Kyrkorna och klimathotets utmaningar

av ANDREAS CARLGREN

– Rapport från ett klimatseminarium den 11 februari 2013 i S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm.

Riskerar vi att jorden värms upp så mycket att det till sist hotar oss och hela skapelsen? Frågan tar allt större plats i samtal kring köksborden, på tidningarnas debattplatser och vid kyrkkaffen runt om i landet.
På olika sätt kanaliserar kyrkorna engagemang, senast genom det ekumeniska arbetet mellan kyrkorna i Sverige om klimat och hållbar utveckling. En arbetsgrupp har arbetat fram en fin liten skrift med titeln Värna den jord som Gud älskar.
Den 11 februari genomfördes ett klimatseminarium i S:ta Eugenia kyrka med ett brett uppbåd av kyrkoledare närvarande. Under dagen genomfördes många gruppseminarier bland annat om arbetet med att ”rättvisemärka” kyrkan, om teologisk fördjupning, om ”omställningsrörelsen” som hjälper människor att genomföra förändringar na mot hållbarhet och enklare livsstil lokalt, och mycket annat. Som talare medverkade kyrkoledare som ärkebiskop Anders Wejryd, Svenska kyrkan, biskop Anders Arborelius, katolska kyrkan, missionsdirektor Anders Blåberg, Evangeliska frikyrkan, frälsningsofficer Marie Willermark, ledare för Svenska Frälsningsarmén, och andra. Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson frågade ut kyrkoledarna. Och dagen leddes av Karin Wiborn, generalsekreterare för Sveriges kristna råd.
Den katolska ordenssystern Louisa Poole var inbjuden för att berätta om Operation Noah. Organisationen representerar en bred ekumenisk samling av kyrkor i England som gemensamt engagerat sig i klimatfrågan. Man arbetar under devisen ”Motiverade av tron, informerade av vetenskapen, inspirerade av hoppet”. Arbetet har pågått i flera år. En omfattande hemsida har byggts upp, som verkligen är värd att titta på. Där finns tips på aktiviteter, exempel på tal, upprop, artiklar, bildpresentationer, både naturvetenskapligt och teologiskt fördjupningsmaterial och mycket annat.
Till askonsdagen förra våren presenterades ett starkt formulerat upprop som undertecknades av tolv av Storbritanniens främsta kyrkoledare från samtliga större samfund, till exempel de katolska, ortodoxa, anglikanska, metodistiska, baptistiska och reformerta kyrkorna. Bland dem återfanns internationellt kända namn som dåvarande ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, ärkebiskopen av Wales Barry Morgan, biskopen av London Richard Charters och metropoliten Kallistos Ware.
I uppropet skrev man att klimatförändringarna ”ställer oss inför frågor som gäller kärnan i den kristna tron”. Och så formulerade man fyra viktiga frågeställningar: Hur bör vår relation vara till den Gud som är alltings ursprung och mål? Hur kan vår konsumtion av energi och andra materiella resurser balanseras mot de behov som finns i de fattigaste samhällena, hos kommande generationer och övriga arter? Hur behåller vi hoppet mitt i fruktan och förnekelse? Hur kan vi uppmuntra till globalt samarbete, utmana ohållbara ekonomiska system och ändra våra livsstilar?
Den skrift som nu samlat ett brett uppbåd av kyrkorna i Sverige presenterades inför årets askonsdag. Den betonar att ”klimatförändringarna och de övriga hoten mot skapelsen tvingar fram svar på viktiga moraliska och andliga frågor”. Den räknar upp tre stora utmaningar som kyrkorna ställs inför: Den första är intellektuell och gäller hur klimathoten påverkar formuleringen av kyrkornas teologiska övertygelser. Den andra gäller kyrkans profetiska kallelse, nämligen vad kyrkan ska säga i ”denna ödestid”. Den tredje gäller utformningen av en kristen livsstil, för att kristna genom eget vittnesbörd ska kunna påverka samhället.
Den breda ekumeniska samlingen är verkligen imponerande, också i internationellt perspektiv. Det är ett viktigt engagemang som borde väcka stöd och inspirera långt utanför de troendes skara. Vartefter kan det bli mycket betydelsefullt.
Men det är värt att reflektera över några frågor när arbetet nu ska utvecklas vidare. En gäller vem uppropet riktar sig till. Det engelska uppropet riktas till kyrkorna själva (även om mycket på hemsidan vänder sig till en mycket bredare krets). De svenska texterna riktas till kyrkorna, men minst lika mycket till politikerna. På det sättet kan det ytligt se ut som om de engelska kyrkorna är mer inåtvända. Men är det så?
Den skrift, som de svenska kyrkoledarna presenterade, spänner över en stor bredd av teologi, bibeltexter, global utveckling och klimaträttvisa. Såväl religiösa, samhälleliga som politiska perspektiv finns med. Den påminner om att ”frälsning i Kristus inte avser bara människan utan hela Guds skapelse”. Men den drar sig inte heller för att tycka att det skulle behövas ”ett annat sätt att räkna och beräkna utveckling än det mycket trubbiga BNP”. Man vill ha mer energieffektivisering och förnybara energikällor, man vill att klimatbiståndet ska höjas och att de svenska klimatutsläppen inom landets gränser ska minskas med 40 procent fram till 2020.
När kyrkan talar om frälsningen, relationen till Kristus och till Guds skapelse, talar den med autentisk röst om det som är genuint religiöst. Men med vilken särskild legitimitet kan hon uttrycka sig om sättet att beräkna BNP?
