Kyrkokrönika för år 1930

Av Gustaf Armfelt

»Ingen tror, att du har den katolska tron, om du säger, att man icke behöver hava den romerska tron»*), skriver kyrkofadern Augustinus, vars 1,500-årsminne (430–1930) kristenheten firat under en tid, vilken icke så litet erinrar om hans av folkvandringarna hemsökta: oro i sinnena, oro bland folken, hotande ovädersmoln vid synranden, icke minst i nordost, men i töcken och stormar står Guds strålande fyrtorn på Petri klippa och Petri efterföljare utsänder budskap som lysa och leda.

En betydande ställning bland dessa intager encyklikan av den 11 januari 1930, angående ungdomens kristna uppfostran. Tillerkännande staten, vad honom tillkommer, framhåller Påvens rundskrivelse att uppfostran skall grundläggas av familjen och Kyrkan. Han varnar för att uppfostringsväsendet förvandlas till statsmonopol. Liksom aposteln Petrus sade: »Man bör lyda Gud mer än människor» (Apg. 5:29), så står hans nuvarande efterträdare Pius XI såsom försvararen av kristen frihet gentemot en av vår tids farligaste missriktningar, den hedniska statsförgudningen, sådan den yttrar sig i synnerhet i bolsjevismen, men också i fascistiska urartningar. Uti Italien har encyklikan i allmänhet hälsats med sympati, och Arnaldo Mussolini, diktatorns broder, och chefredaktör för Popolo d’Italia, förklarade vid ett stort ungdomsmöte i Milano, att han talade icke av politiska skäl, utan såsom troende katolik och uppmanade kraftigt till flitigt studium av Påvens rundskrivelse.

Av utomordentlig betydelse är Pius XI:s encyklika av den 31 december 1930 angående äktenskapet.

»Få dokument», skriver La Libre Belgique, hava kommit i så rätt tid som detta. Icke något tidsskede är så förvänt på det moraliska området som vårt. I samma mån som materialismens ande går fram, blir äktenskapets band allt mindre heligt.

Pius XI framlägger en lösning av äktenskapsproblemet, vilken icke torde gillas av alla. Låt dem försöka att giva oss en annan. Då skola vi snart få se otaliga svårigheter resa sig, vilka visa, att deras är praktiskt taget omöjlig.»

Pius XI har blivit kallad den katolska aktionens Påve, och gång på gång manar han lekmännen att under biskoparnas och prästerskapets ledning, rent religiöst, utan alla politiska biintressen, arbeta för Kristi sak i världen. Härför behöves den gudomliga nådens ljus och kraft. Kraftigt befrämjande härför äro andliga övningar, och i en särskild encyklika framhåller Påven deras betydelse. För miljoner människor hava Exercitia spiritualia varit en källa till andligt liv och helgelse.

Deras mästare S:t Ignatius, har från sin himmel fått se några av sina yppersta andliga söner lyftas till altarets heder: den 29 juni blevo både kardinal Robert Bellarmin trons store försvarare, och Kanadas martyrer helgonkrönta i S:t Petersdômen.

Med samma iver, som han söker stärka det religiösa livet i alla länder, icke minst i missionsområdena, så strävar Pius XI att främja vetenskap och lärda studier. Under hans pontifikat hava nya byggnader upplåtits för Gregorianska Universitetet. Kraftigt förordar han systematiska studier av den Heliga Skrift. För att biträda vid textkritiska arbeten och vid utgivandet av en ny bibelupplaga har han till Rom kallat benediktiner-munkar från Clervaux i storhertigdömet Luxembourg – detta abbotstift, som är så känt för Nordens katoliker, därför. att det är huvudsätet för den böneförening, vilken fullföljer benediktinermunken S:t Ansgars verk bland Skandinaviens folk.

Livligt intresserar sig den Helige Fadern för utgivandet av en ny upplaga av S:t Augustini skrifter. Han framhåller i sin Augustinusencyklika (av den 20 april 1930), att biskopen av Hippo genom sina skrifter övar tjuskraft även på dem, vilka stå främmande för den katolska tron, och uttalar förhoppningen, att den stora eukaristiska världskongressen i Kartago måtte bliva en gärd av hyllning också åt den helige kyrkofadern på Hippos biskopsstol.

