Kyrkan kan bättre

av SIGNUMS REDAKTION

– Om vägen ut ur förtvivlan, ilska och uppgivenhet i kyrkans arbete mot sexuella övergrepp.

Förtvivlan, ilska och uppgivenhet. Det är vad de flesta av oss känner för varje nytt avslöjande om sexuella övergrepp. Det tycks inte finnas något slut på avslöjandena om tidigare övergrepp, och det är svårt att se att någon åtgärd skulle vara tillräcklig som botgöring. Präster har ägnat sig åt att missbruka sin makt och att utnyttja andras beroendeställning i en av de mest sårbara situationer som finns, det själavårdande mötet. Biskopar och andra ansvariga har varit fega och underlåtit att agera. Inte minst Irland och USA ser en exodus av troende som inte längre med gott samvete kan kalla sig katoliker eller betala kyrkoavgift. Förtroendet för den katolska kyrkan är kört i botten, inte minst i frågor om sexualitet och relationer. Många människor har skadats svårt av dubbla övergrepp: först av en förövare, sedan av en kyrka som inte lyssnat. De skadorna kommer att vara svåra att reparera.

Signums redaktion vill särskilt lyfta fram tre frågor som inte varit lika synliga i debatten om övergreppen i den katolska kyrkan och som inte gör någonting åt kyrkans skuld, men som kan bidra till det förebyggande arbete som pågår. De är, för det första, det faktum att problemet är betydligt större än prästers övergrepp på minderåriga pojkar och män, för det andra, frågan om hur kyrkan kan hjälpa sina präster och andra i kyrkans tjänst som är i riskzonen att bli förövare och, för det tredje, att fler än biskoparna bär ansvar.

Först nyligen har katolska medier på allvar börjat vidga såväl gruppen utsatta som gruppen förövare. Att förövare inte bara finns bland präster, blir alltmer känt: upp emot en tredjedel av förövarna är kvinnor, och av de manliga och kvinnliga förövare som anmäls är omkring en fjärdedel minderåriga, till exempel ungdomsledare och de utsattas jämnåriga kamrater. Här nedan talar vi dock främst om prästerna, som tydligast är kyrkans ansvar. Att de utsatta finns även bland kyrkans kvinnor vet vi nu mer om tack vare att ordenssystrar trots repressalier har berättat om övergrepp som de själva och andra har utsatts för. Vem som blir offer har främst med sårbarhet och tillgänglighet att göra. Den för många livsviktiga själavården är känslig, då själavårdaren får god kunskap om den hjälpsökandes svårigheter och utmaningar. En själavårdare som vill utnyttja situationen får stora möjligheter att kontrollera den hjälpsökande, kräva tystnad eller rentav få en sexuell relation att upplevas som ömsesidig. Detta innebär inte att kyrkan ska misstänkliggöra själavårdare eller sluta med själavårdande verksamhet, men alla måste följa beredskapsplaner och lyssna på den som vittnar om övergrepp.

Mycket av det förebyggande arbetet har handlat om omgivningen. Att alltid vara minst två vuxna med barnen, bakgrundskontroll av engagerade, att se till att alla har kunskap om tecken på övergrepp. Allt detta är viktigt, men kyrkan kan också hjälpa människor att inte bli förövare. Listor över riskfaktorer visar att den som lever under press lättare går över gränser. Bland riskfaktorerna finns sådant som fysisk och emotionell stress, ensamhet och osäker tillvaro, något som är vanligt i prästlivet. Dessa är därtill riskfaktorer för psykisk ohälsa och för exempelvis alkohol- eller spelmissbruk, två saker som i sig ökar riskerna för brott. Det innebär förstås inte att alla, eller ens många, som lever under press blir förövare, men enligt amerikanska undersökningar brottas omkring hälften av de anmälda prästerna med psykisk ohälsa. Det rör sig ofta om präster som har enstaka anmälningar mot sig. Att som en del av kyrkans arbetsgivaransvar arbeta med prästers hälsa kan därför förhindra förstagångsbrottslighet. Mot dem som begår upprepade övergrepp är beredskapsplanernas skyddsåtgärder långt mer effektiva.

I en hierarkisk struktur med mycket ensamarbete kan det vara svårt att veta vart man ska vända sig om man själv är orolig för att hamna i missbruk eller för att begå övergrepp. Den som vänder sig till biskopsämbetet för att få hjälp att hantera stress, konflikter eller ensamhet behöver bli lyssnad på och få stöd. Prästtillvaron innebär osäkerhet – man kan bli förflyttad till en församling där man inte vill vara, eller åläggas oönskade arbetsuppgifter. Kyrkan som arbetsgivare måste kunna ge gott stöd att hantera osäkerheten. Var och en har själv ansvar att inte släppa in ondskan, men den som mår bra har lättare att ta det ansvaret.

Den 9 maj offentliggjorde påven Franciskus dokumentet Vos estis lux mundi (”Ni är världens ljus”), som är en uppföljning av Vatikanens biskopssynod i februari om sexuella övergrepp inom kyrkan. Dokumentet innehåller ett nytt regelverk som träder i kraft den 1 juni. Det innebär en tydlig skärpning av kyrkans hittillsvarande regelverk på området, inte minst vad gäller frågor om transparens och kyrkoledares ansvar (se s. 63 i detta nummer av Signum).

Redaktionen menar att det är viktigt att biskopars ansvar tas på allvar, men ansvaret finns även hos andra överordnade. I Stockholms katolska stift, som omfattar hela Sverige, står färre än hälften av de aktiva prästerna under biskopens jurisdiktion, vilket betyder att biskopen ska utreda men inte alltid kan vidta åtgärder. En mindre grupp tillhör andra stift, men majoriteten är ordenspräster. Eftersom övergrepp även begås inom kommuniteters och ordnars verksamhet behöver samtalet om ansvar även omfatta ordensledningar, av vilka en del är väl medvetna om allvaret, medan andra helst inte vill ha med frågan att göra.

Stockholms katolska stift har tydliga processer för anmälan och utredning. Varje misstanke om brott ska omedelbart anmälas till civila myndigheter, och olämpligt beteende som inte utgör brott enligt svensk lag ska utredas internt. Även utsatta vuxna kan vända sig till stiftets barnskyddsombud. Bis­kopens och barnskyddsombudets arbete är dock helt beroende av att frågan tas på allvar av kyrkoherdar och församlingar. Trots den stadiga strömmen av rapporter om övergrepp världen över, finns det fortfarande präster i stiftet som är tveksamma till den obligatoriska utbildning stiftet ger och som behöver hjälp att inse att frågan berör deras församling. Bristande kontroll från stiftets sida kring implementeringen av beredskapsplanens regler har gjort att rutinerna på många håll inte har fungerat korrekt. Att barnskyddsombudet har utrustats med en verklig tillsynsfunktion och rätt att granska och påverka den lokala verksamheten är ett steg framåt, men det återstår att se om detta räcker.

För att faktiskt få till en förändring behöver den globala kyrkan inse att varken offer eller förövare enkelt går att identifiera genom psykologiska tester, och att övergrepp inte går gå att förhindra genom att vissa grupper av människor exkluderas. Bis­kopar, ordensledningar och andra ansvariga måste ta psykisk ohälsa på allvar, inse att offer kan finnas i alla grupper (inklusive prästerskapet), ge de troende tydlig information om processer och anmälan, och därtill medge att sexuella övergrepp kan ske överallt i samhället, också i den katolska kyrkan.