Kyrkans roll i Mexiko

HEIDING, FREDRIK

När påven Johannes Paulus II gjorde sitt fjärde besök i Mexiko förra året, ropade 130 000 troende under ceremonin i Azteca stadion i Mexiko City: Juan Pablo, hermano, ya eres mexicano (Johannes Paulus, broder, nu är du mexikan). En märkbart rörd påve bekräftade: Hoy puedo sentirme mexicano (idag känner jag mig som en mexikan). Detta hjärtliga bemötande är ett exempel på den generositet och gästvänlighet som är typisk för mexikaner. Men det handlade inte bara om sentimentala artighetsfraser. För påvens del var besöket viktigt, eftersom numera inte mindre än en knapp tiondel (ca 95 miljoner) av världens katoliker har mexikanskt pass. Dessutom utgör Mexiko genom sitt geografiska läge i viss mån en bro mellan kristna i Latin- och Nordamerika. Befolkningens stora uppskattning för påven speglar den starka ställning som den katolska kyrkan har i det mexikanska samhället. Låt vara att hans popularitet även får draghjälp av det faktum att det i nationen råder brist på förebilder och ledargestalter som folket kan lita på.

Vilken roll spelar då den katolska kyrkan i Mexiko för människornas vardag? Vad kännetecknar de mexikanska katolikernas sätt att uttrycka sin tro? Hur uppträder kyrkan på den politiska scenen? Vilken betydelse har kyrkan för samhällsutvecklingen, i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter?

En livsbejakande kyrka full av ritualer och fester

Mexikansk fromhet uttrycks i gemenskap. Något sådant som en egen, privat, tro existerar inte. Det tropiska klimatet tillåter också att de troende kan samlas lite var som helst. Självklart används kyrkorummen flitigt, men processioner, skådespel och gudstjänster med efterföljande samvaro kan lika gärna genomföras under bar himmel. Den religiösa traditionen i Mexiko bär på en ovärderlig skatt av riter, symbolhandlingar, rollspel och dans. Almanackan är full av fester, ritualer och åminnelsedagar. Dessa fyller flera funktioner, men mer än någonting annat förmedlar de en naturlig, spontan, glädje och en bejakande inställning till livet.

Veckan före jul påminns man i s.k. posadas (värdshus, logi) om Marias och Josefs vädjan att få övernatta. Det församlade sällskapet delas in i två grupper. Den ena, numerärt större, gruppen ställer sig på gatan och ber om posada (inträde) genom att sjunga sånger till en mycket speciell rytm och ton. Två av personerna i gruppen på gatan representerar Maria och Josef. Den andra gruppen, som befinner sig inomhus, spelar först värden för härbärget och svarar därför avvisande. Sedan symboliserar de ägarna till stallet och släpper till sist in gästerna. Rollspelet avslutas med böner och samvaro.

Stadsdelar och gator över hela republiken heter 12 de diciembre, vilket syftar på datumet för årets viktigaste fest (vid sidan av påsk). I rikets alla hörn firas denna helgdag Vår jungfru av Guadalupe, Mexikos och hela Latinamerikas skyddspatron. 40 dagar innan den 12:e december drar förberedelserna igång. Banden mellan de troende knyts konkret ihop därigenom att en ikon av Vår jungfru av Guadalupe vandrar mellan hemmen. När ikonen når hemmet beds rosenkransen och en medryckande sång sjungs för jungfru Maria. Ett färgstarkt inslag är dessutom olika dansuppträdanden, särskilt vid Guadalupe-basilikan i Mexiko City.

