Kyrkokrönika över det gångna året

Av Bertil Bodström

I det hemliga konsistoriet den 21 november höll den Helige Fadern i närvaro av Kurians kardinaler och patriarken av Venedig ett märkligt tal, som kastar ett blixtljus över den nuvarande situationen i världen och anger några av de riktlinjer, som den påvliga politiken ämnar följa för att mildra det nu rådande nödläget.

Kristenhetens fader beklagar bl. a., att fredssluten ej givit människorna den ro och frid som de så väl behöva efter det stora krigets hemsökelser och att nästan alla folk, i synnerhet Europas, ännu leva i spänning och strid med varandra. ”Alltmer känner man nödvändigheten av ett ingripande från Guds sida för att bilägga dessa tvister, från den barmhärtige Guden, som i sin hand håller kraften och styrkan, makten och herraväldet över allt skapat.”

Ingen kan neka, fortsätter den Helige Fadern, att enheten mellan det borgerliga och kyrkliga samhället i hög grad bidrager till att bereda det lugn i det offentliga livet, som är en nödvändig förutsättning för folkens blomstring och lycka.

Det stora kriget har låtit nya stater uppstå och utvidgat flera av de gamla. ”Det är tydligt, att dessa stater ingalunda kunna för sig ta i anspråk de privilegier, som den Heliga Stolen genom konkordat eller särskilda konventioner givit andra stater, ty de överenskommelser, som träffats mellan vissa kontrahenter, kunna tjäna andra varken till prejudikat eller särskilt gynnande.”

Andra stater ha blivit så förändrade genom svåra politiska omvälvningar, att de icke mer kunna betraktas som samma moraliska personligheter som förut, varav dock naturligtvis ej följer, att de fördrag och konventioner, som den Heliga Stolen tidigare slutit med dessa stater, ej mer ha något värde. ”Om överhuvudena för dessa och förut nämnda stater vilja sluta nya fördrag med Kyrkan, vilka stå i bättre överensstämmelse med de förändrade politiska förhållandena, så må de veta, att den Heliga Stolen, så snart man ej lägger särskilda hinder i vägen för densamma, är villig att förhandla med dem, liksom den redan står i förhandling med vissa nationer. Vi äro angelägna att förklara för Eder, älskade bröder, att Vi aldrig skola giva vårt bifall till att man i sådana konkordat stipulerar det allra minsta, som står i motsats till Kyrkans frihet och värdighet, ty det är av stort intresse för det borgerliga samhällets välgång, i synnerhet i våra dagar, att denna värdighet och frihet förbliver hel och osårad.”

Påven uppmanar vidare människorna att taga sin tillflykt till Guds mildhet och söka göra sig värdiga densamma genom ett heligt liv och frikostiga gåvor till de fattiga och behövande.

Folkens stora nöd i vår tid har framför allt två orsaker: villfarelsen, som fört många sinnen på avvägar, och hatet, som fördärvat många hjärtan. Den Helige Fadern påminner om att Gud i sin barmhärtighet under det gångna året låtit världen fira tvenne jubiléer, som kunde hjälpa henne att råda bot på detta dubbla onda: 700-årsminnet av grundandet av den hel. Franciscus’ tredje orden och av den hel. Dominicus’ död. Den förra minnesfesten har drivit den kristna kärleken till nästan att flamma upp med klarare lågor, den senare har hos människorna väckt större längtan efter sanningens himmelska dygd.

Såsom ett försök att i praktiken omsätta något av dessa idéer hälsar påven den konferens av makternas ombud, som samlats i Washington för att underhandla om minskning av krigsrustningarna. Den Helige Fadern önskar varmt, att dessa förhandlingar måtte leda till ett lyckligt resultat, då det härvid ej blott är fråga om att befria folken från en odräglig börda utan även att så mycket som möjligt avlägsna faran för nya krig.

Vi ha länge dröjt vid detta påvetal, emedan det så klart återger den svåra situationen i världen för närvarande, dess orsaker och botemedel. Vad vi vid förra årets början sagt om 1920 som karaktäriserat av ”ett uppbyggande under oro” gäller också om det sist förflutna året. Och fortfarande är det framför allt Kyrkan som är den livgivande själen i rekonstruktionsarbetet. Och som det stora, det enda verksamma botemedlet mot tidens onda framställer hon kärleken ledd av sanningen.

