Kyrkokrönika

Av Gustaf Armfelt

»Pax Christi Italiae reddita», (Kristi frid återgiven åt Italien) lyder inskriften på den medalj, som Påven vid Peter-Paulsfesten 1929 lät prägla till minne av förlikningen mellan den Heliga Stolen och Italien – en förlikning, som hälsats med jubel i hela den katolska kristenheten, framför allt i själva Italien, och som, för första gången efter år 1870, gav italienska konungafamiljen tillträde till Vatikanen, där mottagandet ägde rum den 5 december under utomordentlig festivitas.

»För oss italienare», yttrade Italiens minister i Oslo, greve Senni, till en journalist, »är det en så glädjande historisk händelse, att man, utanför landets gränser, knappast kan fatta detta. Den svåra dilemma, vari varje italienare och god katolik var ställd, är nu borta.»

Genom Lateranfördraget, av kardinal P. Gasparri och Mussolini undertecknat den 11 februari 1929, Lourdes-madonnans dag, har den Heliga Stolen återvunnit verklig, territoriell suveränitet, och ett konkordat med Italien kommit till stånd. Tack vare Påvens statsmannavishet är Vatikanstatens territorium av mycket ringa omfång: nästan endast kyrka med tillhörande bostäder för prästerskapet, så litet, att alla gränskonflikter äro uteslutna, men likväl suveränt, varigenom Påven, den universella Kyrkans styresman, undgår att vara världslig makts undersåte. »La migliore siccurezza e la nostra piccolezza» (dess litenhet är dess bästa trygghet) sade Påven – »litet och dock samtidigt stort, ja, det största i världen: när ett område kan berömma sig av att äga Berninis kolonnader, Michelangelos kupol, de i arkiven och biblioteken förvarade skatterna av konst och vetenskap, när ett område beskyddar och vaktar apostlafurstens grav, då har man väl rätt att säga, att det icke gives något större och värdefullare i den materiella världen», för att använda den Helige Faderns egna ord.

Med all sin fredskärlek hävdar Påven gentemot Mussolini kraftigt Kyrkans frihet och oberoende. »Kyrkan», skriver en svensk tidning, »vet, att hon skall leva vidare, länge efter det att Italiens tillfällige härskare låtit tyglarna glida sig ur händerna. Hon skall därför strängt vårda sig om legitimitetens grundsats, i kraft varav hon alltjämt är en makt i samtiden och så skall förbliva i framtiden. Fascismen är något efemärt, kyrkan är beståndande.» (Göteborgs Handelstidning, 7/2 1929.)

Året 1929 var jubelår med anledning av vår Helige Faders gyllene prästjubileum, och sin prästvig-nings 50-årsdag, den 20 december, firade han med stilla mässa i S:t Petersdômen.

Pilgrimer från jordens alla länder och folk strömmade under jubelåret till Rom för att hälsa och hylla kristenhetens andliga Fader, bäraren av kyrkans enhet, hennes försvarare mot världslig makts intrång, efterföljare till honom om vilken Kristus sade: » Vakta mina lamm». (Joh. 21:16.)

Bland de tallösa pilgrimstågen märkas bl. a. Salesianernas, bestående av 10,000 personer, varav en mängd »tertiarier». Deras stiftare, Don Bosco, blev beatificerad den 2 juni 1929 – Guds undersman i våra dagar, vilken genom den heliga Caritas världsövervinnande kraft vinner ännu härligare segrar efter sin död än under sitt liv. (Jfr. Johannes Törgensens »Don Bosco».)

Bland andra, som under jubelåret blivit saligförklarade står även jesuitpatern Claudius de la Colombière, († 1682) , banbrytaren för vördandet av Jesu Heliga Hjärta, vilket i människornas hjärtan återtände kärlekens heliga eld efter jansenismens förödande isperiod och från sin himmel kan han nu skåda, huru Bönens apostolat, Jesu Hjärtas förening, räknar 30 miljoner medlemmar, vilka genom en deputation av 3,000 personer, den 15 juni 1929, bragte Påven sin hyllning, framförd av jesuitgeneralen Pater Wladimir Ledochowski.