Mot slutet av kyrkoåret firas något mycket originellt: dia de los muertos (de avlidnas dag). En inhemsk tradition som går tillbaka till seklerna före den spanska kolonisationen. Denna dag bevittnar man altare som ställts i ordning för att minnas – oftast välkända – bortgångna personer. Altaret pryds med ett fotografi av den avlidne och flera föremål som har med denne att göra. De fyra elementen symboliseras mycket dekorativt och ger en hänvisning till det eviga livet. Blommor får representera jorden, vinden blåser genom mönstrat (ihåligt) papper, stearinljus hänvisar till elden och det fjärde elementet symboliseras i vattenglas. En värdinna presenterar utformningen av altaret och svarar på frågor. På detta sätt faller för historien viktiga personer inte i glömska. Denna fest är dock inte bara till för att de nu levande skall minnas och beundra sina förfäder. Nej, till festen är även de avlidna inbjudna. Föremålen som ställts fram är främst till för att de avlidna skall känna igen sig och känna sig hemma. Om vederbörande exempelvis var musiker, har en gitarr ställts fram. Man har till och med bakat bröd för de avlidna, ifall de skulle bli hungriga. För utomstående kan denna helgdag te sig främmande, kanske rentav makaber. I synnerhet när man får syn på dödskallefigurerna som formats i ett slags sockerlösning. Men helgdagen påvisar en annan relation till döden, än vad man från Nordeuropa är van vid. Döden är inte tabu på det sätt som den kan vara på våra breddgrader, utan man kan till och med skämta om den. Dia de los muertos är säkert en förklaring till att den mexikanska mentaliteten är så livsbejakande. Tack vare en försoningsfull attityd till döden är det lättare att uppskatta livet som det är.

Vördnaden för Gud manifesteras och evangeliet åskådliggörs i en rad andra ritualer och fester under året, som vi av utrymmesskäl inte kan gå närmare in på. I synnerhet de indianska byarna i söder har många lokala traditioner. Nämnas kan dock karnevalen före fastetiden (särskilt påtaglig i delstaten Vera Cruz) och pilgrimsvandringen för Jungfrun av Zapopan i Guadalajara, i vilken så många som tre miljoner personer deltar.

Kyrkan förenar och skapar tillhörighet

Mexiko är ett mångfasetterat och multikulturellt land. Republiken består av en brokig skara invånare. Förutom huvudspråket spanska, talas ca 55 olika indianspråk. De kulturella skillnaderna är avsevärda. Livsvillkoren för bananodlarna i delstaten Tabasco är inte desamma som för teknologerna i Monterrey. Delstaterna i norr präglas, delvis på grund av influenser från USA, av en annan livsstil och mentalitet än delstaterna i söder. De fattiga i förortsslummen brottas med helt andra problem än invånarna i städernas rikare kvarter. Mest markant är förstås skillnaden mellan mestiserna (ca 85 miljoner invånare) och de indianska folkgrupperna (ca 15 miljoner invånare). De indianska (indígena, egentligen: inhemska, infödda) folkgrupperna i delstaterna Vera Cruz och Chiapas, t ex, har helt andra sedvanor och en annan livsrytm än mestiserna i en storstad som Guadalajara.

I denna mosaik kan det vara svårt att fånga särdragen i den nationella identiteten. Men det finns en minsta gemensam nämnare: tillhörigheten till kyrkan. Visserligen har protestanter och åtskilliga sekter vunnit terräng i det religiösa landskapet i Mexiko. Och alla katoliker praktiserar inte sin tro lika hängivet. Ändå är medlemskapet i den katolska kyrkan det som djupast präglar den nationella självuppfattningen hos majoriteten. Kyrkan är utan tvekan en enande kraft. Att kyrkan utgör ett fundament för den nationella identiteten har en historisk förklaring i vördnaden för Vår jungfru av Guadalupe.

Kristen tro kom till Mexiko i samband med att landet erövrades av Spanien på 1520-talet. Det var i synnerhet franciskaner och dominikaner, men senare även augustiner och jesuiter, som missionerade i det av indianer bebodda landet. Ordensbröderna grundade skolor, bedrev katekesundervisning och skrev tvåspråkiga böcker, samt lärde ut olika hantverk. Evangelisationen var dock allt annat än en smidig process. Den spanska kolonialmaktens grepp om de lokala angelägenheterna gick även in på det religiösa området. Sekularpräster och delar av kyrkans högre hierarki trängtade efter makt och rikedom och gick därför utan större skrupler kolonialmaktens ärenden. De brydde sig föga om de indianska folkgruppernas situation och respekterade ingalunda deras värdighet. De brukade till och med våld mot dem som inte konverterade till kristen tro. Och av Spanien tillsatta indianfogdar och godsägare behandlade indianerna illa. Deras tempel revs helt eller delvis och istället uppfördes kristna kyrkobyggnader.

