Kyrka och politik i Italien

Publicerad 2010 i nummer 2

PREZZI, LORENZO

Den katolska kyrkan i Italien måste omorientera sig i förhållande till politiken. Den rår inte på ”systemet Berlusconi”. Att satsa på center-höger-koalitionen har inte gett utdelning, och det räcker inte med att förlita sig på konkordatsgarantier. Desto nödvändigare är det att på nytt uppmärksamma den sociala verkligheten.

Kyrkan i Italien slog under årtionden vakt om den kristna prägeln hos det största partiet Democrazia Cristiana, och mellan 1994 och 2008 fungerade hon som en värdereservoar för de båda konkurrerande politiska blocken (centern-vänstern och centern-högern). Men efter hand har hon i snabbt tempo tappat sina solida kontakter med politiken. Händelserna kring Dino Boffo, chefredaktör för den katolska dagstidningen Avvenire, som vi återkommer till, innebar i viss mening ett slut på den politiska katolicismens historia. Dess nuvarande perspektiv består i att förlita sig på konkordatet och på förbindelser med institutionerna snarare än med partierna. De katolska väljarna förhåller sig som väljare i allmänhet, men kyrkan som institution söker nya metoder för att bli hörd i den offentliga och politiska debatten.

Tre händelser som har inträffat under den senaste tiden kan åskådliggöra detta. Den första är försvaret av ”icke förhandlingsbara grundsatser” som finns uttryckt i Troskongregationens ”dogmatiska not” 2003 om katolikernas politiska engagemang. Under den senaste biskopsmötet (Assisi 9–12 november 2009) har detta också bekräftats i ett tal av kardinal Angelo Bagnasco, ärkebiskop av Genua och ordförande i den italienska biskopskonferensen. Försvaret skärper tvivlet på att grundsatserna kan duga som bas för en konservativ politik.

Kardinalen förklarade: ”Om vi talar om värden har vi förståelse för dem som ser en fara i en viss ensidighet.” Men han tillfogade genast: ”Det enda verksamma motmedlet är att man erkänner en transcendent syn på personen och på alla människors lika värde.” Vidare förklarade han att ”de icke förhandlingsbara grundsatserna” inte utesluter flexibilitet utan tvärtom är villkor för den. Enligt kardinal Bagnasco bör man vara flexibel i alla frågor där det fordras medling och kanske eftergifter, förutsatt att det som är viktigare förblir intakt.

”Fallet Boffo” var symptomatiskt

För det andra är det påfallande hur ofta biskopar kan vara medgörliga i privata samtal men inte i offentligheten. Det finns en risk för en ny politisk polarisering i de kristna församlingarna. I debatterna om invandringen, om relationerna till den lokala förvaltningen eller om politiska åtgärders laglighet och i beskyllningar om ämbetsmissbruk av mäktiga präster och lekmän finns alltid en misstanke om att de beror på privatintressen med anknytning till kontrahenternas politiska tillhörighet.

Detta ger anledning till försiktighet och måttfullhet men leder samtidigt till att evangeliets profetiska och kritiska dimension blir mindre synlig. Biskoparnas återkommande uppmaningar att avstå från politisk konfrontation liksom församlingarnas förväntan att tingen skall kunna regleras på möjligast fredliga sätt klingar motsägelsefullt. Mycket mindre märkbar är insikten om att konflikter inom de katolska församlingarna skulle kunna vara till fördel eftersom ett nytt språk och en ny förståelse skulle kunna bli resultatet.

Den tredje punkten gäller mer omedelbart de politiskt anställda. Det handlar om Gianni Letta, statssekreterare i premiärministerns kansli, och ledaren för Lega Nord, Umberto Bossi, som på sin tid var minister för reformer och federalism. Letta framstår som en centralfigur i relationerna mellan stat och kyrka. Han är den ende i regeringskansliet som kan titulera sig ”påvlig kammarherre” och han har direkta kontakter med kardinalstatssekreterare Tarcisio Bertone. Bertone kallade honom en gång ”vår lekmannakardinal”. Han ledsagade påven vid hans besök i jordbävningsområdet i Abruzzerna den 28 april men också under hans korta besök i det norditalienska Breschia den 8 november. Letta är med all sannolikhet motor i de svåra reparationsarbetena efter skandalerna kring premiärminister Silvio Berlusconis personliga uppträdande. I en historisk tillbakablick kan man närmast jämföra hans roll och hans figur med den som senatorn Giulio Andreotti hade under årtiondena på Democrazia Cristianas tid. I varje fall var Vatikanens medbestämmande på den tiden betydligt mer vidsträckt och fångade också upp oppositionens krafter.

