Lapporörelsens religiösa betoning

Av Jarl L:son Renwall

Vi nordens katoliker äga icke rätt att draga oss tillbaka från det offentliga livet, där denna vår verksamhet icke kommer att kollidera med de krav, som katolicismen ställer på oss. Men vi äga icke heller rätt att underlåta att noggrant följa med samtliga kulturella, politiska och till och med religiösa strömningar bland våra i tron frånskilda bröder. Tvärtom! Genom att icke göra det motsatta, kunna vi blott direkt och indirekt arbeta på spridandet av en rätt uppfattning om vår tro, om Kristi sanna lära, utan vi kunna även arbeta oss själva fram till en välbehövlig kunskap om möjligen förhandenvarande förutsättningar för katolicismens frammarsch i nordens fem länder.

Det ordas rätt mycket om »katolsk propaganda», om en verklig eller förment »katolsk fara». Detta får rätt icke avskräcka oss, ty utvisar icke fruktan för denna »propaganda» och denna »fara», att ledarne för nordens protestantiska folk själva börjat inse eller måhända endast ana, att det ingalunda saknas verkliga förutsättningar för ett framgångsrikt katolskt arbete i norden!

Utgående från dessa synpunkter har jag ansett, att det kanhända finnes starka skäl för oss att stifta en närmare bekantskap med den rörelse, som går under namnet: Lapporörelsen, och vilken rörelse uppväckt ett starkt hat inom vänsterpartierna.

Lapporörelsen har egentligen tvenne sidor: en social-politisk och en religiös-politisk. Oss intresserar naturligtvis mindre den först nämnda sidan, ty katolicismen, såsom världsåskådning, är, beträffande socialpolitiska frågor vare sig liberal eller konservativ, utan är katolicismen helt enkelt även i dessa frågor: kristendom. Men det, som starkt måste intressera oss, är rörelsens kultur-politiska och framförallt religiös-politiska program, Och det är från denna synpunkt som jag i det följande skall granska rörelsens inställning.

Liksom över allt i världen, men i synnerhet bland protestanter såsom även bland öppna motståndare till kristendomen, liberalismen var rätt kraftig före världskriget, var likgiltigheten för det religiösa livet utbredd och kraftig. Den internationella marxistiska socialdemokratin gjorde å sin sida allt till för att undergräva religionens och kyrkans makt över den stora arbetarmassan. Men det fanns även bland borgerligt sinnade rent ateistiska strävanden. Kultur-ateisterna (om man nu alls kan sammanbinda kultur med ateism) arbetade med ökad framgång bland den »bildade» ungdomen o. s. v. Alla till buds stående medel användes för att undergräva religionens makt över människan.

Världskriget medförde i detta avseende en märkbar förändring till det bättre, ty i bistra och hårda tider tyr sig människan gärna till sin redan måhända nästan bortglömda barnatro, till tron på en personlig allsmäktig Gud, då ihågkommer hon, att hon dock, trots framsteg på många områden, sist och slutligen är ett skröpligt käril, som måste ha stöd i den kristna tron för att kunna bära allt, vad livet har i sitt släptåg.

Liberalismen och socialismen hade lärt sig känna till framförallt slagordens mäktiga kraft, och så uppfann man slagordet »religionsfrihet». I sig självt, och givet en rätt innebörd, var kravet på religionsfrihet icke oriktigt, men man inympade på detta krav även fordran på frihet för människan i den kristna staten att leva helt utanför kristendomen. Principen om religionsfrihet omskapades till en princip om religionslöshet. Ropet på religionsfrihet kom sålunda att egentligen innefatta kravet på statens och individens frigörelse från kristendomen, som ditintills utgjort den grund, på vilken stat, samhälle och individ byggt sin tillvaro och utveckling. Att en dylik princip skulle med begärlighet anammas framför allt av den kristna statens och samhällets svurna fiender var klart, men inför detta faktum blundade liberalismen och socialismen, ja den sistnämnda var från första början med om att på detta sätt underminera den kristna staten och det kristna samhället. För att lättare undergräva religionens och kyrkans makt uppfann man ytterligare begreppen: liberalteologin och ny-teologin. Härigenom ville man anpassa religionen efter individens vilja, i stället för att man skulle sträva efter att uppfostra honom efter Kristi förkunnade lära.

När sedan den ryska bolschevismen med naturnödvändighet insåg, att dess dröm om det gudlösa proletariatets världsrevolution aldrig kunde förverkligas, så länge kristendomen omfattades av folkens stora flertal, begynte densamma att öppet, blodigt och infamt bekämpa varje den minsta yttring av kristligt liv.