Till legat vid världskongressen utsåg Påven den lärde franske kardinalen Lépicier och bestämde som dess huvudtema: »Lära och praxis angående eukaristen enligt S:t Augustinus och övriga fäder i den afrikanska kyrkan under de första sex århundradena».

Kardinal-legaten, som den 5 maj avreste från Neapel ombord å ett fartyg under påvlig flagga, mottogs vid sin ankomst till Tunis med utomordentliga hedersbetygelser: av en representant för landets muhamedanska härskare, bejen av Tunis, och en för den franske generalresidenten, många prelater, präster och en oerhörd folkskara, under det två regementen (ett av zuaver och ett av spahi) bildade spalier, musikkåren spelade påvehymnen, och hela staden var smyckad med flaggor i påvliga och franska färger.

Befolkningen (Tunisien räknar nära 2 miljoner muhamedaner och endast 212,000 kristna) ställde sig sympatisk till kongressen och de 20,000 främlingar, som strömmat till densamma. Bejen själv hade antagit att vara kongressens hedersordförande och protektor, och förnäma muhamedanska familjer tävlade om hedern att få öva gästfrihet mot kardinaler och biskopar. Den franske generalresidenten återupplivade det gamla vackra medeltidsbruket att benåda 10 fångar med anledning av den påvlige legatens närvaro.

Kongressen var rik på gripande moment, såsom mässan i Tunis’ stadion den 8 maj, celebrerad av kardinal Hlond, primas av Polen, för 8,000 vitklädda barn, vilka där mottogo den heliga kommunionen; samma dags eftermiddag det stora pilgrimståget med 50,000 personer, åskådande en barnaprocession med palmer i händerna. »Vi barn av Kartagos martyrer, vi vilja kämpa lika tappert som de, i det vi hämta mod ur Dig, Jesu Hjärta, i det heliga sakramentet», sjöng barnaskaran, medan den tågade in bland ruinerna av Kartagos amfiteater, på vars arena otaliga kristna hava utgjutit sitt blod.

Den följande dagens afton fick den gamla arenan skåda ett tåg av 30,000 katolska män med brinnande ljus i händerna. En av Frankrikes yppersta talare, biskop Tissier av Châlons, prisade eukaristiens under, och efter hans hänförande predikan sjöngs Credo på latin av 30,000 män, som inför all världen bekände sin tro på Kristus, sann Gud.

Förutom mässor i kyrkorna och ute i det fria, bl. a. i S. Cyprianibasilikans ruiner, där 50,000 personer samlats, hade man anordnat speciella möten, där de olika nationerna, fransmän, italienare, malteser, spaniorer, engelsmän, belgare, holländare, tyskar, polacker, tjecker, nord- och sydamerikaner fingo höra föredrag på sina egna språk och sjunga sina egna sånger. Berömda andliga talare manade fram bilder från Cypriani och Augustini dagar, och den lärde professor Louis Bertrand, ledamot av och officiell representant för den franska vetenskapsakademien, skildrade det gamla kristna Kartagos härlighet och hjältemodet hos dess martyrer, en Perpetua, en Felicitas och många andra, vilka ur eukaristien hade hämtat kraft att lida och segra.

Kongressens sista afton drog en jätteprocession till katedralen, från vars yttre balkong kardinallegaten meddelade den apostoliska välsignelsen. Katedralen, helgad åt Ludvig den Helige, är uppförd av kardinal Lavigerie († 1892), vilken tillsammans med de Vita fäderna återuppväckt katolskt liv i Nordafrika.