Umberto Bossi har å andra sidan redan från början gett sin politiska rörelse en tydligt laicistisk karaktär. Under 1980- och 1990-talen undvek han inte att direkt angripa biskoparna och påven själv. Han drog sig inte för gester av arkaiskt ”halvkeltiskt” slag, som då han fyllde vatten från ”flodguden” Pos källflöden i en liten flaska. ”Padanien” är den andliga grogrunden för hans rörelse. I hans parti spelade katoliker i den inre cirkeln aldrig någon framträdande roll, med undantag av Irene Pivetti som var talman i deputeradekammaren men som snabbt förlorade varje form av inflytande.

Ibland hotade Bossi att upphäva det italienska systemet för kyrkofinansiering (”åtta promille”) för att hålla kyrkliga kritiker på plats. Men nu tycks han ändra sig. Den 23 september träffade han kardinalstatssekreterare Bertone för ett samtal; redan den 3 september hade han ett samtal med kardinal Bagnasco, biskopskonferensens ordförande. Att Umberto Bossi närmar sig kyrkan beror delvis på bestämda intressen (hänsyn till de katolska väljarna och överensstämmelser ifråga om kristendomens kulturella värden). Den ofta ”reaktionära” prägeln i hans ställningstaganden i olika frågor från invandringen till EU kan ändå vara svårsmält för biskoparna.

Den händelse som mer än någon annan har synliggjort kyrkans nya inställning till politiken i Italien är utan tvivel ”fallet Boffo”. Dagstidningen Il Giornale, som tillhör Paolo Berlusconi, bror till premiärministern, och sedan några veckor ledd av Vittorio Feltri, angrep den 28 augusti chefredaktören för den katolska dagstidningenAvvenire under rubriken ”Supermoralisten dömd för sexuella trakasserier”. Med ett fräckt och tvivelaktigt utnyttjande av olika källor utpekades Dino Boffo som homosexuell, och det påstods att han hade dömts i Terni år 2001 för sexuella trakasserier.

Den verbala brutalitet, som är karakteristisk för Vittorio Feltri, framkallade olika reaktioner i kyrkliga kretsar. Det möte som planerats att äga rum samma dag mellan premiärministern och kardinal Bertone i L’Aquila ställdes in. I de mödosamma försöken att få ett slut på affären deltog hierarkin på alla nivåer ända upp till påven själv. Den 3 september lämnade Boffo in sin avskedsansökan.

Journalistiska och politiska kampanjer

Det handlade om ett angrepp utan motstycke på kyrkan i Italien som i några dagstidningar (i första hand i Repubblica) beskylldes för att förstärka kritiken av premiärministerns omoraliska uppträdande (samlag med minderåriga flickor). Anklagelserna mot Berlusconi bekräftades genom brev till tidningar och senare genom att hans hustru Veronica Lario begärde skilsmässa. Berlusconi har å sin sida tillbakavisat beskyllningarna och har varnat alla, också kyrkan, för att låta sig luras av vänstern. Det är den som skulle vara ansvarig för en förtalskampanj mot hans person liksom mot Italien.

Den journalistiska och politiska kampanjen mot ”de lögnaktiga moralisterna” var inte enbart en politisk och finansiell vink utan syftade också till att förankra en grundregel i den allmänna opinionen: ett allmänt utbrett omoraliskt uppträdande enligt mottot ”Ingen är utan synd” och därför kan ingen brännmärka Berlusconi eller söka försvaga honom politiskt på grund av hans privata levnadssätt.

