuba och kyrkan lyckades vinna fäste i ett relativt brett socialt skikt. Men kyrkohierarkin, till stor del spanjorer och trogna den spanska kronan, visste inte att ta vara på folkets förtroende. År 1898, nära spanjorernas kapitulation i det spansk-amerikanska kriget, som innebar att Kuba vann sig självständighet, vädjade ärkebiskopen av Havanna att ”välja mellan civilisationen och barbariet”. Republiken föddes under beskydd av frimurare och antiklerikala grupper för vilka kyrkan, beskylld för upplysningsfientlighet och antipatriotism, var misstänkt och föraktlig i dubbel bemärkelse. Kyrkan förvärrade sin sak i politikernas ögon när hon närmade sig människor som hade drabbats av den ekonomiska liberalismens sociala konsekvenser. Ett exempel är biskoparnas herdabrev från 1918 om arbetarnas rättigheter och behovet av att förändra det kapitalistiska systemet.

1940 års konstitution, som garanterade religions- och samvetsfrihet, förde med sig ett lugn till stor nytta för kyrkan. Kyrkans juridiska status på Kuba 1958 var praktiskt taget densamma som i alla demokratiska stater. Det fanns inga restriktioner, inga frågor om konfessionell tillhörighet ställdes vid tillsättandet av tjänster. Kyrkan var helt skild från staten och erhöll inga ekonomiska bidrag. 1957, när Kuba hade ca 6,3 miljoner invånare, uppskattades den katolska befolkningen till 5,6 miljoner. Av dessa var endast 1096 aktiva. Det fanns två ärkebiskopar, fem biskopar och 700 präster. 2400 ordenssystrar arbetade på skolor och sjukhus. Större delen av prästerskapet och ordensfolket var utlänningar, främst spanjorer. Sena ansträngningar från rörelser inspirerade av franska Action Catholique att försöka associera kyrkan med de lägre klasserna visade föga resultat 1959. Kyrkan fortfor att förknippas med regeringskretsar och imperialism. I boken Church and State in Latinamerica nämner författaren J. Lloyd Mecham att kyrkohierarkin på Kuba var motvillig att publicera Johannes XXIII:s rundskrivelse Pacem in terris och att de ansåg påven vara halvkommunist.

Kyrka i konflikt

Eftersom hierarkin hade intentionen att hålla sig borta från politiken rådde tystnad beträffande Batistas diktatur. När Batista började förlora greppet om landets situation, sökte sig de konservativa till kyrkan och ville påtvinga henne en politisk roll. Biskoparna svarade med att säga att kyrkan stod ”utanför och ovanför alla politiska grupperingar”. Den främste kritikern av Batista var msgr. Perez Serrantes, ärkebiskop av Santiago de Cuba, som konsekvent hade opponerat sig mot diktaturen. Det är betecknande att även om kyrkan var emot Batista under dennes sista regimdagar, så var man inte för Castro. Endast ett fåtal kubanska katoliker deltog aktivt i kampen mot diktatorn Batista. Biskoparna förhöll sig avvaktande, så även majoriteten av de församlingsaktiva katolikerna. Ärkebiskop Perez Serrantes gav dock sitt fulla stöd åt den unga revolutionen vars ideologi ännu inte var preciserad. Och efter Castros maktövertagande verkade många präster och lekmän föredra en samexistens med revolutionen, som i inledningsskedet främst arbetade för social rättvisa och utjämning.

1960 tog Castro upp frågan om religionens ställning i samhället, och följden blev att man den följande tiden fördömde varandra. Den kommunistiska regimen pekade på reaktionära och kontrarevolutionära element bland prästerna och kort därefter reagerade kyrkan mot en rad överdrifter hos regeringen. Den tidigare så positivt inställde Perez Serrantes vände sig emot Castro och betecknade upprättandet av diplomatiska förbindelser med Sovjet som ”intolerabelt”.