År 1531, dvs. knappt 10 år efter den spanska invasionen, när kolonisatörerna hade härjat som värst, fick de inhemska folkgrupperna emellertid en gudomlig tröst. Enligt traditionen uppenbarade sig den heliga jungfrun Maria för indianpojken Juan Diego (på indianspråket Nauhatl hette han före dopet Cuahatlóhuac). För honom uttryckte hon sin vilja att ett tempel för de ”mörkhyade” skulle byggas, i vilket hon skulle ge dem skydd. Jungfru Marias uppenbarelse tolkades som ett tecken på Guds barmhärtighet och på att kristendomen inte nödvändigtvis behövde förknippas med våld. Juan Diego kommer eventuellt att helgonförklaras. Om så blir fallet, blir han den första personen med indianskt ursprung som helgonförklaras. Platsen för uppenbarelsen heter Tepeyac och ligger i nuvarande Mexiko City. Av akustiska skäl kallades hon sedermera dock för Vår fru jungfru av Guadalupe (inte Tepeyac). Denna vallfärdsort besöks dagligen av omkring 15 000 personer.

300 år efter den spanska invasionen hade missnöjet med kolonialmakten vuxit sig så stort att en konspirationsgrupp bildats i syfte att provocera fram självständighet och oberoende från Spanien. En av ledarna för gruppen var prästen Miguel Hidalgo. År 1810 initierade Hidalgo ett uppror och använde då en fana med Vår jungfru av Guadalupe, väl medveten om hennes enande kraft.

I den mexikanska folksjälen har Vår jungfru av Guadalupe fått en alldeles enastående betydelse. Hon ger liv, ömhet, beskydd och kärlek. Hon står också för självständighet och politisk frihet. Om man frågar medborgarna vem jungfrun av Guadalupe är respektive vad hon betyder för dem, svarar de instinktivt: ”hon är allas vår moder”. Och hon älskas inte bara av de allra frommaste. En gång passerade en tämligen hotfull typ förbi mig, en sådan där som man inte skulle vilja möta i en mörk gränd. Och tänka sig, han hade Vår jungfru av Guadalupe tatuerad på överarmen!

Valår

Den 2:a juli i år är det val i Mexiko. Folket skall rösta fram en ny president, ny senat och kammare liksom nya delstatsguvernörer. Vilka som än vinner, kommer de nyvalda att behöva axla en tung börda. Även om Mexiko haft en positiv ekonomisk utveckling de senaste 15 åren och sakta men säkert blivit en något mer demokratisk nation, brottas republiken fortfarande med gigantiska problem.

Fattigdomen är uppseendeväckande och ojämlikheten stötande. Var tredje mexikan lever i extrem fattigdom, saknar m.a.o. det allra nödvändigaste. En liten grupp har i gengäld bara blivit rikare. Skillnaden mellan rika och fattiga är påtaglig. Medan vissa ungdomar tillägnar sig full skolgång och lever ett gott liv får tusentals andra finna sig i att tvätta bilar, ägna sig åt prostitution eller något annat som erbjuds i gatubarnens värld. Den betydande korruptionen bidrar inte heller precis till att upphäva de sociala orättvisorna. För jordbruksprojekt och sociala program avsedda pengar hamnar bara delvis i rätta händer, och i den mån de kommer fram är de ofta förknippade med motprestationer eller propaganda för att invånarna även i fortsättningen skall lägga sin röst på det sedan 70 år tillbaka regerande partiet PRI, Partido Revolucionario Institucional. Uppskattningsvis en femtedel av beloppet som skulle användas för att rädda bankväsendet (projektet heter Fobaproa) nådde aldrig fram utan hamnade hos politiker och affärsmän, samt användes till att täcka PRI:s skulder. Olika typer av kriminalitet är dessutom en obehagligt utbredd verklighet som medborgarna tvingas leva med. I Mexiko City, t ex, delas taxirörelsen in i ”säkra auktoriserade” bilar och övriga. Vad som händer i de övriga, är ingenting som lämpar sig för godnattsagor. Vidare är narkotikahandeln så pass omfattande att den måste betraktas som en industri. En stor utmaning för Mexiko som nation är också hela frågan om de indianska folkgruppernas situation, inte minst när det gäller mänskliga rättigheter.