Detta hade väl bort förmå uppriktiga vänner, oberoende av konfession, till den kristna staten och till den bestående samfundsordningen att såsom en man resa sig upp mot icke allenast den antikristna bolschevikstaten: rådsrepubliken Ryssland, utan i främsta rummet mot de s. k. hemmabolschevikerna. Detta skedde icke; så hade liberalism och socialism förbländat staternas ledare. I denna utsträckning hade man hängivit sig åt kravet på religionsfrihet (läs religionslöshet). Att detta var av ondo ville man icke heller se. Allt fick ha sin gilla gång.

Det är mot denna bakgrund vi måste bedöma lapporörelsens religiös-politiska program, mer än mer, dessa fakta utgöra den egentliga källan till lapporörelsens ursprung. Vi skola minnas, att Lappo är den österbottniska pietismens centrum. Lappo såg, vad det övriga Finland icke ville se: kommunismen såsom en verklig fiende till allt kristligt liv. Den finska bonden är trög, säges det, men kommer han en gång i rörelse, arbetar han med en ihärdighet, ja envishet, som vi måste beundra. Den pietistiska finske bonden såg faran, men i rörelse kom han först sedan han i sina hemknutar såg huru hemma-bolschevikerna i sin fräckhet öppet började förhåna kristendomen och den Gud, som på ett underbart sätt styrt Finlands öden. Lapporörelsen är sålunda i första hand en kristen rörelse, men först i andra hand en social-politisk. Ur detta faktum hämtar rörelsen sin förnämsta kraft.

Sålunda finna vi, att Lappo icke enbart äger viljan att förhindra en social och politisk fosterlandsförrädisk rörelse, utan framför allt viljan att förgöra en gudlös ofosterländsk rörelse. Det mest karaktäristiska för lapporörelsen är, att den är en kristlig folkrörelse. Härutinnan skiljer den sig på ett fördelaktigt sätt från italiensk facism och tysk nationalsocialism, av vilka den förstnämnda visserligen är kristendomsvänlig, men framför allt nationell, då däremot lapporörelsen är först och främst kristendomsvänlig, ja kristen, och därför även fosterländsk.

Rörelsen har med andra ord sin klaraste källa i folkets vilja att skydda och bevara och förkovra kristen tro och kristligt liv i vårt land. Den är, åtminstone tills vidare, en s. a. s. allmän kristlig rörelse, som totalt saknar sekteristisk färg. Härigenom skiljer den sig från tidigare religiösa folkrörelser i Finland.

Allt detta se vi även därav, att ett av dess första initiativ var att få till stånd en fördjupad och mera ingående religionsundervisning i våra folkskolor. Att denna undervisning skall vara konfessionell bör betonas, och även härutinnan måste vi giva rörelsen vårt erkännande.

Mot min åsikt, att rörelsen i främsta rum är religiös, kunde åberopas de lagstridiga handlingar, som påbördas rörelsen. Jag vill icke försvara dessa handlingar, om ock jag fullt förstår dem, men jag vill även påpeka, att då de största livsvärden stå på spel, där kan man icke alltid fordra behärskning hos de kämpande. Men rörelsen har vid bedömandet av dessa lagbrott visat en svaghet i det att den proklamerat att dessa handlingar endast innebära ett brytande av lagens bokstav. Härigenom kunde man komma till den uppfattningen, att rörelsen arbetar under devisen: »Ändamålet helgar medlen», vilket de dock icke gör. Det är skada, att statsmakten icke omöjliggjort detta oriktiga hugg mot en ädel rörelse genom att omedelbart bevilja amnesti åt alla dem, som i tron att tjäna en god sak brutit mot gällande lag. Men trots begångna lagbrott arbetar rörelsen efter lagens upprätthållande. Paradoxalt, men sannt!

Ett plus för rörelsen kunna vi ytterligare, efter att hava framhållit detta minus, anteckna. Åtminstone än så länge har rörelsen icke uppvisat ett enda drag av intolerans i religiösa ting. Men den dag kan komma, då intolerans gentemot andra kristna uppfattningar än den protestantiska börjar göra sig gällande, då kamp mot andra kyrkosamfund än de protestantiska skrives på lappofanan. Vi måste dock hoppas att detta icke kommer att ske, ty inträffar detta, då har Lappo helt visst svikit det vackraste i sin blåsvarta fana. Här ett moment: Finlands flagga är blåvit, Lappos fana blåsvart. Skola vi förstå denna färgkombination så: blått för fosterlandet, svart för Kristen tro, för kyrkan? Så har jag tytt Lappos färger.

Slutsats: tillsvidare kan en kristen patriot skänka rörelsen sin fulla tilltro och sina varmaste medkänslor. Kämpa, Du Lappo, för kristendomens seger över Moskvas blodröda fana, för fosterland mot svurna fiender sedan hedenhös, för västerländsk frihet mot österns slaveri.

Åbo, den hl. Pauli dag 1931.