En av det andliga livets heliga härdar, benediktiner-abbotstiftet Monte Cassino, har under 1929 firat sitt 1400-årsjubileum, och där liksom i en mängd andra kloster står benediktinerorden blomstrande och livskraftig såsom i de dagar, då en av S:t Benedikts ädlaste söner, S:t Ansgar, drog till Sverige: benediktiner-abbotstiftet S:t Maurice de Clervaux i storhertigdömet Luxemburg är medelpunkten för den böneförening, som ber för S:t Ansgars verk bland Nordens folk.

Till jubelårets ljusaste händelser hör, att den fruktansvärda förföljelsen mot kyrkan i Mexiko avstannat. Mexikos katoliker offrade liv och blod för sin tro, och bland offren finnas martyrer, värda att ställas sida vid sida av de första århundradenas, också efterföljare av gossmartyren Tarcisius. Men i ett land fortfar religionsförföljelsen. I Ryssland riktar sig bolsjevikernas sataniska hat mot all religion, kristen, judisk, muhammedansk; av kristen, häftigast mot den katolska, fastän katolikerna äro i minoritet, medan däremot de från Rom avsöndrade »ortodoxa» utgöra det övervägande flertalet. Bolsjevismen söker framför allt påverka ungdomen. Sovjets skolor utså religionshat i 12 miljoner barnasjälar. Tidningen Izvestia utgav den 17 aug. 1929 ett specialnummer, avsett för gudsförnekare från 6 till 14 år.

Föräldrar, som mana sina barn att bevista gudstjänst, bestraffas, och barnen tagas ifrån dem. Prästerna äro berövade alla politiska och borgerliga rättigheter. Allt som oftast kastas de i fängelse eller deporteras till ohyggliga förvisningsorter. Kyrkor stängas och kyrkklockorna borttagas. Julfirandet, ja, t. o. m. julgranar äro förbjudna.

De katoliker, som bo nära polska gränsen, sökte, fastän risken var stor; att under julen närma sig densamma för att åtminstone på avstånd få höra ljudet av kyrkklockor och julsånger. Nu som förr är Polen kristenhetens bålverk. Det återuppståndna polska riket har en befolkning av 30 miljoner, till övervägande del katolsk: på ettusen personer 743 katoliker, fördelade på 21 biskopsstift och 4,586 församlingar. Rikets författning, som lämnar full religionsfrihet, åt alla trosbekännelser, är buren av katolska grundsatser. Riksdagens sessionsrum prydes av krucifix. Republikens president D:r Ignaz Moscicki, en varm och övertygad katolik, yttrade i ett offentligt anförande, att han betraktade såsom en av sina uppgifter att verka för folkets höjande genom samarbete med katolska kyrkan.

I alla högre och lägre skolor meddelas religionsundervisning: åt katolsk ungdom, av katolsk präst, och åt andra trosbekännelsers av deras religionslärare. Av Polens 6 universitet är universitetet i Lublin i våra dagar grundat av katolska donatorer och under ledning av episkopatet. Också vid tre av de övriga universiteten finnas katolska teologiska fakulteter: i Warszawa även en protestantisk, jämväl underhållen av staten.

Med glädje konstaterar man, att Mariaviternas sekt är stadd i upplösning: i den stora fabriksstaden Lodz t. ex. återförena sig de flesta med Kyrkan, och deras kyrkor skola invigas till katolska kyrkor; i Wilna står sektens kyrka tom och omvändelserna till katolicismen ökas dag för dag.

Katolskt föreningsväsende blomstrar kraftigt i Polen, icke minst sammanslutningen för främjande av social välfärd i enlighet med grundsatserna i Leo XIII:s encyklika om arbetarfrågan. Till en av dessa höra 200,000 personer. Katolska gruvarbetareföreningen i Krakau och Wieliczka räkna 80,000 och lantarbetareföreningen 100,000 medlemmar. Stor livaktighet utvecklas av Polens katolska kvinnoförbund, som redan 1922 kunde uppvisa 80,000 medlemmar.

