Kyrka, politik och kultur i dagens Italien

BRANDT, OLLE

Publicerad 1996 i nummer 7

Det italienska politiska landskapet förändrades i grunden efter kommunismens fall i Östeuropa 1989 och de stora italienska korruptionsskandaler som kom i ljuset från 1992. Bland de mest påtagliga förändringarna var att det kristdemokratiska partiet, som dominerat det politiska livet efter andra världskriget, upplöstes i en rad småpartier. Därigenom kom den katolska kyrkans förhållande till politiken och till samhällslivet i stort att förändras.
Katolska politiker till höger och vänster
De italienska katolikernas förhållande till de politiska partierna har alltid varit komplicerat. Alla katoliker röstade inte på det kristdemokratiska partiet (Democrazia cristiana, DC). På samma sätt röstar de inte heller alla på något av de tre partier som idag åkallar kristdemokratiska ideal: PPI (Partito popolare italiano, italienska folkpartiet) på vänsterkanten och CCD (Centro cristiano democratici, kristdemokratiskt centrum) och CDU (Cristiano democratici uniti, förenade kristdemokrater) till höger. DC:s röster men också en del av dess politiker befinner sig idag i partier som inte i sina namn åberopar de kristdemokratiska idealen.
Vill man finna ett mönster i den senaste tidens förändringar är den bästa utgångspunkten att konstatera, att splittringar mellan höger och vänster, som tidigare fanns mer eller mindre tydliga inom DC, nu har kommit i dagen. Eftersom dagens italienska politik allt mer går mot ett blocksystem som vi känner igen från den svenska politiken, medför det att katolska politiker som tidigare befann sig i samma parti idag befinner sig på olika sidor av skiljelinjen mellan höger- och vänsterblocken. Det kan vara belysande att till en början presentera några av de mest kända uttalat katolska politikerna för att illustrera denna splittring.
Italiens president Oscar Luigi Scalfaro är knuten till de gamla kristdemokratiska idealen och många menar att han helst av allt skulle vilja återskapa det kristdemokratiskt dominerade centerblock som länge dominerade politiken. Italiens författning ger dock presidenten en underordnad roll, och han inskränker sig därför mest till att påminna om vad författningen säger i olika frågor. Den nuvarande regeringschefen Romano Prodi är en nära vän till ordföranden för den italienska biskopskonferensen kardinal Camillo Ruini, men det uppges att Ruini blev djupt besviken när Prodi valde att ställa upp för vänsterblocket inför det senaste valet, som ledde till att katoliken Prodis regering i varje parlamentsomröstning är beroende av Rifondazione comunista (Kommunistisk nygrundning), ett parti som fortfarande åberopar traditionella kommunistiska ideal (i motsättning till större delen av forna kommunistpartiet PCI, Partito comunista italiano, som idag kallas Demokratiska vänsterpartiet, Partito democratico della sinistra, PDS). Vän till påven Johannes Paulus II är filosofen Rocco Buttiglione, som idag leder ett av de små kristdemokratiska partierna, CDU, och har den tyske förbundskanslern Helmut Kohl som förebild.

