Kyrkan och de andra religionerna

av GÖSTA HALLONSTEN

– Det krävs både mod och öppenhet från kyrkans och teologins sida för att dialogen skall fortsätta på ett sätt som bidrar till världens frälsning.

”Utanför kyrkan ingen frälsning”, skrev kyrkofadern Cyprianus (d. 258) i ett känt uttalande. Det var dock inte ett inlägg i debatten om förhållandet mellan religionerna utan riktat mot schismatiska kristna. Ändå har formuleringen ofta använts som karakteristik av traditionell kristen hållning till andra religioner. Trots ansatser i traditionen till en annan hållning är detta naturligtvis en korrekt historieskrivning. Kyrkofäderna såg visserligen Sokrates och andra filosofer som ett slags kristna före Kristus. Islam uppfattades i det östromerska området först som en kristen heresi. Existensen av rättfärdiga hedningar har man ofta erkänt. Men i huvudsak gällde omvändelse och dop för icke-kristnas frälsning, även judarnas.

Omprövningen har skett i vår egen tid. Andra Vatikankonciliet (1962–1965) är vattendelare och katalysator. Den banbrytande konciliedeklarationen Nostra aetate ”Om kyrkans förhållande till de icke-kristna reli­gionerna” behandlar först utförligt förhållandet till det judiska folket. Det är tydligt att uppgörelsen med den kristna antisemitismen och den så kallade ersättningsteologin var en viktig drivkraft för konciliet. Nostra aetate går sedan vidare till islam och till de asiatiska religionerna, för att även avsluta med förhållandet till icke-troende och ateister. På 1960-talet var dialogen med de senare nog så viktig som den med religionerna.

Sedan Andra Vatikankonciliet är det officiell katolsk lära att ”de som inte vet något om Kristi evangelium och hans kyrka men är utan skuld till detta, kan uppnå den eviga räddningen om de söker Gud med uppriktigt hjärta och under nådens inverkan försöker handla efter Guds vilja som de känner genom samvetets röst” (Konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium § 16).

Med Andra Vatikankonciliet tog också dia­logen fart. Vatikanen har i dag inte bara ett råd för främjande av kristen enhet och en särskild kommission för förhållandet till judarna utan även ett råd för inter-religiös dialog. På olika nivåer i kyrkan och i olika länder förs en intensiv dialog med andra religioner. De protestantiska kyrkornas engagemang i dialogen är på motsvarande sätt stort. Jämsides med dialogen har den teologiska reflexionen tagit fart. I dag hör det som benämnes religionsteologi (Theology of Religions) till de mest dynamiska och diskuterade områdena i samtida teologi. Kristna teologer av olika konfessioner och traditioner diskuterar hur man skall se på andra religioner från en kristen utgångspunkt. Theology of Religions – Roman Catholic Perspectives är temat för en internationell konferens som Newmaninstitutet anordnar den 6–8 oktober i Uppsala.

Debattläget inom religionsteologin har dock förändrats sedan konciliet, och den ökande religiösa pluralismen, inte bara i västvärlden, har gjort frågorna än mer angelägna. Konciliet talade om ”strålar av sanning” i andra religioner (Nostra aetate § 2) och ”element av sanning och godhet ”i folkens egna riter och kulturer” (Lumen gentium § 17). Men blir de icke-kristna frälsta, trots sin tillhörighet till en annan religion eller genom den? I sin missionsencyklika Redemptoris missio 1990 talar påven Johannes Paulus II om den helige Andes närvaro i kulturer och religioner (§ 28–29). Därmed antyder han att religionerna som sådana har betydelse för frälsningen.

Inom teologin har man dock gått längre. Den så kallade pluralistiska religionsteologin menar att (världs-)religionerna är likvärdiga vägar till Gud, sanningen eller frälsningen. Detta är väl den ståndpunkt som ligger närmast den allmänna opinionen i dagens postmoderna samhälle. Att exklusivt hävda att man bara genom uttrycklig tro på Kristus kan bli frälst väcker sällan sympatier. Ståndpunkten är dock knappast på tillbakagång om man ser till kristendomens spridning över världen. Den katolska kyrkan och många teologer hävdar en inklusivistisk uppfattning. Man håller fast vid Kristus (och kyrkan) som den fulla uppenbarelsen men ser vägar att på olika sätt inkludera andra religioner och deras anhängare (För denna tredelning se vidare Jakob Wiréns artikel i detta nummer av Signum).

Mot dessa tre huvudalternativ reses dock allt fler invändningar. Hur kan vi veta att alla religioner leder till samma mål? Är de inte delvis inkompatibla vägar? Är inte inklusivismen chauvinistisk och exklusivismen rentav imperialistisk?

Fler och fler teologer förespråkar att man lämnar schematiken och fågelperspektivet för att helt enkelt noggrant studera varandras religiösa urkunder och föra en ärlig dialog. Samtidigt är det omöjligt att inte ha en (förutfattad) uppfattning om dialogpartnern eller att tolka andra religioner utifrån det egna perspektivet. ”En kristen islam­teologi” är lika berättigad som ”en islamisk teologi om kristendomen”, men ingendera kan eller bör skrivas utan en respektfull dia­log med den andre.

Religionsdialog och religionsteologi är förvisso inte samma sak, men de påverkar varandra. Somliga menar att man först måste klargöra synen på andra religioner (religionsteologi) innan man ärligt kan gå in i dialogen. Andra ”suspenderar” tills vidare eller sätter en parentes om sin teologiska utgångspunkt för att främja dialogen. I själva verket råder förstås ett dialektiskt förhållande mellan dem. Sanningsfrågan kan inte heller försummas. När Andra Vatikankonciliet i sin deklaration om religionsfriheten, Dignitatis humanae, gav sitt definitiva stöd åt åsikts- och religionsfrihet förespråkade man ingen relativism. ”Emedan alla människor i enlighet med sin värdighet är personer, dvs begåvade med förnuft och fri vilja och därmed även med personligt ansvar, så drivs de både av sitt eget väsen och av en moralisk förpliktelse till att söka sanningen, framför allt i religiösa ting” (Dignitatis humanae § 2). Den kända katolska principen att man måste följa sitt samvete är inte ett uttryck för subjektivism. Sanningssökandet bör därför vara ledande i religionsdialogen men förenat med respekten för den andre som person.

Den kände teologen Hans Küng har på senare tid i sitt Projekt Weltethos engagerat sig för att främja religionernas bidrag till världens framtid.  Ofta blir etiken den punkt där religionerna tycks kunna mötas. Men religion är mer än etik. Den handlar ytterst om sanningen – om Gud, människan och världen. Respekten för den andre som person kräver att vi lyssnar till sanningsanspråken och inte sopar de egna under mattan. Detta är människans verkliga värdighet att i ömsesidig respekt kunna söka och finna sanningen. Dialogen främjas inte av att man överger eller nedtonar sin traditions budskap och anspråk. För kristna är troheten mot Kristus som alla människors frälsare inte ett hinder utan snarare en drivkraft. Sökandet efter sanningen för oss närmare Gud. Det krävs både mod och öppenhet från kyrkans och teologins sida för att dialogen skall fortsätta på ett sätt som bidrar till världens frälsning.

 

Gösta Hallonsten är professor i teologi vid Newmaninstitutet.