1921 har varit ett de stora katolska jubiléernas år. För att värdigt fira 700-årsminnet av stiftandet av den hel. Franciscus’ tredje orden öppnades den 15 september i kyrkan Santa Maria in Ara Coeli i Rom en internationell kongress för medlemmar av denna orden. Ändamålet med sammankomsten sades vara ”att praktiskt förbereda samhällets kristna rekonstruktion”. I den encyklika, som påven utfärdat till detta jubileum, har han betonat ”att det framför allt är viktigt att hava en riktig uppfattning av den hel. Franciscus. Han är ej den av modernisterna uppfunna sagofigur som visar föga vördnad för den Heliga Stolen och förfäktar en obestämd och dimmig asketism. I den historiska verkligheten blev däremot den hel. Franciscus en pelare för Kyrkan.” Samtidigt höllo medlemmar av dominikanernas tredje orden en kongress i Bologna för att fira minnet av den hel. Dominicus, vilken Benedictus XV i en rundskrivelse kallat ”en trons atlet”. Med anledning av Dante-jubiléet i september har också påven utfärdat en encyklika, i vilken han bl. a. visade, huru starka de band voro, som förbundo ”den katolske diktarfursten” med Petri stol, och hur nödvändigt det är, att det beröm, som gives Dante, också till stor del faller tillbaka på den katolska tron. ”Dantes stora ära beror därpå, att han i en dikt, som man kan kalla för gudomlig, har upphöjt de kristna sanningarna … Älsken denna skald, som vi ej tveka att kalla den kristna vishetens ojämförligt mest vältalige apologet och härold.”

Till de jubelfester, som böra ihågkommas, höra också 400-årsminnet av den salige Petrus Canisius’ födelse, vilken skänkte Tyskland ”dess andre apostel”, samt 100-års jubiléet av stiftandet av den i hela världen utbredda missionsorganisationen ”l’Oeuvre de la propagation de la foi”, ”Föreningen för trons utbredande”.

Kyrkan, som genom det högtidliga firandet av alla dessa minnesfester sökt ingiva människorna större kärlek till hennes levande tradition, har under det flydda året liksom alltid förut sökt skapa frid och endräkt dels mellan folken, dels inom folken.

Outtröttligt har påven under det gångna året sökt närma folken till varandra och gjort allt för att stävja det folkhat, som efter kriget fått en allt fruktansvärdare utbredning. Så har han t. ex. manat till försonlighet i tvisten om Ober-Schlesien. För att hjälpa de nödlidande i Ryssland, särskilt barnen, har han utfärdat upprop till hela världen, och han har gjort stora personliga offer för att bispringa de hungrande. Men det är icke vilken fred som helst som Kyrkan anbefaller; hon inser klart och tydligt, att den fred som ej vilar på rättvisans grundval, är både ovaraktig och förnedrande. Samma kyrka, som uttalat sin sympati för Nationernas förbund och konferensen i Washington, har på sina altaren upphöjt sådana fosterlandskärlekens martyrer som den salige Oliver Plunkett och den heliga Jeanne d’Arc.

Det är för Kyrkan ej nog att fred råder mellan folken. Hon strävar också att inom de olika nationerna åstadkomma ett på rättvisans principer uppbyggt samförstånd mellan de olika samhällsklasserna. Det är här det katolska sociala arbetet griper in, vilket ytterst syftar till att låta det mänskliga förvärvsarbetet genomträngas och uppbäras av det kristna evangeliets grundsatser. Mot socialisternas och bolsjevikernas röda international sättes på så vis ett alla folk omfattande katolskt arbetarförbund. Tysklands katolska arbetarföreningar ha nyss utgivit sin redogörelse för 1920. Därav framgår, att det äger 25 yrkesföreningar med tillsammans 1,105,894 medlemmar, mer än 100,000 fler än föregående år. ”Sociala veckor” ha i somras hållits bl. a. i Toulouse och Dijon. I Canada ha de katolska arbetarna i slutet av september hållit en kongress i Quebec. ”Canadas katolska arbetarförbund” har konstituerat sig under det flydda året. Däri ingå redan 123 korporationer med 50,000 medlemmar. Man förbereder redan organiseringen av de katolska kvinnorna. Dessa föreningar betyda på sätt och vis ett återupplivande av de medeltida skråna, vilka under helgonens beskydd tillvaratogo arbetarklassens intressen. Och i dessa katolska föreningar uppfostras i studiecirklar och under reträtter (= stilla dagar, ägnade åt bön och betraktelse och avslutade av bikt och kommunion) en elit, som så småningom drager de andra med sig. En damm sättes på så sätt mot materialismens utbredning. Regeringen i Canada har visat förtroende för de katolska arbetarföreningarna bl. a. genom att utse deras ordförande Mr G. Hérbert att representera Canadas arbetare i Nationernas förbund.

I Italien har under det flydda året förhandlingar förts mellan Vatikanen och den italienska regeringen för att förbereda ett närmande. Det officiella påvliga organet Osservatore romano har kommenterat dessa politiska strävanden bl. a. på följande sätt: ”Utan att diskutera om utsträckningen av det territorium, som skulle återlämnas till påvestolen … låtom oss konstatera, att övertygelsen, att den juridiska suveräniteten fordrar ett territorium, varpå den vilar, alltid varit den Heliga Stolens och katolikernas tanke t. o. m. då våra motståndare däri blott ville se en gammal fördom i stället för ett rättens elementära axiom. De gamla anklagelserna mot Kyrkan att sträva efter makten, att begära ett territorium endast för att förödmjuka och tillintetgöra den världsliga myndigheten … falla inför Kyrkans värdighet, som står över varje misstanke …” – Den italienska staten har nu intet att invända mot, att det påvliga statssekretariatet för Vatikanens dignitärer och tjänstemän utfärda egna pass, som sedan endast viseras av Italiens statliga myndigheter.

