Kyrkans liv kräver salt och ljus

av KJELL BLÜCKERT

I år firar Signum sitt 100-årsjubileum. Vi kan glädja oss över hundra år av katolsk orientering och dra lärdomar av det förgångna. Men framför allt behöver vi spana framåt, inte minst för att se hur den katols­ka kyrkan i Sverige, och Signum, kan bidra till det gemensamma goda för de människor som lever i detta land. Kristna är kallade att vara salt och ljus för varandra och för världen. Salt ger smak och bevarar, men det svider samtidigt i de sår som finns. Svedan påminner om det ondas realitet och hjälper oss att motverka det som sårar och skadar. Ljuset värmer, visar vägen och ger hopp.

Signum ges ut av Jesuitorden och står formellt utanför stiftsorganisationen. Det ger frihet att vara ett salt som ger både smak och sveda åt kyrkan. Kritiskt lojal med kyrkans ledning kan Signum belysa kyrkans brister och mörka sidor, exempelvis när det gäller de nu aktuella övergreppsskandalerna. Redaktionens internationella nätverk hjälper Signum att också föra den större katolska världen till Sverige och att påminna den lokala katolska gemenskapen om att kyrkan är universell. Genom att rapportera om den katolska kyrkan världen över – på gott och på ont – och genom att föra in omvärlden i den svenska katolska kontexten kan Signum bidra till större kunskaper om och förståelse för de inomkyrkliga diskussioner som pågår på olika håll. Samtidigt visar vi därmed på den vackra och berikande mångfald som ryms i den kyrkliga gemenskapen med bis­kopen i Rom.

Den katolska gemenskapens enhet utan enhetlighet skulle i högre grad än hittills kunna utgöra ett salt i den svenska samhällsdebatten om tolerans och integration. Våra församlingar samlar människor från vitt skilda bakgrunder och kulturer, människor som kan vara oense om det mesta, men som delar den sakramentala gemenskapen. Detta ger de katolska församlingarna i Sverige rika erfarenheter av såväl fördelar som svårigheter med mångfald och kulturkrockar. När den katols­ka kyrkan i Sverige fungerar väl kan hon vara en förebild i ett samhälle som beklämmande ofta sammanblandar enhet med enhetlighet. Olikheter kräver mer arbete med att söka förståelse och samtal, men de ger samtidigt rik välsignelse i form av en mer mångfasetterad tillvaro. Grunden är att alltid tillsammans söka det gemensamma goda, att vara beredd att ibland själv stå tillbaka för att gemenskapen ska kunna blomstra och att utgå från att alla kan bidra och att olika gåvor kompletterar varandra.

I centrum för kyrkans liv står eukaristin. Kyrkans kärnverksamhet är att fira mässan och att förmedla trons liv och praktik till nya generationer. I en värld med snabba förändringar och hård polarisering blir det en andningspaus att kliva in i en kyrka med pågående mässa; kyrkan ger världen del av det oföränderliga och en lugn rytm. Kristen tro är i första hand levd och i högsta grad fysisk. Därför är den konkreta närvaron, de kroppsliga praktikerna och påminnelsen om att Gud blev kropp och att kroppen ska uppstå omistliga. Detta upptäcks också alltmer i kristna gemenskaper som står utanför gemenskapen med Rom och det ger avtryck i både ekumeniska dokument och liturgiska handböcker.

I ett samhälle som starkt betonar betydelsen av egna val, även i frågor om liv och död, svider särskilt den katolska männi­skosynen, som innebär en stor respekt för det mänskliga livet från tillblivelsen i moderlivet till den naturliga döden. Kroppen är i grunden en god gåva som inte får missbrukas, slängas bort eller förtingligas. När kroppen reduceras till att mest vara en produkt och ett varumärke, fri för ett obestämt ego att använda hur som helst, är den katolska respekten för och kärleken till kroppen en radikal motvikt. Det får konsekvenser inte endast för synen på livets början och slut utan även för synen på människan som gemenskapsvarelse, och därmed även för politiska frågor. Den katolska socialläran ger riktlinjer (inte pekpinnar) för samhällsengagemang och en vision av en enad mänsklighet i gemenskaper byggda av gemenskaper. Socialläran är en gåva inte endast till de troende utan till mänskligheten som helhet.

Den kristna tron är en hoppets livsåskådning. Hopp är inte blind optimism, utan tillit till att världen i grund och botten är god, skapad i och av kärlek, och att alla har gåvor att bidra med. Hoppet kallar oss till handling, det säger oss att vi aldrig är förlorade. I en tid då hopplösheten verkar breda ut sig, där människor ger upp – i en förlamande uppgivenhet inför hotande klimatförändringar, men också i en ökad efterfrågan på så kallad dödshjälp och i en övertro på lagstiftning som lösning på gemenskapsproblem – behövs det kristna hoppets ljus som vägledning och uppmaning till omvändelse och ansvarstagande.

Hur ska då Signum i framtiden fungera som salt och ljus? En vanlig kommentar är att Signum fyller en nisch i skärningspunkten mellan teologi, filosofi och kultur utan någon riktig motsvarighet på svenska. Redan från starten har vår tidskrift strävat efter att ta katolsk idétradition och bildning till Sverige, och att berika det offentliga samtalet som en motkraft mot historielösa och överindividualistiska tankesätt. Och som motvikt till förnuftsskeptiska hållningar vill Signum lyfta fram att tro och vetenskapligt tänkande inte är varandras motsatser. Tvärtom, i dialog med varandra kan de tillsammans bidra till en mer omfattande förståelse av tillvaron än den materialistiska och sekulära syn som så ofta tas för självklar på våra breddgrader. I detta slags upplysningsarbete är det centralt med intellektuell redighet och hederlighet, god och kunnig argumentation, och öppenhet för en bredd av olika uppfattningar. Signum strävar efter att leva upp till de idealen såväl här i spalterna i den tryckta papperstidskriften som på vår hemsida och i vår podcast Signumpodden.

I år firar Signum hundra år av katolsk bildning och kultur. I en rotlös tid präglad av en påtaglig osäkerhet inför framtiden, men också präglad av ett nytt sökande efter trons källor, vill vi visa på det ljus som kyrkan kan förmedla. I slutet av sin nyligen publicerade apostoliska uppmaning Querida Amazonía formulerar påven Franciskus en bön till jungfru Maria: ”Vi sätter vår tillit till dig, livets moder. Överge oss inte i denna mörka stund.” Visst kan världen stundtals te sig ganska mörk. Men, som evangelisten Johannes skriver i början av sitt evangelium: ”ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.” Trots sina brister förblir det kyrkans kallelse att bära trons hopp vidare från generation till generation. Och Signum vill, i all ödmjukhet och gärna tillsammans med andra, bidra med ljus och salt i strävan efter det gemensamma goda.

 

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.