Invasionen 1961 i Grisbukten, med närvaro av ett betydande antal katoliker och tre spanska präster, höll på att bli slutet för katolska kyrkan på Kuba. Castro svarade med att nationalisera alla privatskolor och förbjöd all religionsundervisning utanför kyrkliga byggnader. Efter några antikommunistiska demonstrationer framför Havannas katedral drevs hjälpbiskopen Masvidal, som anklagades för att ha organiserat det hela, ut ur landet tillsammans med etthundratrettio präster, vilket framkallade en veritabel massflykt av präster och ordensfolk. Den apostoliske nuntien motsatte sig detta frivilliga uttåg och stödde den kubanska regeringens begäran att ordenssystrarna i synnerhet skulle stanna i sjukhus och barnhem. Likväl lämnade fyra femtedelar av dem landet och 400 präster gick i exil. 1964 rapporterades det att av de 700 präster som fanns på Kuba före revolutionen återstod mindre än 200.

Bokstavligen instängd inom sina egna väggar drog sig kyrkan tillbaka och gick i andligt ide. Man vägrade samarbeta med den sociala rörelse som pågick ute i samhället och som snabbt sög upp de ”parasitära” och ”kontrarevolutionära” katolikerna. Det var först 1969 som kyrkan gick ut till allmänheten i ett brev som fördömde den ekonomiska blockaden mot landet. Denna gest visade på kyrkans tydliga önskan att förbättra relationerna med regimen. Men inte förrän 1979, efter den sandinistiska revolutionen, började Fidel Castro söka en dialog med katolska kyrkan.

Kyrka i dialog

Under åren som följde revolutionen trodde katolikerna att de skulle bli de sista före kyrkans fullständiga försvinnande från Kuba. Idag är det perspektivet förändrat. Efter många och långa år i fastlåsta positioner och kvävande isolering och tystnad, har katolska kyrkan det senaste årtiondet upprättat relativt goda förbindelser med Castroregimen. Detta dialogvänliga lugn har skapats mycket långsamt och tolkas av Fidel själv som resultatet av tidens gång och accepterandet av historiska fakta. Även en god portion självkritik från båda sidor har bidragit till förändringen. Biskop Adolfo Rodriguez: ”Vissa tidsskeden ligger oss till last. Vi försökte bekämpa irrläror med hjälp av inkvisitionen och det gav ingenting. Sedan utfärdade vi bannlysningar och det gav ingenting. Sedan satte vi böcker på Index librorum prohibitorum och det gav ingenting. Slutligen genom apologetik och det ledde fortfarande ingenstans.” Ärkebiskopen av Havanna, msgr. Jaime Ortega, understryker att kubanska kyrkan idag vill vara en kyrka i dialog.

Castro i sin tur erkänner att aktiva katoliker har blivit illa behandlade och förföljda av regimen, och att kristna än idag diskrimineras på basplanet och möts av avoghet från militanta kommunister, men dessa händelser, säger Fidel, styrs av historiska krafter och inte av ideologiska. Vid ett möte i år med en amerikansk delegation hävdade Castro – angående den kubanska revolutionen, religionen och kyrkan – att den grundläggande konflikten inte är med religionen som sådan, utan med faktiska händelser i det förgångna, och att orsakerna till fientligheterna därför inte är dogmatiska. I Frei Bettos bok Fidel y la religion gör Castro följande uttalande: ”Det kan mycket väl finnas en överensstämmelse och samhörighet mellan revolutionära marxister och katolicismen i kampen för social rättvisa och för en ny internationell ordning, och de som kallar detta för revisionism eller marxistisk heresi kan bara betecknas som trångsynta … Vi och katolska kyrkan bör nu verka i fredlig samexistens och etablera en dialog i den närmaste framtiden.”

Yttre dialog

Den sedan tre år tillbaka intensifierade dialogen fick sin upptakt i januari 1985, när Castro mötte en delegation av nordamerikanska biskopar för att diskutera frågan om de politiska fångarna, ett mycket uppmärksammat problem. Samtalen fick konkreta resultat och ledde till att ett hundrafemtiotal fångar frigavs. Dessa fruktbara kontakter med den katolska kyrkan i USA har fortsatt och nu senast i april 1988 besökte newyork-kardinalen John O’Connor Kuba för att fortsätta samtalen. Enligt honom kan man förvänta sig ytterligare frigivningar så snart de amerikanska myndigheterna utfärdar inresetillstånd. I dessa frågor har Castro låtit antyda att han föredrar förhandlingar med kyrkans representanter, eftersom han anser dem vara seriösare än publikfriande politiker. Han har erfarit att regeringstjänstemän tenderar att skapa alltför stor publicitet när frigivningar kommer till stånd, till skillnad från kyrkans mer diskreta taktik.