Polen är det första land, där unga flickor bildat en förening till ära för S:te Therese de l’Enfant Jesus. Blomstrande äro de katolska lärlingsorganisationerna och de katolska studentföreningarna, samt till sist men icke minst Maria-kongregationerna med 50,000 ledamöter. Utmärkande för polsk fromhet är dess varma kärlek till Jungfru Maria, och de berömda vallfartsorterna Ostrobrama vid Wilna och Czenstochowa äro utomordentligt talrikt besökta. En dag efter att ha varit i sistnämnda helgedom, sade dåvarande nuntien i Polen, Mgr. Ratti (nu Pius XI) de betecknande orden: »Aldrig skall jag glömma, hur det polska folket beder». Och tillägger »The Catholic Mind» (22. XI, 1929) »i själva verket är det icke dess präktiga katedraler, icke prästerskapets talrikhet eller inflytande, icke de katolska organisationernas styrka, vilket för främlingen uppenbarar den polska katolicismens liv och kraft. Utan det är bönens ande hos folket, som talrikt knäböjer på stengolvet i kyrkorna.» Denna livskraftiga fromhet och glödande fosterlandskärlek bar upp Polens folk under alla prövningar, icke minst under frihetskrigen 1830 och 1863. Hundraårsminnet av det förstnämnda skall firas i november 1930.

Också för ett annat katolskt folk utgör 1830 ett märkesår. Det var då som Belgien återvann sin självständighet och sedan på alla områden hävdat sin vitalitet. I Belgien liksom i Polen har nationens frihet och rätt funnit sina yppersta försvarare i det katolska prästerskapet: vid adertonhundratalets början var det biskopen av Gand, prins Maurice de Broglie. Ett sekel senare var det en av alla tiders ädlaste kyrkofurstar, kardinal Mercier, i sin mannaålder en folkens herde och ledare, i sin ungdom såsom akademisk lärare vid Louvains universitet, en av den katolska filosofiens yppersta lärjungar och märkesmän. I Louvain hölls under året en eukaristisk stiftskongress med 90,000 deltagare, vilka, med stiftets biskop i spetsen, invigde sig åt Jesu heliga hjärta. Belgiens katolska studentförbund gör framsteg och räknar över 5,000 medlemmar.

Synnerligen omfattande är även det katolska sociala arbetet. De katolska arbetareföreningarna ha 240,000 medlemmar, med en ökning av 15,000, de katolska sociala, hjälporganisationerna 290,000, arbetarnas katolska ungdomsförbund 32,000 och de katolska kvinnoföreningarna 114,000 medlemmar.

Stark livaktighet i fråga om katolskt socialt arbete råder också i Holland under ledning av Mgr. Poels, vilken även bidragit till att upprätta en katolsk arbetarinternational. Hollands katoliker, vilka utmärka sig för sin trosiver och sin storartade offervillighet, hava under 1929 haft glädjen se, huru icke blott katoliker utan även landets drottning och protestantiska landsmän hedrat kardinal van Rossum, då han i sitt hemland firade sitt 50-års jubileum som präst. I Nederländerna utgöra katolikerna ungefär 2/5 av hela befolkningen.

Nästan lika manstark som Nederländernas katolska befolkning är den i Jeanne d’Arcs land verksamma sammanslutningen, Frankrikes nationella, katolska förbund, som består av 2½ miljon katolska män och ledes av general de Castelnau. Omfattande en tredjedel av Frankrikes manliga befolkning, har det till uppgift att utbreda och främja katolsk tro, göra Kristus till familjelivets medelpunkt, frigöra skolorna från gudlöshetens ok, verka för rättfärdighet och kärlek i det sociala livet, återställa kristen uppfattning av arbetets ära och kristen social ordning. Vid franska katolikernas sociala vecka, i år i Besançon, var huvudtemat: Det industriella livets nya förutsättningar. Den intensiva själavården bland förstädernas arbetarbefolkning har funnit en ypperlig skildrare i Pierre Lhande i hans »Le Christ dans la banlieus.» (Christus in der Banmeile).

