Kyrkofriden måste vara absolut

av THOMAS IDERGARD
Det är svårt och heller inte önskvärt att diskutera en princip utan att ta hänsyn till vad den betyder praktiskt. Men ganska ofta blir den praktiska tillämpningen av att en viss princip råder eller inte råder huvudsak, och frågan om själva principen skjuts i bakgrunden. Så har det varit i den svenska debatten om samvetsfrihet för medarbetare inom sjukvården. Och så blev det i debatten om Malmöpolisens tillslag mot papperslösa migranter vid ett läger i arrangemang av Svenska kyrkan häromveckan (se till exempel händelsen här och ett exempel på debatt här).

Självfallet är det legitimt att diskutera både migrationspolitik och sättet på vilket polisen tillämpar regelverk. Precis som frågor om abort och eutanasi i relation till samvetsfriheten i vården, blir frågor om migrationspolitik och dess praxis i relation till kyrkofriden indikatorer på målkonflikter och behovet av avvägningar. De visar också, precis som samvetsfrihetens förhållande till andra lagar, på att vi måste lära oss att leva med asymmetrier – i det här fallet att både polisen och kyrkan kan göra rätt (se DN:s Erik Helmerson utveckla detta resonemang här). Men kyrkofriden måste också kunna diskuteras principiellt.

Kyrkofrid som rättslig princip räknar i svensk lagstiftning och rättspraxis sitt ursprung till Birger jarl och 1200-talets mitt, som del av en grupp så kallade fridslagar, och kodifierades av Magnus Ladulås 1280. Kyrkofriden förbjuder angrepp på, och gripande av, personer som befinner sig i kyrkorummet, och detta förbud avsåg både kungliga och privata trupper (ordningsmakt och vaktbolag skulle man väl säga i dag). I dag finns ingen lagreglering av kyrkofriden (medan en annan av Birger jarls fridslagar, hemfriden, är grundlagsskyddad) men föreställningen om att gudstjänstrummets uppfattade helighet på något sätt ska göra det fredat från världens konflikter har levt kvar långt utanför de innersta kyrkliga kretsarna. Med all respekt för betydelsen av polisens arbete för att upprätthålla lag och ordning, en ordning som ytterst också garanterar de religiösa samfundens förutsättningar att verka, utgör själva kyrkorummet en zon som måste vara fredad också från ordningsmaktens insatser (så länge de inte har efterfrågats för att försvara rummets fredade karaktär). [Bilden: Birger Jarl, staty, Riddarholmen, Stockholm.]

Våra medborgerliga rättigheter skapar en fredad zon runt oss som personer gentemot det som också en demokratiskt styrd stat kan och får göra. Teologiskt går detta tillbaka på aposteln Paulus urskiljning av den ”inre människan” (Andra Korintierbrevet 4:16 och Efesierbrevet 3:16) från den yttre, vilket sedan mynnat ut i det filosofiska antagandet om den mänskliga personens värdighet som grund för okränkbara rättigheter. Tanken på kyrkofrid skulle man kunna se analogt på en kollektiv nivå: mitt i våra samhällen måste det finnas en kärna av frid som aldrig kan kränkas, som ett slags garant för människans möjlighet att få söka det hennes existens med alla fel och brister och i dess utsatthet ändå slutligen beror på. Så blir den också en symbol för maktens och tvångets gränser, även när detta skulle ha legitima grunder och anspråk. Låt vara att de som verkar i denna frid kan få vara beredda att ta civila straff för vad de kan ha tillåtit den att skydda. Men allt utan att friden i sig får kränkas.

Vad som kan behöva diskuteras är gränsdragningen. Kyrko- och gudstjänstrummet är rent fysiskt ofta enkelt att identifiera. För verksamhet utanför detta men med ett kyrkligt/samfundsmässigt huvudmannaskap – vilket det ju det senaste exemplet i Malmö handlade om – måste förmodligen gränsdragningar ändå göras, för att själva kyrkofridens kärna till slut inte ska urholkas. Men ett fundament för demokratin är faktiskt acceptansen av det faktum att staten, inte ens den demokratiskt styrda, inte kan nå överallt. Hur lovvärda syften den än skulle anse sig ha.

Thomas Idergard 2017-09-02