Sedan årets början har några få men betydande röster från biskopar och lekmän fordrat en uppgörelse med ett lättsinne som inte står i samklang med det institutionella ansvaret. I viss mån drevs polemiken genom ett växande antal läsarbrev som framför allt kom från präster och som frågade varför kyrkan teg. Varför har man lagt sådan vikt vid moraliska frågor när det gäller andra ledande politiska figurer och under andra epoker? Ser man det på det sättet så har Boffo rätt i att denna kritik har haft till syfte att begränsa och kanalisera protesten. För honom som står nära den politiska centern har det inte funnits några alternativ.

Biskopskonferensen föredrog att stödja centern-högern

Biskoparnas ställningstagande – de var sammanlagt ungefär 15 – präglades av en önskan om klarhet, om måttfullhet och återhållsamhet. Tydligast uttryckte sig den italienska biskopskonferensens sekreterare, biskop Mariano Crociata. Andra biskopar har försvarat premiärministern eller angripit pressen.

Biskopskonferensens ständiga råd sammanträdde i september 2009. De omkring 30 närvarande biskoparna diskuterade den komplicerade politiska framtidsbilden och stödde sig i sitt utlåtande på biskopskonferensens pastoralskrivelse som på sin tid utfärdades av kardinal Camillo Ruini (senare emeritus). Man kan inte undgå frågan: vem bär ansvaret för att kyrkan i Italien intar en så otillfredsställande politisk hållning? För att få klarhet i denna fråga påminner man om att de italienska katolikernas politiska relevans tog slut i och med valen 2008, när Berlusconi uteslöt resterna av Democrazia Cristiana från sitt nya ”frihetsparti” och ur center-höger-koalitionen. Han vann valet utan deras hjälp och visade i och med detta att han kunde regera utan kyrkans skydd och utan erkännande av dess moraliska ledarskap. Mot detta beslut vände sig kardinal Camillo Ruini förgäves när han genom Dino Boffo lovade att integrera Unione dei Democratici Cristiani e di Centro i center-höger-koalitionen.

Frågan hänger också samman med kyrkans offentliga närvaro i det så kallade kulturella projektet. Det betingas av kyrkans distans till de båda politiska koalitionerna men också av hennes uppmaningar till alla engagerade katoliker att orientera sig mot de värden som proklameras i den kyrkliga socialläran. Denna grundhållning har faktiskt lett till att den italienska biskopskonferensens ledning orienterade sig mot centern-högern, eftersom den tycktes mer beredd att erkänna kyrkans moraliska ledarskap.

En viktig roll i detta sammanhang spelade Dino Boffo som chefredaktör för Avvenireoch chef för den katolska radion och tv:n. Han deltog i alla katolska evenemang, fungerade som rådgivare vid utgivningen av många dokument och var en centralfigur i kontakterna mellan biskoparna och biskopskonferensens ledare.

Kort innan kardinal Ruini år 2007 avgick som ordförande för biskopskonferensen och som påvlig vikarie för stiftet Rom måste Boffo godkänna en pastoral strategi som stod för att besluten skulle fattas centralt och som betraktade organiserat lekmannainflytande som oväsentligt och hävdade en entydigt politisk inriktning. Paradoxalt nog blev han inte offer för några strömningar inom kyrkan utan för sina egna vänner som inte ens pliktskyldigt erkände hans ärlighet och konsekvens.

Kristdemokraterna, som hade gett sig in i äventyret ”Olivo”, den av Romani Prodi ledda center-vänster-koalitionen, har misslyckats på grund av bristande samstämmighet i sitt projekt men också på grund av den systematiska distans som biskopskonferensens ledning visade dem. Kort efteråt blev också de måttfulla katolikerna betydelselösa eftersom de inte förmådde begränsa Berlusconis politiska maktställning.

Det räcker inte med att åberopa sig på konkordatet

Biskoparna hade förutsett det svåra läget. När kardinal Ruini avgick 2007 framlade de en syn på ”det kulturella projektet” som var mer orienterad mot kyrkolivet än mot politiken. Kardinal Bagnasco har som ny ordförande starkare betonat sociala frågor och etiska värden men har ändå inte kunnat göra sig fri från den tidigare grundlinjen. Idag ser vi därför att kyrkans offentliga roll minskar och att konkordatet får en ny betydelse.