Buttigliones parti befinner sig idag i opposition efter att ha varit i regeringsställning tillsammans med de två största högerpartierna Silvio Berlusconis Forza Italia (Heja Italien) och Allenaza nazionale AN, den demokratiska arvtagaren till MSI, som i sin tur var arvtagare till fascistpartiet. I den regeringen ingick också det andra lilla kristdemokratiska partiet CCD (Centro cristiani democratici) lett av Pierferdinando Casini. Fram till senaste valet var underhusets talman en stridbar katolsk kvinna vid namn Irene Pivetti, 33 år gammal. Hon hörde till Lega Nord så länge partiet arbetade för att förvandla Italien till en federation, men uteslöts ur partiet nyligen då dess ledare Umberto Bossi tog ställning för att Norditalien skall skiljas från resten av Italien. Trots att hon ofta kritiseras för sina traditionella kristna värderingar är Pivetti en folkkär person, som beundras framför allt av de unga i ett land där politiker och företagsledare ofta är över 70 år gamla. Säkert kommer hennes fortsatta politiska karriär att bjuda på fler överraskningar. En annan politiker med framtiden framför sig är Roms unge borgmästare Francesco Rutelli. Det är svårt att veta om det är korrekt att kalla honom en katolsk politiker: efter en karriär i miljöpartiet och ett långt borgerligt äktenskap gifte han sig plötsligt kyrkligt och började framträda som övertygad katolik efter några månader som borgmästare, vilket elaka tungor menar hänger ihop med det faktum att staden Roms förberedelse inför år 2000 är en ekonomiskt lockande affär, där en av nycklarna kan vara att kunna framträda tillsammans med olika kyrkoledare.
Subsidiaritet och solidaritet i katolsk politik
Dessa personer är några av de många aktörerna på den politiska scenen, och den italienska politiska journalismen är i allmänhet mycket personcentrerad: det handlar om att försöka lista ut vem som hänger ihop med vem och avslöja nya och gamla verkliga eller påhittade allianser. Nyhetsprogrammen i TV påminner därför ofta om ett slags politiskt Hänt-i-veckan.
Vill man däremot urskilja några grundläggande drag i katolicismens förhållande till politiken kan det vara givande att fråga sig hur de olika politikerna och partierna förhåller sig till kyrkans sociallära. Särskilt intressant är det att pröva de centrala begreppen subsidiaritet och solidaritet. Det sistnämnda begreppet är särskilt kärt för vänsterkatolikerna, som gärna värnar om de mest utsatta och behövande i samhället. I det konkreta politiska livet leder detta till att man vill bevara och kanske utöka olika former av bidragssystem, vilket i sin tur leder till att man är öppen för införandet av nya skatter. Därför kan PPI utan större svårigheter samarbeta med både kommunistpartiet och fackföreningarna. CCD och CDU betonar starkare subsidiaritetstanken och ansluter sig alltså till dem som tänker sig en ”lättare” stat som i första hand skall hjälpa medborgarna att hjälpa sig själva, vilket leder till samarbete med politiska program som kretsar kring frihet och skattelättnader.
Det är för övrigt intressant att också resonera kring samma begrepp beträffande katolska kyrkans inställning till EU. Man finner då en spänning mellan subsidiaritetstanken, som vill låta de enskilda länderna ha så stor frihet som möjligt att utforma sin egen politik, och solidaritetstanken, som åtminstone för några år sedan var förshärskande och ledde till den byråkratiska centralisering som gav upphov till protester från en del EU-länder som Danmark.
Hur förhåller sig då den italienska kyrkan till dessa olika katolska grupperingar och politiker? Vill man generalisera kan man säga att kyrkans ledning står närmare CCD och CDU, som betonar subsidiaritetstanken, medan många rörelser på gräsrotsnivå som Caritas, den kyrkliga scoutrörelsen och Azione cattolica står närmare solidaritetsidealet. Är man medveten om det grova i generaliseringen kan man alltså säga att i viss mån står kyrkans ledning till höger och en del viktiga gräsrotsorganisationer till vänster. Det är dock nödvändigt att påpeka att kyrkans ledning iakttagit en sund tystnad inför alla de senaste valen.
Man kan också lägga märke till att begreppen vänster-höger och progressiv-konservativ har ett egendomligt förhållande till varandra i Italien. De senaste år­tiondena har Italien utvecklats till ett land, där vanliga medborgare plågas av ett tungt och tilltrasslat skattesystem, och där fackföreningarnas starka ställning lett till en hög arbetslöshet främst bland de unga, som har svårt att finna en reguljär anställning och tvingas arbeta svart. De tunga skatterna låter dock inte medborgarna åtnjuta några tjänster som man kunde vänta sig i ett välfärdssamhälle. Istället går pengarna till en enorm mängd offentligt anställda med egendomliga förmåner, som i sig utgör en viktig grupp röster i varje val. Som i många europeiska länder utgör offentliganställda och fackföreningar två faktorer som avgör vad som är möjligt att genomföra politiskt, och vänsterpolitik får i Italien en konservativ karaktär i betydelsen bevarande av status quo. Högerblocket vill genomföra moderniseringar bland annat i arbetslagstiftningen av det slag som idag efterlyses i många europeiska länder för att råda bot på arbetslösheten, men är oförmögen att genomföra sin politik eftersom det inte har något stöd från fackföreningarna och de offentliganställda, vilkas intresse detta block hotar. Då Italien idag står inför utmaningen att sanera sin budget för att inte hamna utanför framtidens europeiska samarbete blir den egendomliga följden att vänsterpolitiker, ledda av katoliken Romano Prodi, för en politik som medför nedskärningar i den sociala omsorgen och ökade skatter med stöd från fackföreningarna. Man kan för övrigt lägga märke till att italienska regeringar i allmänhet har god fantasi när det gäller att uppfinna skatter, från skatten på balkonger, som uppfanns för några år sedan av Carlo Azeglio Ciampi, ekonomiminister i nuvarande regeringen, till engångsskatten ”för Europa” som just presenterats.