Liksom Frankrikes katoliker 1927 firade Bossuets 300-årsminne, så ha de 1929 högtidlighållit kardinal de Bérulles – han, om vilken hans vän S:t Frans av Sales yttrade: »Han är i allt, vad jag skulle önska bliva», och om vars skrifter en av hans biografer sagt, »att man ej kan läsa dem utan att själv genomträngas av kärlek till vår Frälsare Jesus Kristus». Kardinal de Bérulle är stiftare av oratorianerkongregationens franska gren, vilken skänkt Kyrkan så många utmärkta lärde, bl. a. i våra dagar Mgr. Baudrillart, rector magnificus för katolska universitetet i Paris. En av dettas mest ansedda professorer, dominikanerpater Gillet, har blivit vald till general för sin orden. En annan av det franska prästerskapets lärdaste män abbé Henri Breuil, har blivit vicedirektör vid palæontologiska institutet i Paris, och det, fastän han är präst – något som förr utgjorde ett nästan oöverstigligt hinder i Collège de France.

Kyrkohistorisk forskning har lidit en svår förlust genom Mgr. Batifols död, men hans arbeten, översatta till många språk, skola allt framgent verka i sanningens tjänst. Mycket aktuell är hans Catholicisme et Papauté (Les difficultés anglicanes et russes). Mgr. Batifol åtnjöt stort anseende också bland anglikanerna.

Mycket populär i England är S:te Jeanne d’Arc vars 500-årsjubileum till minne av Orleansbefrielsen så högtidligt firades i Frankrike icke minst genom närvaro av Påvens legat, kardinal Lépécier. Också i England erövrar hon hjärtan liksom hon även gör i Sverige där hon i Hugo Gyllanders bok skildras med förståelse och kärlek.

Guds helgons väg går genom lidande till seger, och 200 brittiska martyrer, vilka under Henrik VIII, den blodiga Elisabet och andra förföljare ledo döden för sin katolska tro, blevo den 21 december i S:t Petersdômen i Rom högtidligen lyfta till altarets ära. Martyrernas blod är utsädet på kyrkans åker, och efter 3 seklers förföljelse och förtryck grydde äntligen frihetens dag, då emancipationsakten den 13 april 1829 genomdrevs i parlamentet icke minst genom Daniel O’Connells rastlösa energi. Frigörelsens hundraårsdag blev högtidlighållen i rikets katolska kyrkor, och väldiga processioner drogo genom städernas gator, på somliga orter för att bedja vid martyrernas gravar (i London deltogo 20,000 katolska män uti processionen i september).

I sitt n:r för den 13 april 1929 skrev »Times» bl. a.: »I motsats till de 1829 och 1870 uttalade farhågorna ha de engelska katolikernas borgerliga ansvarskänsla varit utomordentlig. Från att vara ett samfund, som då var dolt ’i katakomberna’ och interimistiskt styrdes av apostoliska vikarier, ha de utvecklat sig till en kyrka med stor territoriell hierarki, stämningsrika gudshus och stort socialt inflytande. Deras bästa författare och deras konstnärer ha icke dragit sig tillbaka i sekterisk trångsynthet, utan de ha blandat sig i den nationella kulturens huvudström och likväl bibehållit sin individualitet. Och för såvitt de engelska katolikerna utövat inflytande på Englands offentliga angelägenheter, har detta inflytande varken varit söndrande eller revolutionärt, utan försonande och samhällsbevarande såsom t. ex. kardinal Mannings berömda medling i dockstrejken eller den romerska hierarkiens nuvarande överhuvuds hållning under generalstrejken». Så långt »Times».

Englands katoliker hade under 1929 glädjen se omkring 12000 konvertiter varibland åtskilliga anglikanska andlige, upptagas i Kyrkans sköte. Ett av de svåraste hinderna för konversionen äro de missuppfattningar av katolicismen, i vilka icke-katoliker ofta äro fångna. För att skingra gängse förvrängningar skrev redan vid adertonhundratalets början den katolske prästen och historikern D:r John Lingard sin värdefulla »History of England to the Ascension of William and Mary». Hans livsgärning har fullföljts och fördjupats av den lärde, under år 1929 avlidne benediktinern, kardinal Gasquet, vars epokgörande »Henry VIII and the English Monasteries» säges ha inspirerat R. H. Bensons »The Kings achievement». Betydande insatser ha även gjorts av Hilaire Belloc, bl. a. i hans också på norska utkomna »Den katolske Kirke og historien». Ett glädjande tidens tecken är att den anglikanske kyrkoherden D:r Scott i sitt arbete »Orientens kyrkor och påvedömet» kraftigt försvarar den romerske biskopens primat.

