Lären alla folk!

Av S. Nordmark

Några dagar efter Frälsarens död finna vi de elva apostlarna församlade på ett berg i Galiléen. Sorg och besvikenhet tynga deras hjärtan. De hade haft en förare, en mästare, som de i flera år följt och lyssnat till. Han hade utgivit sig för Guds son och judarnes konung. Men judarna hade icke erkänt honom som sin konung utan dömt honom till korsets död. Till sorgen kom så det lamslående tvivlet. Se, då står plötsligt den älskade mästaren, som de med egna ögon sett hänga på korset, mitt ibland dem och han talar till dem så underliga ord: »Mig är given all makt himmelen och på jorden. Gån därför, lären alla folk och döpen dem i Fadrens och Sonens och den Helige Andes namn och lären dem att hålla allt, vad jag har befallt eder; och se jag är med eder alla dagar intill världens ände.» – Matt. 28: 18 flj.

Vad skola de tro vid detta under och vid dessa ord? Förut hade han som en missdådare hängt på korset, nu talar han om all makt som är honom given i himlen och på jorden. Var detta ej ett bländverk, en dårskap? Vad mästaren ej förmått, det skulle dessa fattiga, oansedda människor förmå – att predika den Korsfästes evangelium för hela skapelsen. De förstå ej ännu innebörden av de ord Frälsaren en gång talat: »När jag en gång är upphöjd, skall jag draga alla till mig», och att stunden nu är inne, då han, sedan han upphöjd på korset med vitt utbredda armar slutit alla jordens folk i sina armar, till sitt hjärta, åt dem särskilt vill anförtro sitt testamente innan han lämnar världen; vill delgiva dem, sin Kyrkas förste tjänare, sin sista önskan. »Han hade dött ej allenast för folket utan även för att församla och förena Guds barn, som voro förskingrade» (Joh. 11: 52). De skulle vara det verktyg, av vilket han ville betjäna sig för att åt människorna förmedla Evangeliet och sin korsdöds frukter. Som apostlar, som trons förkunnare, som missionärer, som »Upprättare av trons lydnad bland alla folk» (Rom. 1: 5) skulle de gå ut i hela världen och så uppfylla Frälsarens hjärteönskan »att alla måtte vara ett» (Joh. 17: 18–21).

Kyrkans gudomlige stiftare, Jesus Kristus själv, var den förste missionären, Guds egen utsände (Joh. 5: 37, 20: 21) och liksom Fadern sände honom så sände han sina lärjungar.

Mission, utsändande av kristliga lärare till Evangeliets förkunnelse, är alltså lika gammalt som Kyrkan själv, som är byggd på missionens princip. Missionen är Kyrkans livsvillkor, ty vad är Kyrkan annat än en från Gud utgående sändning till den enskilda människan såväl som till hela nationer och folk för att tända och sprida den trons och kärlekens eld, som världsfrälsaren själv bragt till jorden och »ingenting annat vill, än att den brinner».

Lydande den gudomlige Mästarens uppdrag ha apostlarna och deras rättmätiga efterföljare utstrött i världen Evangeliets fruktbringande korn och Kyrkan har allt intill denna dag ansett som sin heligaste plikt ej blott att förvalta de henne anförtrodda sanningarna och nådeskatterna utan även att utbreda Guds rike på jorden. Denna Kyrkans uppgift sträcker sig ej blott till dem, som sitta i hedendomens natt och aldrig skådat trons ljus, utan måste omfatta även de folk, som en gång ägt men avfallit från de evangeliska sanningar, som bragts dem av moderkyrkans utsända missionärer.

Kyrkan kan ej och får ej såsom de eviga sanningarnas väkterska vara likgiltig för alla dem, till vilka hon genom dopet har en obestridlig rätt. Därför söker hon återvinna de förlorade fåren av sitt hus. Hon ihågkommer därvid den Gode Herdens ord: »Jag har ock andra får, som icke äro av detta fårahus; även dem måste jag föra härtill; och de skola höra min röst och det skall varda ett fårahus och en herde.» (Joh. 10: 16.)

