Kungligt potpurri

VILÉN, FLORENCE

Som doften från en kruka med ett potpurri av torkade blomblad stiger en aning om en oskuldsfull tid från en volym med teckningar från 1800-talets mitt. Det är den svenska prinsessan Eugenies ritningar och akvareller från ungdomsårens liv, som har kommit ut i ett urval kommenterat av Göran Alm, intendent för Husgerådskammaren på Kungliga Slottet. Förlaget Signum i Lund har gett ut denna vackert presenterade volym med dess spröda charm under titeln Prinsessan Eugenie. Bilder från en glömd värld, 1987.

Eugenie var enda dottern till Oscar I. I enlighet med tidens pedagogiska ambitioner inom bildade kretsar fick hon en omväxlande men hårt disciplinerad uppfostran. Både musik och bildframställning var viktiga ämnen, och hennes skisser från hovlivet visar tydligt vilken roll detta spelade.

Medan brodern Karl (XV) huvudsakligen målade stort anlagda landskap, höll sig Eugenie till det lilla formatet. Det är behagliga exempel på en tillvaratagen talang, men för oss ligger intresset huvudsakligen i den avspända inblick den ger i hovets och kungafamiljens liv till vardags och vid sådana officiella plikter som berörde även damerna.

Här firar man sommar på Tullgarns slott, reser till Malmö för att markera den politiska sammanhållningen med Danmark mot preussiska fientligheter, gör musik och lyssnar på Jenny Lind, tidens omåttligt firade sångerska. Herrarna får ibland bara samtala, medan damerna alltid har något för händer. Någon av dem kanske tecknar, men annars är det handarbeten som ingen av dem kan visa sig utan.

Göran Alm går endast antydningsvis över ramen för bilderna, som huvudsakligen tillkom omkring 1850, när prinsessan ännu var ung och vid god hälsa, men en kort framställning ges dock av hennes senare liv. Där dominerade den sociala verksamheten, den mycket seriösa, kristet grundade välgörenhet som blev en allt viktigare uppgift för Eugenie. Stort inflytande utövade säkert hennes mor, den fromma Josefina; av katolsk härkomst tilläts hon behålla sin tro, men barnen uppfostrades i den officiella lutherdomen. Påfallande är det positiva intresse för frikyrkliga rörelser som Eugenie tidigt visade.

Samtidigt med att de sista spåren försvinner av den skyddade värld för bättre damer som skisserna återger, stärks en önskan att bevara vad som finns nertecknat eller som här avritat. Det är en bok som är ganska förtjusande i sin anspråkslöshet, en älsklig påminnelse om värden som vår tid börjar sakna, när de väl har virvlat bort som löv för vinden.

Publicerad 1988 i nummer 2