En analog företeelse möter oss även i Tyskland, där en protestantisk pastor, J. Lortzing, i sin bok » Wie ist die abendländische Kirchenspaltung enstanden» (Paderborn 1929) lämnar en grundlig och objektiv framställning av den kyrkliga omvälvningen på reformationstiden.

Av stor betydelse för Kyrkan i Tyskland är det konkordat, som ingåtts mellan den Heliga Stolen och Preussen. Genom detsamma är Berlin, som räknar en halv miljon katoliker, upphöjt till eget biskopsdöme. Dess biskop, Mgr Schreiber vinnlägger sig ivrigt om uppförande av kyrkor i de fattigare stadsdelarna. Och liksom kardinal von Faulhaber i München och framlidne kardinal Dubois i Paris bygger han inga ståtliga tempel, till vilka förövrigt pängar saknas, utan enkla helgedomar. Ja, i vissa fall har man rätt och slätt ändrat om världsliga byggnader till kyrkor. På så sätt ha, till outsäglig glädje för därvarande katoliker, uppstått katolska kyrkor på Friedrich-Karlplatz, Lutzensee, Reichskansleiplatz, Grünewald och Südende. I Berlins östra och norra stadsdelar såsom Niederschönhausen, Kahlsdorf, Neukölln och Huniaplats byggas något prydligare kyrkor.

Skulle någon beklaga sig över de nya kyrkornas oansenlighet, kan Mgr Schreiber svara med samma ord som kardinal Dubois använde till några esteter, som beskärmade sig över de anspråkslösa kyrkor, han lät uppföra i Paris efter kriget. »Jag kan ej tillåta, att man av estetiska skäl skulle uppoffra tusentals själars välfärd».

De tider äro förbi, då de rike uppförde kyrkor. En av de sista är kanske den store polske tonkonstnären Paderewski som i Schweiz lät bygga en kyrka för sina fattiga grannar.

Bland banbrytarne på Berlins katolska arbetsfält står i främsta ledet teol. och fil. D:r Carl Sonnenschein, död den 20 febr. 1929, prästman från Rhenlandet, storstadens apostel, rastlöst verksam såsom predikant, föreningsledare, tidningsredaktör, författare av betraktelser för nutidsmänniskor: »·Weltstadtsbetrachtungen».

Kyrkan, som i alla tider främjat kunskap och bildning, vill att kristna idéer skola spridas genom två moderna organ: biograf och radio. Nyligen hölls en katolsk filmkongress i München, en fortsättning på det arbete, som för några år sedan igångsattes i Frankrike och år 1928 krönts med upprättandet av en internationell katolsk biografförening med säte i Paris. Icke mindre än 22 länder tillhöra den. Organisationen vill icke endast främja sund filmproduktion utan även genom statsmakterna förmå biograferna att respektera religion och moral. Även beslöts vid nämnda kongress att inrätta en internationell katolsk radiobyrå med säte i Köln till främjande av ovannämnda syften.

Såsom alltid emotses de tyska katolikernas stora årsmöte med livligt intresse både inom och utom Tyskland. Den 68:e katolikdagen, som 1929 hölls i Freiburg, Baden, var som vanligt synnerligen talrikt besökt. »Huru mycket vi än glädja oss», skriver ’Germania’, »över det lysande förlopp, katolikdagen fick genom de stora människomassorna och deras bifallsstormar, genom närvaro av så många av rikets framstående män, genom det mäktiga tåget till festgudstjänsterna, så står det likväl klart för oss, att mötets inre andekraft, de stora talens innehåll och räckvidd allena kunna utgöra grundvalen för bedömande av mötets värde. När det gäller kulturkrafters styrka, så hava vi klart för oss, att dessa icke kunna mätas efter människomassornas antal eller efter deras stämningar. Vid den sista uppgörelsen på världsåskådningarnas område, skall det komma an på, å vilken sida de största kulturkrafterna, den största övernaturliga energien kommer att finnas. Och när frågan ställes sålunda, då ha vi en stor tro på framtiden. Ty vår kulturkraft är Gud och Hans hemlighetsfulla närvaro i den katolska universalkyrkan.»