Den eukaristiska världskongressen i maj var en hyllning åt Kristus, sann Gud. Vid kongressen i Lourdes i juli hyllades även Hans jungfruliga Moder, och man kommer att tänka på några ord av den store engelske konvertiten, kardinal Newman. »När vi se oss om», skriver han, »varsebliva vi, att de kyrkosamfund, vilka utmärka sig genom vördande av Maria, aldrig hava upphört att tillbedja hennes evige Son, vilket däremot är fallet med de sekter, vilka förbjudit detta vördande.» **)

Kongressen i Lourdes, vid vilken ärkebiskopen av Paris, kardinal Verdier var påvlig legat, hade samlat omkring 100,000 pilgrimer, och fräjdade andliga talare höllo föredrag om Mariæ obefläckade avlelse, uppenbarelserna i Lourdes, undret (i apologetisk belysning) och den sedliga renhetens dygd.

Även oavsett kongressen har tillströmningen till Lourdes varit mycket stark. Bl. a. hava över sju hundra läkare av alla konfessioner besökt platsen och den medicinska undersökningsbyrån, som upprättades 1882, och vars uppgift är att noga pröva helbregdagörelserna.

»Några helbrägdagörelser i Lourdes» var titeln på en avhandling, som medicinaren Mounier försvarade inför medicinska fakulteten i Paris. Att doktorat kunde vinnas för ett försvar av undren i Lourdes, är ett tecken till, att en strömkantring inträtt och bekräftar riktigheten av ärkebiskop Baudrillarts ord vid den katolska veckan i Genève: »Intelligensen är i Frankrike till största delen återvunnen för den gamla tron».

Förutom Mgr. Baudrillart, den världsbekante ledaren af det katolska universitetet i Paris, deltogo många andra framstående katoliker, bl. a. P. Przywara S. J. och Lars Eskeland, i den internationella katolska vecka, som l’Union Catholique d’Etudes lnternationales anordnat i Genève, Folkförbundets stad. Av förhandlingarna där framgick att i hela den bildade världen röjes ett allt starkare intresse för katolsk filosofi och för positiv kristendom, hvars konsekventa bärare är katolicismen. Till denna vända också i Schweiz många hem från protestantismen, även från dess extrema, rationalistiska flygel. Särskilt kända bland dessa konvertiter äro Gétaz och René Leyoraz, båda i yngre år framstående socialistledare. Gétaz, som inträtt i dominikanerorden, blev prästvigd i Fribourg, där flera av hans forna trosfränder och partikamrater, även åtskilliga av dem konvertiter, hade infunnit sig, och den nyvigde prästen gav kommunion åt Leyoraz. Vid aftonens samkväm höll Leyoraz, som numera är chefredaktör för Courrier de Genève, ett tal, som rörde många till tårar, och där han bland annat yttrade: »Är det icke ett tidens tecken, tyder det icke på stundande utveckling och på ett uppvaknande, att vi i dag på morgonen sågo en före detta ledare av en socialistisk ungdomsorganisation mottaga den heliga kommunionen av en ordensmans hand, vilken även själv varit socialistisk ungdomsledare?»

Talrika konversioner förekommo under år 1930 icke minst i det Brittiska världsväldet, som räknar nära 17 miljoner katoliker. Hemma i moderlandet upptogos över 12,000 personer i Kyrkan, bl. a. den kände matematikern Edmund Taylor Whittaker, professor i matematik vid Universitetet i Edinburg. Förr kommo konvertiterna nästan uteslutande från de högkyrkligas läger, men numera även från nonkonformisternas.

Ehuru tillhörande skilda politiska partier, äro Englands katoliker eniga, när det gäller religionens intressen, exempelvis de katolska skolorna, av vilka finnas mer än 1,300 lägre och 500 högre. Vid försvaret av dessa hava de enhälligt följt den lösen, som gavs av ärkebiskop Downey av Liverpool. »Katolikerna», sade han, »må tillhöra vilket parti som helst – däremot är intet att invända. Jag väntar och fordrar blott ett av dem: att de sätta sin katolska tro högre än allt annat.»

Härutinnan stå de engelska som ett föredöme för den övriga världens katoliker vid all katolsk aktion.