Kyrkan ser i dessa sin överste herdes ord icke blott ett löfte utan även en sträng uppmaning att samla den skingrade hjorden. Som en hoppets ljusstråle lysa, som en fridens profetia ljuda dessa Frälsarens ord i Kyrkans öron trots den tilltagande religiösa splittringen i våra förvirringens tider. Hon litar därvid på hans ord, som byggde henne på hälleberget och som är med henne genom tiderna och bevarar henne mot helvetets portar genom alla tider.

Är Kristi Kyrka en allmännelig Kyrka, då är hon det ej blott till tiden utan även med avseende på rummet. Då ligger i hennes innersta väsen den nödvändiga driften att utbreda sig.

I hedendomen fanns det blott folk- och statsreligioner. Varje nation hade mestadels sina egna gudomligheter och dyrkade uteslutande dessa. Människosläktets avfall från den ende, sanne Guden måste medföra denna religiösa splittring och denna måste i sin tur bidraga till de enskilda folkens skarpare motsättning i stället för deras närmande till varandra. – Även judendomen var ingenting annat än en nationalreligion. Den hade den bestämmelsen att bevara och fortplanta tron på den ende, sanne Guden och hoppet på en kommande återlösare. Den skulle emellertid icke utbredas utanför det utvalda folkets gränser och omfatta andra folk. Denna uppgift fick först den Kyrka, som stiftats av Återlösaren själv, som kommit i världen för att frälsa alla och vars återlösningsverk i sina frukter skulle meddelas människorna av hans Kyrka.

Så hade Herren Gud i gamla förbundet förutsagt det, så måste det ligga i väsendet, i bestämmelsen hos den enda, sanna och fullkomliga religionen – »Begär av mig» säger psalmisten, »och jag vill giva dig folken till arvedel och världens gränser till egendom» (Ps. 2: 8). »Från solens uppgång alltintill dess nedgång skall mitt namn varda stort bland folken och på alla orter skall offras åt mitt namn och ett rent spisoffer frambäras.» (Malach. 1: 10–11.)

I sina djupsinniga liknelser har Kristus ej blott antytt utan tydligt förutsagt sin Kyrkas världsomfattande uppgift. Likt ett senapskorn, i början ringa och oansenlig, skulle den växa och bliva till ett stort träd under vars grenar alla jordens folk skola bo. – I stilla, men oemotståndlig verksamhet, likt surdegen skulle Kristi Kyrka genom Evangeliets surdeg genomsyra världen och människohjärtat till dess allt är genomträngt av Kristi ande och jordens anlete förnyat. Jesu Kristi Kyrka växer liksom en kropp, som fulländas. Kristus själv är huvudet, Kyrkan är kroppen. Kyrkan fulländar huvudet Kristus, liksom huvudet genom lemmarna först bliver en hel kropp. Därigenom bliver Kristus nämligen för mänskligheten, vad han skall vara, att han genom Kyrkan drager alla människor till sig och dessa i allt sluta sig till honom (Ef. 1: 18).

Skrankorna, som synden rest mellan de olika folken, skulle genom världsfrälsarens nåd nedrivas och alla människor i kärlek och sanning bilda en enda stor familj, ett verkligt nationernas innerligaste förbund »Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en, som tror på honom icke må förgås, utan hava det eviga livet» (Joh. 3: 16). Frälsaren själv hänvisar i detta sitt uttalande tydligt till sitt frälsningsverks omfattande av alla människor. Ledsaga vi honom på hans vandringar under hans läroverksamhet, så skola vi höra honom ständigt återkomma till sin stiftelses universella karaktär. Intet folk, ingen stam; ingen nation, intet släkte får uteslutas från den lycka, som han genom sin Kyrka vill bringa mänskligheten. Han förkastar som oberättigad den trångbröstade skillnaden mellan hedningar och judar; han bringar genom sitt Evangelium och sin nådeanstalt »dem, som fordom voro fjärran, närmare genom sitt blod. Han gjorde av de båda ett och nedbröt avskrankningens skiljemur, fiendskapen, genom sitt kött. Han förkunnade sin frid för dem, som voro fjärran och för dem som voro nära. Genom honom skola vi alla hava i en och samma anda tillträde till Fadern.»