Den katolska kyrkan står ingalunda stillatigande vid sidan av och betraktar denna process. Kyrkan är tvärtom synnerligen politiskt aktiv. Det pågår för närvarande ett projekt inför valet i ärkestiftet Guadalajara och på andra håll i landet, som går ut på att upplysa medborgarna om de politiska partierna samt sprida kunskap om den katolska kyrkans sociallära. Den 24:e mars i år offentliggjorde den mexikanska biskopskonferensen dessutom ett 170 sidor långt dokument, Del encuentro con Jesucristo a la solidaridad con todos, som uttrycker kyrkans uppfattning i en rad samhällsfrågor. Biskopskonferensen ger däri sin kritiska syn på fattigdom, ojämlikhet, korruption, kriminalitet, straffrihet, narkotikahandel m.m. Konferensen tillbakavisar den förskönande bild som politikerna (läs PRI) envetet ger av situationen i landet. Denna kritik framstår som särskilt relevant eftersom president Ernesto Zedillo vid World Economic Forum i Davos nyligen ville göra gällande att fattigdomen i Mexiko, tack vare nyliberalismen, i praktiken skulle ha utrotats. Biskopskonferensen vänder sig också mot politikernas tomma ord i löften som alltför sällan infrias. Dokumentet pläderar för fria val och protesterar mot att medborgarna pressas att rösta på ett visst parti, man talar till och med om risken för valfusk. Biskopskonferensen menar att om Mexiko vill beteckna sig som en demokratisk nation, borde ett regeringsskifte åtminstone vara principiellt möjligt. Dokumentet uttrycker dock inte explicit några partipolitiska sympatier.

Vid ett flertal andra tillfällen under de senaste åren har dessutom kardinaler och vissa biskopar attackerat den förda politiken och därmed indirekt regeringen och president Zedillo. Mest framträdande har kardinal Norberto Rivera Carrera, ärkestiftet Mexiko City, och Juan Sandoval Iñiguez, ärkestiftet Guadalajara, varit. Det spekuleras för övrigt i italienska och mexikanska medier att den förstnämnde skulle vara en trolig påvekandidat. Dessa har framförallt kritiserat den nyliberala ekonomiska politiken. Huvudanledningen till kritiken är att nyliberalismen i mexikansk tappning förstärkt de sociala orättvisorna. Trots ekonomisk tillväxt har ju klyftorna ökat och fattigdomen har knappast bekämpats.

Ambivalent politiskt agerande

Spontant kan det tyckas vara i sin ordning, ja påbjudet, att kyrkans officiella representanter kritiserar missförhållanden som utifrån evangeliet och katolska kyrkans sociallära inte kan tolereras. Vid första anblicken verkar det dessutom adekvat att kyrkan upplyser medborgarna om partiernas politiska program, om målet nu är att stärka demokratin genom mer medvetet röstande invånare. Men riktigt så enkelt är det nu inte i Mexiko. Flera av tidningarnas ledarartiklar har ifrågasatt det lämpliga i att kyrkan tar på sig dessa uppgifter. De påpekar att kyrkan inte kan undvika att ta partipolitisk ställning. Ambitionen att försöka vara objektiv är illusorisk. Att inte alls kommentera det politiska skeendet är i och för sig inte heller någon lösning, vilket påven Pius XII:s reserverade hållning under andra världskriget är ett tydligt exempel på. Detta inom parentes. Bortsett från omöjligheten att vara neutral ser journalister, författare och forskare, men även flera religiösa ordnar med stor misstänksamhet och visst missnöje på varje tendens att politisera och centralisera kyrkan. Bland dessa märks historikern Enrique Krauze, journalisten Rodrigo Vera på tidskriften Proceso och religionssociologen Bernardo Barranco. Det tyngst vägande argumentet mot kyrkans inblandning i politiken är det komplicerade förhållande som kyrka och stat haft genom århundradena.