1985 inleddes formella samtal också mellan de kubanska biskoparna och Castros regering. En rad praktiska frågor som berör kyrkans möjligheter att fungera och agera fritt ute i samhället har tagits upp till behandling; bl.a. begäran om friare tillgång till massmedia, större följsamhet vid ärenden om inrese- och uppehållstillstånd, kraftfulla åtgärder mot alla former av diskriminering på grund av trosövertygelse, statligt stöd åt kyrkans sociala hjälpverksamhet. Staten har i viss mån uppfyllt önskemålen. Kyrkan tillåts använda statliga tryckerier för att trycka ocensurerade publikationer. Tjugo utländska katolska präster har givits inrese- och arbetstillstånd. Man har fått föra in 30 000 biblar, ett betydande tillskott. Castro har ett gott öga till kyrkans hjälpverksamhet och berömmer den för dess effektivitet. De socialt arbetande inom kyrkan har fått ökade statsbidrag och nya fordon för att kunna utvidga verksamheten. Castro talar om ordenssystrarna på sjukhus, barn- och ålderdomshem som ”mönsterkommunister” och ”allt de ber om får de, för jag litar på dem och de överskrider aldrig budgeten.” När moder Teresa vid ett besök på Kuba 1986 framförde önskemål om att få grunda ett hus och sända sex systrar, fick hon Castros omedelbara bifall: ”Du kan sända tusen. Dina och mina mål är de samma.”

Inre dialog

Vid sidan om biskoparnas samtal med den kubanska regeringen pågår även en dialog inom kyrkan. Inspirerade av de latinamerikanska biskoparnas möte 1979 i Puebla, Mexico, inledde den kubanska kyrkoledningen ett arbete som skulle komma att engagera den kubanska kyrkan i dess helhet. Man kan tala om en djupgående granskning av kyrkans inre liv och reflexioner kring hennes ställning i dagens kubanska samhälle. Hur inkulturera tron, hur bära ut evangeliet i ett socialistiskt samhälle format av tjugofem års marxistiskt styre? Det är den centrala frågan. Efterhand som kyrkans inre granskning och analys fortskred, växte det fram en ide om ett nationellt kyrkomöte – det första under Castros tid – som skulle manifestera kyrkans enhet och önskan om ett fullvärdigt deltagande i samhället. I februari 1986 genomfördes detta möte som har hjälpt kyrkan att finna en ny identitet i det kubanska samhället. Ärkebiskop Jaime Ortega framhåller att ett av de mest intressanta resultaten av reflexionen har varit upptäckten av en mognad inom kyrkan. En mognad som gjort det möjligt att behandla känsliga frågor med ett tidigare okänt lugn och med ett fördjupat perspektiv på den nuvarande situationen.

Svårigheter

Dialogen fortsätter, men nu i något långsammare tempo. Vissa katoliker tycker att samtalen med den kommunistiska ledningen står och stampar på samma ställe, att förändringarna går för sakta, och en viss otålighet och besvikelse börjar skönjas. Många svårigheter och hinder återstår att övervinnas. Dialogen kyrka-stat på det nationella planet måste dels gå från ömsesidiga uttalanden om förståelse till att fastställa de kristnas rätt att utan hinder utöva sin tro, dels från teoretiska bordssamtal till att göra människor medvetna, både ateistiska kommunister och kristna. En fungerande dialog innebär att man gör upp med doktrinära ställningskrig och fördömande attityder, och i stället respekterar varandra. Denna kyrkliga omställning, som inleddes av biskoparna för tio år sedan, har ännu inte nått alla troende, många lekmän och präster oroar sig för kyrkans nya linje. Men det stora flertalet är övertygade om att dialog är den enda vägen. Kyrkan kan existera i ett socialistiskt system, men det kräver ett deltagande i uppbyggandet av samhället utan att man gör avkall på den kristna identiteten.

Material hämtat ur L’Actualite ReligieuseVida NuevaAmericaKath-press, KNA, EPS.

Publicerad 1988 i nummer 5