Kyrkokrönika för Finland 1930

Av Joh. van Gijsel

Ordet krönika har jag ej använt tidigare. Det låter ståtligt, storartat, och vi leva i små förhållanden. Men det har klang – en klang varmed jag ej kan förena mig, då jag slår upp ordboken. Dalin – 1850 års upplaga – säger om ordet krönika: Bok som innehåller en torr och andefattig berättelse om de händelser som tilldragit sig i världen, eller i en särskild stat under en viss tid.

Torr: ville jag hälst icke vara.

Andefattig: Jag ville hälst visa Andens rikedom, men jag måste med Dalin inskränka mig till tidrymden 1930.

Ett år har således gått. Ehuru man i det andliga ej kan räkna med timmar, dagar eller år, räknar dock kyrkan med vart år för sig och förutsätter, hoppas åtminstone att varje år skall medföra ny utveckling, såsom det är fallet i fråga om varje levande väsen och såsom det egentligen skall vara, åtminstone i det andliga, om man riktigt fattar och förstår Guds egen mening med att sända i världen sin Enfödde Son, som tillväxer i ålder, visdom och dygd. Räknas detta enligt termometer och barometer? Det vet Gud. Men vi våga ej döma, ehuru vi dock ej äro blinda för utveckling och växt. Således överlämna vi åt Herren att döma om frukterna av den säd, som blivit sådd. Jag framhåller isynnerhet pressens frukter under det gångna året. Det sista minnes man bäst.

Vox Romana – katolsk röst – har utkommit till julen. Det är en katolsk publikation i ord och sinne, där några kända namn, eller personer som redan tidigare höjt sin röst eller använt sin penna för den katolska saken velat bestämt framhålla något katolskt, väcka minnet om svunnen katolsk tid och förena denna med nuvarande katolsk tid. Den manar således att samla krafterna till något enhetligt. Barometern bådar gott.

Påven Pius XI:s Rundskrivelse om ungdomens kristliga uppfostran trycktes här i Lahtis. Ungdomen vill framåt, de äldre mana till varsamhet; riktlinjer för uppfostran äro därför nödvändiga och vi hava vågat oss på att i svensk översättning utgiva Påvens allvarliga ord och maningar. Dagspressen skrev vackra ord därom, bl. a.: »Häftet utgör ett fängslande dokument för den, som önskar bilda sig en föreställning om den katolska kyrkans ställning till samtida pedagogiska spörsmål. På nära femtio sidor framläggas de katolska huvudsynpunkterna på uppfostrans problem. Men rundskrivelsen ger icke endast en utredning, den formar sig även till en vädjan till katolska församlingar och hem alla i land.

Det finnes trenne faktorer, som hava rättigheter och skyldigheter gentemot ungdomen och dess uppfostran, framhålles i rundskrivelsen: kyrkan, staten och familjen.

En stor del av skriftens innehåll är ägnat att belysa, huru dessa trenne makter sinsemellan dela ansvaret för barnens skolning till goda medborgare och sedliga personligheter. Genom ett förståelsefullt och intimt samarbete mellan de tre kunna de bästa resultaten uppnås, ty ser man till djupet eftersträva de alla samma mål: barnens livsduglighet och lycka om man ser till livets mer praktiska sidor, och deras karaktärsrenhet och sedliga fördjupning om man ser till tillvarons andliga värden. I våra dagar lägger man märke till ett sorgligt särgående i uppfostringsfrågor mellan dessa trenne makter i barnens liv, dels vill staten göra ett orättmätigt stort intrång i de angelägenheter, som borde höra endast hemmet till, dels vilja staten och hemmen i förening undandraga ungdomen kyrkans inflytande. Men detta är ej blott fördömligt ur kristen och katolsk synpunkt, det är oklokt, ty den som i sanning tillägnat sig den kristna läran blir förebildlig både såsom familjemedlem och som statsmedborgare. –

För att förljuva tillvaron och vara till nytta i andligt avseende utgavs en liten sångbok »Cantemus», innehållande ett antal hymner och sånger med latinsk och finsk text och med kända och nya melodier. Boken är avsedd för kyrkligt bruk.

Tidskriften »Uskon Sanoma» har detta år visat sig värdig de tidigare åren. Strävande efter större fullkomlighet, rikare innehåll och mera aktualitet har den förmodligen till följd därav stundom dragit ut på tiden för att kunna meddela de färskaste underrättelserna och säkert har den låtit en del abonnenter sucka: »När kommer den?» Må den komma ihåg den kungliga dygd, som ordstävet talar om: »La ponctualité est la vertu des rois.» Det nya året må giva nytt mod och »punktlighet».

Min egen läsebok, en fortsättning på fjolårets första del. En bättre förklaring och beröm samt anbefallning kan den icke få än vad Biskop Buckx giver i företalet: »Denna bok förelägger barnen Iäsövningar om Gud, kyrkan, religiösa ceremonier och bruk. Den kristliga skolan får icke nöja sig med några religionstimmar, utan i alla ämnen och vid alla tillfällen bör den tala om Gud. Sålunda få barnen den rätta uppfattningen, att religionen är någonting viktigt för livet.»

Med ett innerligt tack åt författarinnan Frk. A. Liljefält (Syster Angela) hysa vi för framtiden hoppet och önskan: giv oss mera av er lärdoms rikedom och undervisningserfarenhet. Måtte en stor omsättning vara en ringa lön men en kraftig uppmuntran till nya sådana böcker i förväntan på att andliga frukter skola mogna.

Härmed har Finland under det gångna året velat hålla eller återställa i ära en gammal känd princip: boken (den goda boken förstås) är den bästa vännen. Vi behöva ju goda sådana vänner, med vilka vi i ensamma stunder för oss själva kunna umgås efter behag och vilka vi i sällskapslivet kunna anbefalla till »nyttigt prat». Huru gärna minnas vi icke en ungdomsvän och fråga oss stundom vart denne tagit vägen. Så kan och skall en god bok från ungdomstiden väcka hos oss glada minnen och förnya bekantskapen med vårt forna katolska liv.

Allt detta tyder på att det finnes katolskt liv, katolsk rörelse. Och därför finnes endast gott att förmäla om församlings- och föreningslivet m. m. Systrarna hava nu fått ett eget hus och hem, där barnen från stad och land finna skydd och hjälp och hava tillfälle att lära sig vad ett katolskt liv betyder och skall vara och huru det skall levas.

Så hava vi i Systrarnas skola sett uppstå en särskild avdelning för slöjdundervisning, särskild musikskola och en katolsk orkester, som vid olika tillfällen visat sig värdig sitt namn och sin ledare. Vid sidan av ovanstående har självfallet upplysningsarbetet om katolskt liv i andra länder ej fattats och hava St. Anna Föreningen och Fidelitas gjort sig särskilt bemärkta i detta avseende. Prästerna hava härvid bidragit så mycket de kunnat. De flesta hava under årets lopp varit utomlands, dels för att förnya sitt inre andliga liv, dels för att få nya uppslag till ny andlig utveckling.

Hava vi ej någon andlig termometer för att avläsa och angiva det katolska livets värmegrad, våga vi dock säga och hoppas att barometern bådar gott.

Helsingfors, St. Henriks dag den 19 jan. 1931.