Den italienska kyrkans kulturprojekt
Italiens katoliker är alltså splittrade mellan åtminstone två olika visioner av samhället. Så länge DC fanns samlevde de bägge strömningarna, men en utomstående iakttagare kunde märka det egendomliga förhållandet att spänningen mellan höger och vänster ofta var starkare inom detta parti än mellan DC och andra partier. Denna djupgående splittring har fått allvarliga följder också på ett kulturellt plan. Italien har haft Västeuropas största kommunistparti och detta har helt dominerat framför allt det intellektuella livet. I det moderna Italien har det aldrig skapats någon modern katolsk kultur, så som skett i Frankrike. Efter andra världskriget genomförde det italienska kommunistpartiet ett stort kulturellt projekt: att besätta nyckelposter i kulturen och göra den marxistiska kulturen till den enda gångbara. Än idag märker man att på många håll vid italienska universitet det bara är den marxistiska traditionen som godkänns. Det gäller särskilt den humanistiska kulturen. Många katoliker, särskilt de med hjärtat till vänster, har accepterat denna situation och så bidragit till att förhindra skapandet av en katolsk intellektuell och akademisk kultur. I motsats till vissa andra länder har den katolska kyrkan i det moderna Italien därför fått en stämpel av obildning och av att stå i nära förbindelse med politiken snarare än med kulturen.
Den italienska katolska kyrkans stora projekt just nu är därför att skapa en modern kristen kultur. Programmet för detta kulturprojekt drogs upp vid det stora kyrkomötet i Palermo 20–24 november 1995 och arbetet fortsätter vid biskoparnas generalförsamling i Collevalenza 11–14 november i år. Kyrkan menar att det i den italienska katolicismen finns krafter som kan skapa och föra vidare ett kulturellt projekt med kristen inspiration som kan hjälpa Italien att komma över sina svårigheter. Kardinal Ruini, som är de italienska bis­koparnas ledare har sagt att avkristning är ett internationellt fenomen, men att utgångspunkten för en ny evangelisation är bättre i Italien än i många andra länder. ”I Italien är kyrkan ännu i stor utsträckning en folkkyrka, och kristendomens andliga krafter och resurser är många och livaktiga.” (Till de italienska bis­koparnas permanenta råd 23 september 1996).
Biskoparnas möte i Collevalenza föregicks av förberedande seminarier: ”Kyrkan och katolicismen i Italien efter konciliet” 19–20 september, ”Massmedia idag, dess framtid och kyrkans engagemang” 26–27 september, ”Kristen antropologi och moderna kulturer” 2–3 oktober. Under dessa förberedande seminarier har många framstående religions- och samhällsvetare förklarat sin syn på dagens italienska kyrka.
Sociologen Franco Garelli menade att den italienska kyrkan genomgått en period av osäkerhet men idag på nytt vågar framträda offentligt med en stark profil och ett klart budskap.
De senaste årtiondena har olika rörelser och föreningar spelat en viktig roll, men dessa har idag mindre initiativkraft. Många katoliker har engagerat sig i olika typer av socialt frivilligarbete ”samtidigt som de avlägsnat sig allt mer från det politiska livet”. ”Den etiska dimensionen och det sociala engagemanget dominerar ännu, medan intresset för Gud och andlighet tycks mindre utpräglat.”
Massmediologen Gianpiero Gamaleri förklarade att ”katolikernas uppgift är nu att berika den massmedia­la världen med originella former av vittnesbörd och kreativitet, som motsvarar deras kallelse och budskap”. Det kan påpekas att den italienska kyrkan ligger långt framme när det gäller att utnyttja moderna media: sedan ett par år sänds ett dagligt nyhetsprogram på TV via satellit över hela Italien och återutsänds av många tiotals lokala stiftskanaler. Biskopskonferensen har förutom dagstidningen Avvenire också den dagliga nyhetsbyrån SIR, både i pappers- och elektronisk form (http://www.glauco.it/sir), och en rik hemsida på nätet med allt från centrala tjänster från biskopskonferensens kontor i Rom till lokala stift, enskilda församlingar och föreningar (http://www.ChiesaCattolica.it). Det finns en rik flora av press, radio och TV på stiftsnivå.
Hur kan man sammanfatta kyrkans situation i dagens Italien? Sekularisering och konsumistisk hedonism finns i Italien liksom i resten av västvärlden, och dessa fenomen liksom landets övriga problem har spritts delvis på grund av att den katolska kyrkan befunnit sig i en ideologisk kris. Idag visar kyrkan dock många tecken på att ha övervunnit krisens svåraste fas och har jämfört med många andra länder fortfarande en viktig ställning i samhället. Utan tvivel har dessutom de händelser som de senaste åren i grunden förändrat den italienska politiken haft positiva följder för kyrkan. Den har lyckligtvis förlorat sina band till politiken samtidigt som den är på väg att återerövra övertygelsen om vikten av sin evangelisering.

Publicerad 1996 i nummer 7