Vi ser detta i ett brev från kardinalstatssekreterare Bertone till kardinal Bagnasco när han övertog ordförandeskapet i biskopskonferensen 2007. Bertone skrev då: ”När det gäller förhållandet till de politiska institutionerna försäkrar jag Ers Excellens om ett gott samarbete och en ansvarsfull ledning av Heliga stolen liksom av mig personligen.” Men konkordatet, som tillsammans med Lateranfördraget av år 1929 reglerar förbindelserna mellan stat och kyrka i Italien, kan inte av sig självt åstadkomma ett klimat som inte präglas av politisk konfrontation utan av samarbete och harmoni. Det är ingen tillfällighet att det var just Bertone som bemödade sig om fredliga konfliktlösningar och samarbete i relationerna till den dåvarande regeringen.

Hur nödvändigt det är att få till stånd en ny jämvikt mellan Heliga stolen och den italienska biskopskonferensen och de svårigheter detta innebär framkom också i en intervju med kardinal Bagnasco i Corriere della Sera (18/10 2009). I intervjun förnekar kardinalen att det finns någon spänning mellan de båda Tibernstränderna och påminner om deras nuvarande kompetens: ”Personligen ser jag för närvarande inte någon konfrontation inom kyrkan, än mindre mellan den italienska biskopskonferensen och Heliga stolen. Jag är övertygad om att det finns ett slags uppdelning av befogenheter som motsvarar bådas olika gestaltning. Det gäller att urskilja de asymmetriska befogenheterna eftersom vi till skillnad från den universella kallelsen enbart förkroppsligar en lokal uttrycksform.”

Vid detta tillfälle nämner han några befogenheter som tillhör biskopskonferensen: ”Förhållandet till staten, försvaret av det mänskliga livet, av freden, av mänskliga rättigheter, så att också de skyddas av det statliga rättsväsendet, befordrande av social rättvisa, bruket av sociala kommunikationsmedel.” Den italienska kyrkans stora svaghet i offentligheten kan visa sig vara en positiv chans om den leder till att lokalkyrkorna förstärks, att lekmännens fria val accepteras och att man på nytt uppmärksammar de sociala frågorna. Just de personliga relationerna och den lokala närvaron har sedan gammalt varit en rikedom för den italienska kyrkan som alltjämt förblir en folkkyrka. En positiv signal i denna riktning är beslutet av biskopskonferensen och i många stift att understödja familjer under den nuvarande finanskrisen. Den nya roll som Caritas intar efter år av försummelser bekräftar denna nyorientering.

En kultur för det allmänna bästa

Lika positivt är ett dokument från biskopskonferensens senaste möte i Assisi, ”Resurserna och Mezzogiornos värdighet: kyrkans delaktighet och bildningsansvar för ett solidariskt land”. Texten, som ännu inte föreligger i sin slutgiltiga form, innebär en tydlig bekännelse till kyrkans ansvarstagande för Syditalien, inte bara på grund av de radikala förändringarna genom globaliseringen utan också som en konsekvens av uppgörelsen med lokala intressenter under federaliseringsprocessen.

Texten redogör noggrant för kampen mot maffian och det organiserade eländet, den understryker nödvändigheten av att ta itu med fattigdomen, arbetslösheten och utvandringen. De positiva ansatserna till förändring som inleddes under 1990-talet men sedan åter försvann blir nu förnyade, en kultur av allmännytta, av ett medborgerligt engagemang, av rättsväsendet, av förvaltning och av företagande liksom en brytning med den institutionaliserade laglösheten.

Dessa landvinningar förtjänar att främjas som en del i ett stort bildningsprojekt. Kyrkan måste ständigt ta tillvara de mänskliga och andliga resurserna för att de troendes aktiva roll i samhället skall ökas. På 1800-talet började de italienska katolikernas offentliga engagemang i lokalt och socialt arbete. Att anknyta till detta innebär att utveckla ett lämpligt språk och att utbilda en ny generation av katoliker som kan tjäna det allmänna bästa, så som Benedictus XVI ofta framhåller.

Översättning: Per Beskow

Lorenzo Prezzi är chefredaktör för den katolska tidskriften Il Regno i Bologna. Han hör till Jesu Hjärta-kongregationen som utger Il Regno och andra tidskrifter.

Artikeln är hämtad ur Herder Korrespondenz nr 12/2009 och har förkortats något.

Publicerad 2010 i nummer 2