Frankrike har tagit ett betydelsefullt steg till försoning med Kyrkan genom att åter upprätta sin beskickning vid det påvliga hovet, vartill slutligen även senaten givit sitt bifall. Detta steg betyder en uppenbar brytning med den kyrkofientliga politik, som segrade 1905. Briand har med rätta betonat att ”en sådan makt som katolicismen ej får hållas utanför staten.” Den protestantiska Gazette de Lausanne har i detta sammanhang bl. a. yttrat: ”Man måste berömma den Franska republiken, emedan den äntligen insett orimligheten i sin hittillsvarande politik att ignorera den Heliga Stolen … Den romerska Kyrkan är ej blott en andlig utan även en politisk makt, varmed man måste räkna. Ordnandet av den orientaliska frågan och av de religiösa problemen i Elsass fordrar direkta förhandlingar mellan den franska regeringen och Vatikanen.

Den 4 och 5 maj firades 100-årsminnet av kejsar Napoleon I:s död genom högtidliga requiemmässor i Notre Dame och Invaliddômen. Det var ju denne härskare som genom konkordatet återupprättade Kyrkans officiella ställning i Frankrike efter revolutionens stormar och därmed gav nådestöten åt gallikanismen.

För Tysklands katoliker har det varit en stor glädje att år 1921 för första gången efter världskrigets utbrott få samlas till ”Katholikentag”, denna gång i den gamla romantiska kejsarstaden Frankfurt am Main mot slutet av augusti. Detta imposanta möte, till vilka skarorna strömmat från när och fjärran, gav flera vältaliga vittnesbörd om Kyrkans starka ställning och rika blomstring i den unga Tyska Republiken, där religionsfriheten icke blott är ett vackert talesätt utan en levande verklighet.

I Belgien har det katolska partiet vunnit en vacker seger vid valen den 20 november och erövrat 8 nya platser i deputeradekammaren.

Englands beslut att giva Irland samma frihet att självständigt ordna sina angelägenheter som de vita kolonierna, t. ex. Canada och Syd-Afrika, redan äga, har skänkt Europa en ny katolsk stat. Lord Edmund Talbot, som utnämnts till vicekonung över Irland, är också katolik. I Oxford har grundats ett Labour college för att efter katolska principer utbilda arbetareledare. I detta den nationella bildningens centrum äga redan de fyra största ordnarna: jesuiterna, benediktinerna, dominikanerna och franciskanerna, egna stiftelser.

I Förenta Staterna har det katolska ”presskorståg”, som redan förut i Credo omtalats, krönts med glänsande framgång. De tidningar i den stora republiken som mottaga underrättelser från den katolska amerikanska pressbyrån tryckas nu i 1 ½ miljoner exemplar. Med anledning av kardinal Gibbons död har hela den katolska världens uppmärksamhet riktats på den amerikanska katolicismen. När kardinal Gibbons prästvigdes 1861, funnos i Förenta Staterna 3 miljoner katoliker, nu finnas där 25 miljoner. I det telegram, vari kardinal-statssekreteraren tolkade påvens känslor vid underrättelsen om den avhållne kardinalens död, sade han bl. a. ”Kardinal Gibbons var ett levande vittnesbörd om de ofantliga framsteg, som katolicismen gjort i Förenta Staterna. Utom att han var nitisk och erfaren själasörjare, var han en mönstergill medborgare”.

I östra Europa äger Kyrkan nu i Polen och Ungern en barriär mot främmande invasion. I Warschau hölls i oktober en stor katolsk kongress, som bl. a. med skärpa betonade nödvändigheten av Kyrkans fullständiga oberoende av den världsliga makten.

I Ryssland finnas, trots bolsjevismens härjningar, vissa förutsättningar för en religiös renässans. Sibirien har besökts av en apostolisk visitator Mgr de Guébriant, som lovordat de sibiriska katolikernas fasta tro och starka sammanhållning, trots de svårigheter som prästerskapets fåtalighet och de ofantliga avstånden resa.

Den främre Orienten har särskilt varit föremål för Kurians intresse under 1921. Det engelska väldet i Palestina har hotat att utlämna de heliga platserna i protestanternas och judarnas händer, något, varöver påven upprepade gånger uttalat sin oro. I Levanten finnas stora katolska missionsintressen att tillvarataga. I Rom har också upprättats ett särskilt orientaliskt institut för att utbilda missionärer för dessa trakter.

Vår översikt har med nödvändighet blivit kortfattad och fragmentarisk och vi ha måst nöja oss med att påpeka några av de viktigaste linjerna i 1921 års kyrkliga utveckling.

I sanning är Kyrkan den fyrbåk som lyser över den samtida historiens mörka och stormiga hav. Lyckliga de människor och nationer som finna hennes ljus och låta sig ledas därav.