Den katolska sociala aktionen har gjort storverk i Spanien, där den går i spetsen för jordbrukets höjande genom bevattningsanläggningar, inköp av gödningsämnen, boskapsskötselns förbättrande m m., med bidrag, som föregående år uppgingo till 243 miljoner pesetas, och där 2/3 av Spaniens organiserade arbetare tillhöra den katolska sociala aktionen. Ett drag av äkta spansk grandezza har givits av den 27-årige markis de Viana, som, kraftigt påverkad av Leo XIII:s berömda encyklika om arbetar-frågan, överlämnat till agrarföreningen i Avila 12,355 hektar land, nära Solosancho, där kolonister erhålla jord mot ytterligt ringa arrendeavgift.

Handlingskraftig är den katolska aktionen även i Ungern, där Jesu Hjärtas garde, en organisation för läroverksungdomen, räknar 40,000 medlemmar, vilka årligen även genom 3 dagars andliga övningar stärka sitt religiösa liv. En mäktig manifestation av katolsk tro var S:t Emmeriks-jubileet i Budapest med kardinal Sincero såsom påvlig legat, bevistat av talrika representanter för hela den katolska världen, besökt av pilgrimer i mängd – allt livfullt skildrat i Credos novembernummer 1930.

För katolsk aktion, speciellt bland fabriksarbeterskorna, har i Holland uppstått en nunnekongregation, stiftad av den bekante pater van Ginneken S. J. Dess medlemmar, vilka icke bära någon särskild dräkt, taga plats såsom arbeterskor vid fabrikerna och utöva det mest välsignelserika inflytande bland sina kamrater.

Kristi konungadömes fest firades på ett utomordentligt anslående sätt därigenom, att 60,000 unga män i olika delar av Holland invigt sig åt Kristus.

I få länder är katolskt föreningsväsende så blomstrande som i Belgien. Bl. a. räknar Jeunesse ouvrière chrétienne 75,000 medlemmar. Samtliga katolska föreningar äro sammanslutna till ett stort förbund med en numerär av 500,000 medlemmar. Katolikerna gå i spetsen för det sociala uppryckningsarbetet, för reformerande av skatteväsendet med skattelindring för barnrika familjer, för uppförande av billigare bostäder etc., etc.

Louvains katolska universitet är hem och härd för katolsk vetenskap och forskning, kraftigt främjade av dess mest fräjdade son framlidne kardinal Mercier. Glädjande var att bevittna det starka inslaget av ademiska lärare och studerande i den procession på 150,000 personer, vilken drog fram genom Malines festligt smyckade gator, vid den eukaristiska kongress, där Belgien hembar åt Kristus-konungen sitt tack för nationellt oberoende, återvunnet för ett sekel sedan. Bland dem, som deltogo i Belgiens sekelsfest i Malines, voro även medlemmarna av den första internationella presskongressen, som i början av september hölls i Bryssel, och av oss redan skildrats i Credos oktobernummer. Vid kongressens slut manade kardinal van Roey, Belgiens primas, publicisterna från alla världens länder att verka för fred och samförstånd mellan folken. »Kriget är ej slut», yttrade han. »Det fortlever latent hos alla, och det är detta, som pressen bör bekämpa.»

Religionsförföljelserna i sovjetriket belystes där genom skrifter och bilder i den utställning angående Ryssland, vilken förevisades av belgiske konsuln J. Douillet, grundlig kännare av ryska förhållanden och författare till den ypperliga boken »Bakom Moskvas kulisser». En annan Rysslands-kännare, jesuitpatern Dr. Edmund Walsh, behandlade i ett mästerligt föredrag bolsjevikernas systematiska förtrampande av all religion. Efter dess slut bads en bön för Ryssland av kardinal van Roey, varvid denne själv och nuntien samt hela församlingen knäföllo – ett minne, vilket lever kvar hos oss alla, som voro där.

Till bön, oavlåtlig bön, för de arma offren för bolsjevikernas religionsförföljelse manar städse den Helige Fadern, och den 19 Mars, S:t Josefs dag, celebrerade han själv i S:t Petersdômen för Ryssland en mässa, i vilken hela världen, enligt hans önskan, skulle förena sig. Ryktet om Påvens mässa och hela kristenhetens deltagande spred sig, trots bolsjevikernas tvång och spioneri likväl som en ljusstråle till de arma förföljda.