Vid mitten av 1800-talet hade delar av kyrkans klerker tillskansat sig en politisk maktställning och åtnjöt privilegier av olika slag. Kyrkan hade dessutom samlat på sig en olämpligt stor materiell egendom. Detta blev till en stor stridsfråga mellan liberaler och konservativa, som till en början utkämpades verbalt. Liberalerna ville skilja kyrkan från staten, något som de konservativa motsatte sig. Liberalerna ville avskaffa klerkernas privilegier, vilka de konservativa försvarade. Liberalerna pläderade dessutom för att kyrkans egendom skulle överföras till staten, vilket de konservativa argumenterade emot. Liberalerna ansåg till sist att utbildningsväsendet borde skötas av staten, inte av kyrkan. Ordväxlingen övergick snart i ett inbördeskrig som liberalerna vann. De försökte genomföra sitt program genom att år 1857 författa en ny konstitution. Det blev dock inbördeskrig på nytt. Till sist kunde liberalerna återta makten, ledda av Benito Juarez, som senare skulle bli en av landets genom tiderna viktigaste presidenter. I reformlagarna från 1860 stadfästes religionsfriheten, kyrkans tillgångar övergick i nationens ägo och kyrkan separerades från staten.

Alltsedan reformlagarna från 1860 till våra dagar har turerna varit många och historien har liksom gått i vågor. Fram till år 1917 kännetecknades relationen mellan kyrka och stat – trots reformen – av samarbetsanda i form av tysta överenskommelser. Kyrkan hade till exempel fortfarande hand om utbildningen. Diktatorn Calles gjorde dock en ansträngning för att få slut på detta. Hans ambitioner kulminerade under 1920-talets senare hälft i en förföljelse av de kristna, i vilken åtskilliga präster led martyrdöden. En blodig tid som Graham Greene levandegör i romanen Makten och härligheten. Därefter har kyrka och stat levt i mer fredliga former. Kyrkan förde en undanskymd tillvaro och var – åtminstone officiellt – ålagd en rad restriktioner och förbud. Relationen normaliserades först år 1992 då konstitutionen återigen skrevs om och diplomatiska förbindelser med Vatikanen återupptogs.

Historikern Enrique Krauzes tes är dock att stat och kyrka aldrig riktigt skilts åt i Mexiko. Anledningen är att det i Mexiko saknats en demokratisk kultur, demokratiska sedvanor, som skulle ha kunnat ta lagarna på allvar och respektera de upprepade revisionerna av konstitutionen. Det komplicerade beroendeförhållandet mellan kyrka och stat har, enligt Krauze, i själva verket förhalat demokratiseringsprocessen. De historiska förutsättningarna gör alltså att Krauze, och många med honom, drar öronen åt sig när kyrkan uppträder som en politisk maktfaktor. Här måste man dock göra en viktig distinktion. Skepsisen riktar sig inte mot all form av inflytande som kyrkan har i samhället, utan endast mot tendenserna att på högre nivå, utan nämnvärd kontakt med folket, paternalistiskt agera som politiska tjänstemän. Andra verksamheter drabbas inte av denna kritik. Hit hör arbetet bland de indianska folkgrupperna och engagemanget för mänskliga rättigheter. Dessa områden är förvisso kontroversiella, men av andra skäl.

Obekväm funktion på lokal nivå

Den allt annat överskuggande utmaningen i Mexiko, såväl för regeringen som för kyrkan, är de indianska folkgruppernas situation. Det handlar inte, som man kanske skulle kunna tro, om en liten homogen minoritet. Snarare om ca 15 miljoner invånare fördelade på omkring 55 olika folkgrupper, med olika språk och kultur. Gemensamt för dem är en tillvaro i materiell (däremot varken andlig eller kulturell) fattigdom. Deras sedvanor och sätt att organisera det gemensamma livet skiljer sig så pass från västerländsk kultur att disharmoni lätt uppstår. Problemet är inte nytt, men har fått en extra skjuts i globaliseringens och nyliberalismens tidevarv.

Mest invecklat och konfliktfyllt är sedan en längre tid läget i delstaten Chiapas. Sedan januari 1994, i och med bildandet av gerillarörelsen LN och de uppror som den anstiftade, har stämningen där varit särskilt irriterad.