Vid katolikdagens behandling av frågorna om äktenskap och familjeliv, uttalade både lekmän och präster enhälligt och kraftigt, att det kristna äktenskapets sakramentala karaktär och dess oupplöslighet utgöra den fasta grundvalen för varje kultursamhälle.

Denna livsåskådning inger aktning också hos icke-katoliker, och träffande anmärker Fil. D:r Eva von Bahr-Bergius: »Att katolska kyrkan i våra dagar kan upprätthålla sin stränga åsikt om äktenskapet, visar kanske bättre än något annat dess inre styrka. Visserligen ske årligen många övergångar från katolsk till protestantisk kyrka för att komma under mindre stränga äktenskapslagar, men dessa konvertiter ha väl i allmänhet varit, vad man kallar ’döda’ lemmar i Kyrkan, och dennas förlust blir därför i detta fall ej stor». (D:r Eva 89 von Bahr-Bergius, Om katolicismen. Uppsala 1929, sid. 63).

Att framför allt bland ungdomen tända och befästa kärlek till höga katolska ideal, därför arbetade ej minst en man, som, fastän ständigt upptagen av diplomatens krävande värv, likväl hann att verka såsom herde för själar: Mgr Pacelli, nuntie först i München och sedan i Berlin. När han lämnade sin post för att begiva sig till ännu mer betungande arbete i Rom, så följdes han genom Berlins gator av tio tusen unga män med facklor och fanor.

Icke mindre imponerande än Mgr Pacellis avfärd från Berlin ställde sig det mottagande, nuntien Mgr Robinson rönte vid sin ankomst till Irland, där han överallt på sin färd hyllades av talrika skaror. Irland har med utomordentlig högtidlighet firat 100-årsdagen av emancipationsakten av år 1829 och upphävandet av tvångslagarna mot katolikerna – lagar om nilka Times 1829 skrev, att de voro »dikterade av ett sådant hat, att det icke finnes make därtill i världshistorien», och som anglikanen Sydney Smith stämplade såsom »en outplånlig skamfläck i engelska historien». Vid minnesfesten i Fenixparken i Dublin den 22 juni celebrerades högmässan av primas av Irland, och när nationalarméns trumpeter förkunnade, att förvandlingens stund inträtt, knäföllo 400,000 personer.

Under medeltiden voro många irländare den katolska trons apostlar i Europa och i nyare tid Kyrkans pioniärer i Nordamerika, där hon i våra dagar står sällsport livskraftig och blomstrande. Detta visar sig icke minst i det stora antalet konversioner. De uppgingo under året i fråga till 366,376, alltså 2,385 mer än 1927. Då den naturliga tillväxten har varit 433,708, kan den katolska befolkningens nuvarande siffra uttryckas med talet 20,220,799, eller ungefär densamma som för Tysklands katoliker. I Förenta Staterna är den katolska hierarkien representerad av 17 ärkebiskopar och 104 biskopar.

Episkopatet leder genom National Catholic Welfare Conference de många organisationer, som i Nordamerika utföra ett så energiskt arbete. En av konferensens 5 avdelningar, »departement», leder undervisningsväsendet med dess högre och lägre skolor, alla underhållna genom katolsk offervillighet. Främst bland dessa undervisningsanstalter står katolska universitetet i Washington, som av Påven nyligen livligt anbefallts åt katolikernas offervillighet. De nordamerikanska katolikernas generositet har visat sig icke minst gentemot hednamissionen. Deras bidrag till det påvliga institutet för trons utbredande intager, vad storleken beträffar, första rummet. Det andra intages av Frankrike och det tredje av Italien. I Polen utvisa bidragen en ökning av 200 procent, varigenom detta land överträffar de övriga.

Pius XI, som blivit kallad den katolska aktionens påve, är genomträngd av varmaste iver för den katolska missionens sak. Han, som genast då han blivit vald till påve, trädde ut på Peterskyrkans yttre loggia för att välsigna hela världen, har ett mål: att överallt sprida den gudomliga sanningens ljus, väcka till liv kärlekens heliga eld och genom sitt apostoliska ämbete bringa välsignelse urbi et orbi.

Kulla pr Odensviholm, S:t Ansgars dag 1930.