Jag kan höra invändningen: ”Klart att du som var politiker inte vill att kyrkan ska vara kritisk och trycka på.” Men egentligen är det tvärtom: Som djupt övertygad och engagerad miljöpolitiker tyckte jag det var bra när kyrkan ville mer – det gav stöd för mig som också ville att Sverige skulle göra mer. Men som djupt troende och engagerad kristen frågar jag mig vad det betyder för kyrkan.
Jag undrar om det kan hänga ihop med den kyrkliga självbilden i det moderna sekulariserade samhället, att man inte vågar tro att det genuint religiösa budskapet med sin samhälleliga innebörd räcker? Självklart borde det räcka för kyrkan att vara kyrka. Kanske är det så att de engelska kyrkorna i det fallet ger uttryck för större självkänsla än de svenska?
Kyrkan har en mycket viktig samhällelig uppgift, men den blir starkast när den formuleras utifrån det som är kyrkans stora och viktiga kallelse: Att förmedla Guds kärlek till människorna och skapelsen. Visst får den uppgiften konsekvenser också för samhället. Den leder till exempel till kraven på rättvisa och mycket annat. Det är vad denkatolska kyrkan visar i sin sociallära. Men det är något annat än att utveckla kristen ideologi, och ännu mindre kristen politik. Dessutom finns det ju bättre sätt att påverka politiken än att engagera sig i kyrkan.
Det är värt att ställa frågan när kyrkan är som starkast: Som uttolkare av människans roll i skapelsen genom hennes relation till Skaparen? Eller som en i den stora lobbyistkören? Vad är mest omvälvande i vårt sekulariserade samhälle?
En annan fråga gäller de skillnader som vuxit fram mellan kyrkorna i deras arbete med klimatfrågan, inte minst mellan västkyrkliga och östkyrkliga synsätt. Inom de många västkyrkorna har man vartefter alltmer betonat människans roll som förvaltare av skapelsen. Det är ett synsätt som framför allt utgår från människans ansvar för skapelsen genom aktivitet. Bland ortodoxa teologer har man mer betonat synen på människan som ett mikrokosmos. Det är ett begrepp som inte utgår från det mänskliga handlandet utan från det mänskliga varat: Vad är vi som människor? Det beskriver att människan helt och hållet är en del av den ekologiska väven, men också att hon är en brännpunkt mellan Skaparen och skapelsen. Människan är delaktig både i Skaparen och i skapelsen, och det ger henne en alldeles särskild roll.
Samtidigt har den ortodoxa kyrkan visat ett mycket stort engagemang, större än de flesta andra kyrkor. Särskilt gäller det den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, som under många år varit en stark och uthållig röst för att visa större ansvar för skapelsen. Han har i snart tjugo års tid organiserat en rad större symposier om religion, vetenskap och miljö. Han har engagerat sig för miljöfrågor från Östersjön till Amazonas, från Nordpolen till den amerikanska kontinenten, från Afrikas hjärta till Victoriasjön med Tanzania, Uganda och Kenya. Han, och den ortodoxa kyrkan, har nått denna stora betydelse genom att betona sin särart som kyrka, inte genom traditionell politisk aktivism.
Den ortodoxa kyrkan betonar något i den kristna tron som öppnar ett mycket hoppfullt perspektiv. Det är hoppfullt inte genom tillkämpad optimism utan genom själva kärnan i sitt budskap: Som brännpunkt mellan Skaparen och skapelsen är människan till sitt väsen inte främst en exploatör, en förstörare. Hon är helt och hållet en del av skapelsen samtidigt som hon också har del av gudomlig natur och är ämnad för att gudomliggöras. En stor del av människans historia handlar om att hon agerat i strid med sitt egentliga väsen. Då har hon agerat just som exploatör, erövrare och förstörare. Samtidigt är det bara hon som kan rädda skapelsen, men först om hon omvänder sig till det som i djupaste mening är hennes väsen. Det är ett budskap med sprängkraft. Djupt religiöst, men till hela sin konsekvens samhälleligt.
Så vad kan vara den katolska kyrkans roll? Först kan man konstatera att den katolska kyrkan varit tidigt ute. Redan Paulus VI uppmärksammade miljöfrågorna, bland annat i samband med sitt budskap till FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972. Och uttalandena har varit många; Johannes Paulus II tog upp miljöfrågorna i en starkt formulerad appell till världsfredsdagen 1990 om att sluta fred med Skaparen och med hela skapelsen. Tolv år senare skrev han och den ekumeniske patriarken Bartholomaios I en gemensam deklaration. Därutöver tog han upp aspekter av miljöfrågorna i flera encyklikor och i många andra texter. Benedictus XVI (som meddelade sin avgång samma dag som det ekumeniska klimatseminariet ägde rum i Stockholm) har tagit upp klimat och miljö ur olika perspektiv så ofta att han kallats ”den gröne påven”.
Men perspektiven skulle kunna fördjupas. Kanske blir näste påve den förste som äntligen ägnar en hel encyklika åt miljön och skyddet av skapelsen. Den katolska kyrkan ligger i sin teologiska tradition så nära den ortodoxa traditionen att ett stort och fruktbart utbyte borde kunna ske. Dessutom har den katolska kyrkan sin breda sociallära, som den ortodoxa saknar. Framför allt är den katolska kyrkan som ingen annan den stora världskyrkan med sin styrka inte minst i många av de fattigaste utvecklingsländerna. Fullt katolskt engagemang med kyrkans hela bredd och höjd har stora möjligheter framför sig när det gäller klimat, miljö och rättvisa – och kan få oanad betydelse.

Publicerad i Signum nr 2/2013