Fenomenet är komplext och man skall akta sig för att dra förhastade slutsatser. Sociologen Pablo Gonzalez Casanova har i en artikel publicerad i La Jornada Semanal i september 1995, försökt urskilja åtta olika faktorer som bidragit till upproret. En är krisen i jordbruksnäringen som sedan 1950-talet gjort att godsägarna sagt upp de daglönearbetande bönderna. Dessa har antingen börjat arbeta för elektronik- eller oljeföretag eller bosatt sig i djungeln för att leva där under primitiva förhållanden. I bägge fallen har omställningen socialt sett varit svår. En annan är exploateringen av skog som ägde rum i början av 1970-talet. Utländska företag skövlade – med regeringens goda minne – enorma skogsarealer, med följden att hundratusentals personer tvingades flytta. En tredje orsak till upproren är laglösheten i Chiapas och brotten mot mänskliga rättigheter. En fjärde är en rebellisk tradition i regionen som sträcker sig tillbaka ända till mayaindianernas ovanligt starka motstånd mot de spanska kolonisatörerna. En femte är att protestgrupper bildats av ledare som deltog i studentrevolutionen 1968 och som sedan flyttade till Chiapas. En sjätte är de valfusk som stört den politiska processen. En sjunde är de nätverk, föreningar och kommissioner som genom möten och konferenser mobiliserat intellektuell kapacitet. En åttonde är kyrkans pastorala arbete i regionen.

Detta pastorala arbete har huvudsakligen bestått av aktiviteter i basgrupper, enligt modellen se-bedöma-handla. Det innebär reflektion över den egna lokala verkligheten, bedömning av densamma utifrån Guds ord i bibeln samt riktlinjer för handlandet. Genom detta har människorna blivit mer medvetna om sin identitet och sin kulturella särart. I grupperna har man försökt skapa en anda av respekt för varandra och fattat beslut i demokratiska former för hur det gemensamma livet bör gestaltas. Man har dessutom blivit mer medveten om de mänskliga rättigheterna. Arbetet har under hela fyra decennier letts av biskop Samuel Ruiz, som lär tala de båda indianspråken tzeltal och tzotzil. Tillsammans med präster och diakoner har han utbildat och motiverat drygt 8 000 kateketer och skapat ett stift som försökt bevara den indianska kulturen och levt i solidaritet med de fattiga.

Utvecklingen i Chiapas har varit en plågsam nagel i ögat för regeringen. Visserligen har det förekommit viss tillstymmelse till dialog, men det mesta har gått i våldets tecken. Enligt jesuitordens center för mänskliga rättigheter, Centro PRODH:s rapport från januari i år, huserar omkring 87 000 soldater tillhörande armén i Chiapas, vilket i vissa delar av regionen motsvarar en soldat per tio invånare. Armén arbetar tillsammans med de paramilitära grupperna efter en strategi kallad ”Kampanjplan Chiapas 1994”, som blev allmänt känd i januari 1998. Målet är att splittra folkgrupperna och i synnerhet att klippa banden mellan gerillarörelsen EZLN och de delar av befolkningen som stöder dess verksamhet. Det hittills blodigaste förverkligandet av denna plan ägde rum i byn Acteal, Chiapas, i december 1997, då 45 personer (34 kvinnor varav 5 gravida, 7 män och 4 barn) avrättades i en fruktansvärd massaker. De ansvariga har kommit undan med lindriga straff eller inte dömts överhuvudtaget.