Kristi Kyrka får därför icke såsom en liten obekant sekt föra en okänd tillvaro eller betrakta sig som ett litet samfund av särskilt utvalda själar, som ej fråga efter medmänniskornas odödliga själar och deras frälsning. Hon måste vara en världskyrka och för alla folk vara de eviga sanningarnas läromästarinna. Ett religiöst samfund, som ej söker utbreda sig, förnekar i och med detsamma, att den gör anspråk på att äga sanningen, ty den, som vet sig äga den, vill också meddela den åt andra. Kyrkan har alltid visat sig förstå denna sin uppgift och mission i världen. På sin panna bär hon redan i de första århundradena namnet »den katolska» den allmänneliga. Genast sände hon ut i världen sina lärare för att upptaga alla folk i sitt moderssköte. En underbar framgång krönte hennes bemödanden. Redan den helige Paulus kunde säga om de första heliga missionärerna: »Deras ljud har utgått över hela jorden och deras ord till världens ändar» (Rom. 10: 18). Så kunde han se Mästarens förutsägelse besannad: »I skolen vara mina vittnen i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända intill jordens gränser.»

Med helig stolthet höllo de heliga fäderna i de första kristna århundradena fast vid namnet »katolsk» (allmännelig) – »Kristen är mitt namn, katolik är mitt tillnamn», säger den helige Pacianus (Epist. I ad. Sempr.).

Benämningen katolsk är intet partinamn, genom vilken Kyrkan skulle skilja sig från övriga ännu s. k. kristna samfund, ty inom Kristi Kyrka kan det omöjligt finnas flera i väsentliga punkter varandra motsägande partier. Det är en benämning, som Kristi enda, sanna Kyrka måste bära, ty i detta namn ligger hennes uppgift på jorden förborgad. Kyrkans världsomfattande mission är, som vi sett av Jesu egna förutsägelser, icke en tillfällig egenskap utan en till hennes innersta väsen hörande, ovillkorligt nödvändig förutsättning för att kunna kallas Kristi Kyrka. Blott en Kyrka, som är medveten om denna sin sändning att förkunna Kristi Evangelium för alla folk, är en stiftelse, som motsvarar Frälsarens gudomliga makt, vishet och kärlek. »Gud, vår Frälsare, vill att alla människor skola varda saliga och komma till sanningens kunskap» (I Tim. 2:4). Ty i sin översteprästerliga bön beder våra själars högste herde själv för alla tiders apostlar och troende: (Joh. 17) »Detta är det eviga livet, att de känna dig, den ende sanne Guden och den, som du har sänt, Jesus Kristus (3 v.). Såsom du har sänt mig i världen, så har även jag sänt dem i världen (18 v.). Jag beder ej allenast för dessa utan ock för dem, som genom deras ord komma att tro på mig, att de alla må vara ett, såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, på det att även de må vara ett i oss» (20–21 v.).

Att arbeta på detta Jesu Kristi mål genom sin heliga Kyrka äro ej blott hennes tjänare och präster kallade. Alla hennes medlemmar hava mer eller mindre samma heliga uppgift och om alla Kristi sanna Kyrkas medlemmar gälla därför apostelns ord i brevet till efesierna: »Så beder jag nu eder att vandra värdigt den kallelse, varmed I bliven kallade, med all ödmjukhet och saktmod, med tålamod fördragande varandra i kärlek, vinnläggande eder om att bevara Andens enhet genom fridens band, det är ju en kropp och en Ande, en Herre och en tro och ett dop, en Gud och allas Fader» (Ef. 4: 1. f.).