Förföljelsen rasar mot alla religioner, kanske mest mot den katolska. Romersk-katolske ärkebiskopen för Ryssland baron von Ropp, vilken på grund av förföljelsen måst taga sin tillflykt till Polen, skriver i sin redogörelse, att medan 59 romersk-katolska präster blevo häktade 1929, så har deras antal nu stigit till 114, av vilka 19 befinna sig i det fruktansvärda koncentrationslägret på Solovietskiöarna i Vita havet. Sedan berättelsen offentliggjordes, hava nya häktningar ägt rum.
I Solovietski-öarnas inferno befinner sig även ett mycket stort antal av den ryska statskyrkans prästerskap.

Kraftigt understött av de maktägande, bedriver gudsförnekareförbundet rastlöst sitt fördärvliga arbete bland ungdomen, och tidningen Besbosjnik (Ateisten), har utsänt flygblad, vari riktas en maning att samla pengar för resande av ett tempel åt antikrist.

Med Moskva såsom centrum sträva bolsjevikerna att sprida ateismens gift över hela världen.

»Den i Ryssland härskande andan av gudlöshet blir en den fruktansvärdaste fara för hela Europa, men alldeles särskilt för de till Ryssland gränsande länderna», skrev kardinal Bertram av Breslau i den protest mot religionsförföljelserna i Ryssland, vilken upplästes från alla predikstolar i hans biskopsdöme.

Faran är stor icke minst för Tyskland, där många trådar gå från och till Moskva. Så till ex. var den internationella gudsförnekareorganisationen, som i Ryssland är statsunderstödd, hågad att förlägga sitt huvudsäte från Moskva till Berlin – något som emellertid torde stöta på kraftigt motstånd framför allt från Tysklands energiska katoliker.

Beundransvärd livaktighet utvecklar den tyska katolska ungdomen. En av dess organisationer »Missionskorståget», består av studerad ungdom till ett antal av 60,000, och strävar att befrämja Kristi konungadöme först och främst därigenom, att medlemmarna söka göra sitt eget tros- och böneliv djupare, innerligare, offervilligare.

Ett katolskt ungdomsmöte med en miljon deltagare, var samlat i Altenberg (Köln), där dagens stora frågor dryftades av de unga, och jesuitpater Erik Przywara höll föredrag om kristendomens uppgifter i nutiden.

»Kristus den nya tidens Herre» (Christus der Herr der neuen Zeit) sjöng den katolska ungdomen på katolikdagen, som var samlad i Münster 4–7 september, och där Augustinus-minnet särskilt högtidlighölls. I den festligt smyckade staden hade från rikets olika trakter samlats katoliker i mängd. Huvudtalare var kardinal von Faulhaber, som behandlade frågan om katolikernas ställning gent emot samhällsomstörtande rörelser. Den katolska centern var talrikt representerad och bland dess män märktes exkanslern D:r Marx och den nuvarande rikskanslern D:r Brüning, den fräjdade statsmannen, som förstår att med kraftig hand lotsa det tyska statsskeppet mellan kommunismens och nazismens Scylla och Karybdis.

Tyskland är föreningarnas land. Ett mycket betydelsefullt, ja, apostoliskt arbete utföres av Borromæus-föreningen, vilken har över 263,000 medlemmar, och som genom spridande av skrifter och anordnande av föredrag befrämjar kännedom om vår heliga tro. Glädjande är, att även icke-katoliker söka skingra fördomarna mot katolska Kyrkan. En av dessa är den protestantiske pastorn J. Lortzing, bekant genom flera större och mindre skrifter, bl. a. »Die Augsburgische Konfession. Hat sie uns Modernen noch etwas zu sagen?» (Paderborn 1930.)

För den söndrade kristenhetens återförening liksom för hela mänsklighetens enande i Kristus arbetar tidskriften »Der Eucharistische Völkerbund», grundad av P. A. Puntigam S. J. (Wien).