Regeringen har uttryckt sitt tydliga missnöje med kyrkans verksamhet i Chiapas. Ett 40-tal kyrkor har stängts, präster har utvisats respektive vägrats tillträde etc. Regeringen anser att kyrkan har bidragit till att uppvigla folket och samarbetat med eller åtminstone givit legitimitet åt EZLN. President Ernesto Zedillo har inte skrätt orden utan till och med klassificerat kyrkans profil i Chiapas som teologia de la violencia (våldets teologi). Att det finns krafter, såväl inom regeringen som inom kyrkans högre hierarki, som strävar efter att ändra kyrkans stil och inriktning i Chiapas, är förflyttningen av biskop Raúl Vera från Chiapas till stiftet Saltillo i landets norra del, ett tecken på. Biskop Raúl Vera var sedan 1995 biskop Samuel Ruiz’ närmaste man och innehade titeln koadjutor med rätt att efterträda biskop Ruiz. Den 25 januari i år, i samband med firandet av biskop Samuel Ruiz’ 40 år långa tjänstgöring i Chiapas, var det meningen att han (av åldersskäl: 75 år) skulle träda tillbaka och lämna över till biskop Raúl Vera. Från Vatikanen kom emellertid det oväntade beskedet att så ej skulle ske, istället ”skulle han vara mycket lämplig för stiftet Saltillo”. Medierna i Mexiko, däribland tidskriften Proceso, presenterar en teori som säger att delar av den mexikanska kyrkans hierarki haft del i ärendet. I samförstånd med eller under påtryckning av regeringen har en grupp konservativa kardinaler och biskopar, som fått namnet ”Romklubben”, uppmanat Vatikanen att omplacera Raúl Vera.

Förflyttningen av Raúl Vera väckte oro och förstämning i Chiapas. Biskop Raúl Vera hade precis som biskop Samuel Ruiz strävat efter att anpassa förkunnelsen och det pastorala arbetet efter de lokala förutsättningarna (inkulturation). De stod för en kyrka som prioriterar de fattigaste. Inspirationen går tillbaka till biskopskonferenserna i Medellín, Colombia, 1968 och Puebla, Mexiko, 1979 då normen opción por los pobres (preferens för de fattiga) konkret formulerades. (Den fanns redan antydd i dokumenten Gaudium et spes och Lumen gentium från andra Vatikankonciliet.) Det bedömdes som högst osäkert att en ny biskop skulle vara lika anpassningsbar och ta parti för de fattiga på samma sätt och risken för ett splittrat stift målades upp. Den 31:a mars i år utnämnde så påven en ny biskop i stiftet San Cristóbal. Det blir biskop Felipe Arizmendi som för närvarande tjänstgör i stiftet Tapachula i södra Chiapas. Biskop Arizmendi försäkrade att han inte har för avsikt att bryta med den av biskop Samuel Ruiz iakttagna policyn. Biskop Samuel Ruiz har förklarat sig vara nöjd med utnämningen.

Engagemang för mänskliga rättigheter under hot

Situationen i Mexiko när det gäller mänskliga rättigheter lämnar mycket övrigt att önska. Det drivs exempelvis en steriliseringskampanj mot kvinnor, särskilt bland de indianska folkgrupperna. Operationerna genomförs utan att kvinnorna tillfrågas! Till de brott som begås hör även försvinnanden, godtyckliga arresteringar av oskyldiga, tortyr och avrättningar utan föregående rättegång. I enstaka fall bär privatpersoner ansvaret. Men bakom majoriteten av övergreppen ligger officiella institutioner, som till regeringen knutna paramilitära grupper, federala polisen och armén. Enligt jesuitordens center för mänskliga rättigheter, Centro PRODH:s rapport från januari i år, har militariseringen i landet ökat den senaste tiden. Arméns närvaro är särskilt påtaglig i de södra delstaterna Oaxaca, Guerrero och Chiapas. Armén har av regeringen, för att uttrycka saken milt, tilldelats en roll som vida överstiger den att försvara rikets gränser och att undsätta vid naturkatastrofer. Problemen i Mexiko stannar emellertid inte vid själva brotten. Till allt detta kommer att rättsväsendet inte når upp till en acceptabel nivå. Domstolarna är varken kompetenta eller oberoende och konsekvensen är en omfattande straffrihet, dvs. förövarna går fria. Detta gäller på nationell nivå, alltså inte bara i Chiapas. Enligt vad PRODH erfar leder bara futtiga 15 % av brottsutredningarna till att gärningsmannen bestraffas. Förövarna kommer runt systemet antingen genom korruption eller, som i arméns fall, genom att de själva tar hand om utredningen av sina egna brott.

