Kyrka med flera ansikten

av KJELL BLÜCKERT

I år firar Signum sitt hundraårsjubileum. Tidskriften grundades med namnet Credo av den driftige stiftsprästen Bernt David Assarsson i en tid av konfrontation: dels mellan kristna konfessioner, dels mellan kristna kyrkor och olika totalitära ideologier. Staten kunde vara både vän och fiende. I Sverige var staten vid denna tid den katolska kyrkans motståndare. Inte för inte fanns det många akter i säkerhetspolisens arkiv som berörde den katolska kyrkans företrädare. En av dåtidens kyrkoministrar, Arthur Engberg, motarbetade kyrkan både öppet och i det fördolda. Kyrkan sågs med rätta som en trojansk häst i det lutherska enhetssamhället och som ett hot mot det sekularisera(n)de folkhemsbygget. Den katolska kyrkan såg det som nödvändigt att bygga upp ett eget samhälle, en motkultur, med skolor, sjukhus, äldreomsorg, föreningsväsende – och inte minst tidningar – för att inte slukas upp av det omgivande samhället.

Monsignore Assarsson var en stridbar person, en apologet. Två år före grundandet av Credo hade han gett ut en satirisk stridsskrift Fädernas kyrka. Här beskrivs Svenska kyrkan som en usurpator, som en nyrik familj som flyttat in i ett magnifikt slott, men som inte hade förstånd till hur man skulle leva där och använda sig av rikedomarna, utan tvärtom kastade ut de värdefulla inventarierna. Givetvis framställs den katols­ka kyrkan som de rätta arvtagarna både med äkta blodsband och sinne för arvet. Assarsson driver en stark inkulturationstanke. Den katolska kyrkan är det mest autentiska uttrycket för det svenska, det skandinaviska. Nu gällde det att visa att man var svenskare än svensk. Ärkebiskop Nathan Söderblom talade vid denna tid gärna om ”Heliga Birgittas kyrka och vår”; det var, menade Assarsson och hans katolska samtid, med modern terminologi en sorts kulturell appropriering.

I de skandinaviska länderna levde den katolska kyrkan då som en mycket liten och i stor utsträckning invandrad minoritet – i diasporan. Man påverkade inte i någon nämnvärd omfattning den omkringliggande kulturen utan satsade främst på att överleva, även om missionsivern var stark. Och så förblev det tills de stora arbetskraftsinvandringsvågorna kom och Andra Vatikankonciliet. Det var i svallvågorna efter dessa förändringar som en nystart kom för Credo, som 1975 slogs samman med nyhetsbulletinen Katolsk Informationstjänst och fick det nya namnet Signum. Det var ett signifikativt namnbyte. Att tolka tidens tecken var ett slagord i tiden och attityden mot omvärlden försköts mot större öppenhet och intresse för dialog.

I en uppmärksammad ledare i Signum nr 8/1982 konstaterar Anders Ekenberg att samtidigt som den internationella katols­ka kyrkan mer och mer uppmärksammas i svenska massmedier och blivit den största frikyrkan i landet ”förblir den inhemska katolska kyrkan för svensk allmänhet i stor utsträckning en kyrka utan ansikte”. Han påpekar vidare att kyrkan inte har någon möjlighet eller önskan att bli en majoritetskyrka även om hon lever som en sorts folkkyrka. Den svenska demokratiska folkrörelsemodellen fungerar till dels men kan inte till fullo uttrycka kyrkans hierarkiska struktur. Att kyrka (eller trossamfund) inte finns som juridiskt begrepp skaver. Ekenberg pekar på bristen på organisationsmodeller för medlemskontakt och uppbärande av kyrkoavgifter, kyrkobyggnader, utbildningsinstitutioner, yttre större manifestationer som ger eko i pressen. Allt detta medför att kyrkan saknar ansikte.

När man läser om de bekymmer och förhoppningar som uttrycktes i Signum på 1980-talet vad gäller kyrkans utveckling i det samtida Sverige, känner man i dag stor tacksamhet för mycket som ägt rum i det svenska samhället, i den svenska kristenheten, i Stockholms katolska stift och i Signum sedan dess. Staten har i stor utsträckning skiljts från Svenska kyrkan och hjälper nu de samfund som så önskar med avgiftsuppbörden. Vi har fått ett juridiskt begrepp, trossamfund, och en reglerande lag. Myndigheten för stöd till trossamfund har inrättats, vilken ska skapa ”förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg”.

På 1990-talet bildades Sveriges kristna råd, en nationell ekumenisk organisation, där de fyra de kristna traditionerna (evangelikala, katolska, lutherska och ortodoxa) verkar på lika villkor. Den andliga ekumeniken har utvecklats på olika sätt. Den katolska kyrkan har sedan 1960-talet generöst fått låna lokaler av Svenska kyrkan. Under den store kyrkobyggaren biskop Hubertus Brandenburg börjar ett kyrko- och institutionsbyggande ta en oväntad fart. Man får köpa övertaliga kyrkor av andra samfund och bygger nya i en strid ström, därtill två stora klosterkomplex. Folkhögskolor och ett prästseminarium inrättas, jesuiterna grundar en högskola. Två påvar besöker Sverige. Den svenske biskopen av Stockholm utnämns till kardinal. Stora vallfärder institutionaliseras. Och mycket, mycket mer kunde räknas upp som är en bönhörelse om det kyrkans ansikte som 1980-talets Signum hoppades på.

Och för Signums del kan vi konstatera att lekmannamedarbetarna blivit fler liksom de icke-katolska skribenterna, ekonomin har stabiliserats, tidskriften har gått all in i den digitala världen. Vi har således mycket att vara tacksamma för. Kyrkan har fått fler och fler ansikten.

I den tidigare citerade ledaren summerar Anders Ekenberg: ”Den framtida katolska kyrkan i Sverige måste finna en fungerande balans mellan inkulturation och internationalitet: den måste rotas ordentligt i den svenska myllan och samtidigt bevara sin öppenhet för en mängd nationaliteter och mentaliteter.” Kyrkans situation i Sverige kan beskrivas på samma sätt i dag. Men en viss förskjutning har skett. Om man tidigare gärna, eller av gammal vana, talade om kyrkans ansikte i singularis, talar vi i dag spontant om kyrkans ansikten i pluralis. Inte minst har den senaste tidens migration av katoliker med andra riter än den latinska fått oss att än mer se kyrkans mångfald. Frågan är vad som nu menas med ”att rota sig i den svenska myllan”. Att leva med och i flera kulturer, att med olika kommunikationsmedel pendla mellan olika kulturer kommer förmodligen att bli en del av det nya normala. Kanske kommer vi att få fler och fler kyrkliga varsomhelstare? Kanske kommer somliga att fysiskt leva ett vardagsliv någonstans, men kyrkligt leva någon annanstans eller varsomhelst? Hur hanterar vi detta?

Den andra stora frågan som 1980-talets Signum återkommer till är med dåvarande chefredaktören Herman Seilers ord ”hur en levande kyrklig tro och praxis förmedlas med de förutsättningar som en avkristnad situation innefattar”. Denna stora uppgift kvarstår, men nu står vi bättre rustade än då. Kyrkan har fler ansikten.

 

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.