I Österrike, som under en tid hemsöktes av antikatolska rörelser och talrika avfall, har en vändning till det bättre inträtt, så att återgångarna nu överstiga avfallen med 22 procent.

Bland de »ortodoxe» (schismatiska), av vilka en ansenlig mängd finnes i Polen, förekommer det nu ibland att hela församlingar ansluta sig till den katolska enheten, särskilt i rikets östliga provinser. Då det katolska Polen härvid har en stor uppgift att fylla, har vid det katolska universitetet i Lublin upprättats ett missionsinstitut för utbildande av präster för slavisk orientalisk ritus.

En energisk befrämjare av dessa unionssträvanden är biskopen av Pinsk, Mgr. Sigismund Lozinski, en av de yppersta medlemmarna av Polens romersk-katolska episkopat. I katedralen i Pinsk blev en orientalisk mässa läst den 9 maj till minne av unionssträvandenas skyddspatron, biskopen och martyren S:t Josafat Kuncewicz († 1623), och samma dag högtidlighölls där 1500-års-jubileet av västerlandets store kyrkolärare S: t Augustinus.

I Polen råder det bästa förhållande mellan biskoparna av romersk-katolsk, grekisk-unierad och armenisk unierad ritus: samtliga unierade biskopar hade infunnit sig vid Polens eukaristiska kongress i Poznan, liksom de även flitigt deltaga i de polska biskopskonferenserna. Det unierade episkopatet i östra Galizien riktade även en maning till ukrainarna att ansluta sig till det under samma episkopats auspicier upprättade katolska partiet. Vad den rent materiella sidan angår, åtnjuter det unierade prästerskapet samma rättigheter som det latinska.

Av Polens 30 miljoner invånare tillhör det alldeles övervägande flertalet romersk-katolska Kyrkan, och enligt bestämmelserna i konkordatet meddelas i alla offentliga skolor religionsundervisning åt alla katolska barn, medan däremot barn av annan bekännelse undervisas av sina resp. religionslärare.

Polen, som en skriftställare, abbé Audard, träffande kallar världsfredens hörnsten, gör betydande insatser för utbredande av Fridsfurstens rike i hednaländerna, där rätt många polacker verka, även i Kina.

För missionärerna i det kinesiska jätteriket, vare sig de äro kineser eller européer, tillhörande olika nationer, har året 1930 varit ett av de hårdaste: dels på grund av rådande inbördes krig, dels därför att kommunister, uppviglade av Moskva, skövlat missionsstationer och dödat många missionärer.

Likväl hava den katolska trons förkunnare hjältemodigt stannat på sina poster för att bistå sina andliga barn.

Från missionsområdena i andra delar av världen, särskilt i Afrika, inberättas framgångar, liksom det ljusnat i Mexiko: förföljelserna hava upphört och tämligen normala förhållanden inträtt mellan Kyrka och stat.

I Mexikos norra grannland, Förenta Staterna, blomstrar katolska kyrkan, räknar åtminstone 20 miljoner troende, tusentals konversioner, äger ett välorganiserat föreningsväsen, bl. a. Kolumbusriddarne, utmärkta tidskrifter såsom t. ex. »America», och 7,664 skolor med nära 2 miljoner barn.

Som livet i U. S. A är rastlöst, kan det för många katoliker vara omöjligt komma till mässa i vanlig tid. Man har då på somliga ställen anordnat mässor på natten med 5 minuters predikan och kommunion. Vid dessa nattmässor ser man journalister, teatrarnas manliga och kvinnliga artister, hotelluppasserskor, chaufförer, boktryckare och även dignitärer med sena vanor.

Kyrkan är outtröttlig i omsorgen om sina barn, ty hon är genomträngd av kärlekens heliga eld, och Caritas numquam excidit (1 Kor. 13:8).

Kulla pr Odensviholm, Kalmar län, heliga Katarinas av Vadstena dag 22/3 1931.

*) S. Augustinus. Sermo CXX N:o 13.

**) J. H. Newman, Essay on Development, kap. 8:2.