Kyrkan arbetar för mänskliga rättigheter på olika plan. I slutet av 1980-talet grundades flera center för mänskliga rättigheter. De viktigaste av dem är Centro COSYDDHAC i stiftet Tarahumara i delstaten Chihuahua, Centro Fray Bartolomé de las Casas i stiftet San Cristóbal de las Casas i delstaten Chiapas samt Centro PRODH i Mexiko City. Jesuitpater Edgar Cortez, chef för Centro PRODH, påpekar att kyrkan har ett väsentligt inflytande i landet vad gäller mänskliga rättigheter, mycket tack vare det faktum att den är rikstäckande. I 60 av landets 80 stift förekommer undervisning i och bevakning av mänskliga rättigheter. Pater Cortez framhåller att engagemanget för mänskliga rättigheter bidrar till att sprida kristna värderingar, i synnerhet individens värdighet, men även skyddet av folkgruppers särart. Men detta är inte alla gånger någon fridfull sysselsättning. Åtskilliga personer som engagerar sig för mänskliga rättigheter har blivit hotade och/eller trakasserade. Telefonavlyssning är vanligt förekommande. Centro PRODH utsätts regelbundet för trakasserier, inbrott och mordhot. I oktober förra året utsattes en av centrets kvinnliga advokater i sitt hem för ett nio timmar långt förhör, som avslutades med ett (misslyckat) mordförsök. Centro PRODH vet inte med säkerhet vem som stod för förhöret, men man misstänker någon av de officiella institutioner som människorättsorganisationen har angivit i sina rapporter.

Avslutning

Utvecklingen i Mexiko följs noga av internationella organ. Vid sitt besök i november förra året sade FN:s människorättschef Mary Robinson: ”Mexiko har fortfarande en väg att vandra innan straffrihet; problem med rättsväsendet; diskrimineringen av indianska folkgrupper; de paramilitära gruppernas aktiviteter samt attacker mot mänskliga rättigheter är en del av det förgångna.” Låt oss hoppas att denna väg inte visar sig vara onödigt lång och snårig.

Artikelförfattaren är civilekonom och jesuit f.n. verksam i Mexiko.

Källor

Intervju med jesuitpater Edgar Cortez, chef för Centro PRODH (Centro de Derechos Humanos Miguel Agustín Pro Juárez), jesuiternas center för mänskliga rättigheter i Mexiko City.

PRODH, ”The Human Rights Situation in Mexico”, Briefing, januari 2000.

Manguma R. Jacinto, ”La Iglesia se prepara para las elecciones” i Milenio, nr 130, 6 mars 2000.

Vera Rodrigo, ”El poderoso club de Roma” ur: Proceso, nr 1218, 5 mars 2000.

Krauze Enrique, ”La ética católica y el espíritu de la democracia” ur: Letras Libres, februari 2000.

Vera Rodrigo och Corro Salvador, ”La remoción del obispo Raúl Vera, triunfo de una intriga en el Vaticano” ur: Proceso, nr 1209, 2 januari 2000.

”Proyecto pastoral educativo sobre el compromiso político actual” och ”La Democracia en México – Su proceso histórico y desafíos actuales” i Ediciones Católicos de Guadalajara, Comisión Diocesana de Pastoral Social, januari 2000.

Gomez Pérez Luis Ramos, ”Aproximación histórico-crítica sobre la IV visita del Papa” i La cuestión social, nr 1, mars–maj 1999.

Vergara Aceves Jesús, ”La Iglesia católica en el presente de México” i Este País, nr 84, mars 1998.

Histora 3, para Educación Secundaria, Editorial Santilla, México D. F. 1998.

Gabriel Muro Victor, ”El desarrollo de la Iglesia Católica Mexicana desde la independencia” ur: Cencos, nr 222, september 1997.

Pastor Raquel, ”La Iglesia Católica en el contexto electoral” i Cencos, nr 221, augusti 1997.

Barranco Bernardo, ”La Iglesia católica: nuevo estilo, mismo modelo” i Este País, nr 70, januari 1997.

Gonzalez Casanova Pablo, ”Causas de la Rebelión en Chiapas” i La Jornada Semanal, 5 september 1995.

”La Evangelización en el Presente y en el Futuro de América Latina – III Conferencia General del Episcopado Latinoamericano 1979 en Puebla”, edición 1995.

Publicerad 2000 i nummer 5