Låt äganderätten tjäna skogens artrikedom!

av ANDREAS CARLGREN
Det mullrar i debatten om det svenska skogsbruket. Regeringens skogsutredning har kommit med omfattande förslag. Nu mobiliserar olika grupper kring ett par huvudlinjer: Å ena sidan naturvårdens kritik av skogsbruket, som riskerar att utarma artrikedomen i skogen. Å andra sidan skogsbrukets företrädare som menar att skogsägarna inte vågar investera i biologisk mångfald när de känner sig osäkra på att få bruka marken i framtiden.

Häromdagen kom så en ny rapport från Naturvårdsverket som visar att skogsbruket, tillsammans med igenväxning av ängar och hagar, är den främsta orsaken till utarmningen av ekosystem på land. Svenska skogsbruket har negativ påverkan på 1800 inhemska arter, sammanfattar rapporten. Det är en del av en större global utarmning, som idag ger negativa effekter på välbefinnandet för åtminstone 3,2 miljarder människor.

Skog i Mátra bergen, Ungern. Foto: Wikimedia commons.

Ger den katolska socialläran någon vägledning? Både ja och nej. Den besvarar inte viktiga detaljfrågor, som till exempel hur mycket ersättning en skogsbrukare ska få när man måste avstå mark som omvandlas till naturreservat.

Men socialläran ger principer för tänkandet, bedömningsgrunder och riktlinjer för konkret handling, för att nu använda dess egen vokabulär. Och när det gäller jordens tillgångar anger den som grundprincip att de har ett ”universellt syfte”. Det innebär att jordens resurser, även arternas mångfald, är ämnade att räcka till alla. Även till kommande generationer.

Samtidigt säger socialläran att rätten att äga till exempel en bit jord eller skog, hör till de rättigheter som hänger samman med människans natur. Det handlar alltså inte om naturlagar eller ”hur det är i naturen”, utan om vad som hör till människans naturliga eller medfödda egenskaper. ”Alla människor har av naturen rätt att inneha egendom som sin egen”, sade påven Leo XIII redan 1891 i encyklikan Rerum novarum.

Den katolska socialläran, Veritas förlag.

Leo XIII resonerade främst om en familj som genom att äga sin bostad och/eller en bit mark kunde öka sin ekonomiska trygghet. ”När människan ägnar sin tankeverksamhet och sina kroppskrafter åt att frambringa naturens frukter gör hon genom en sådan insats den del av naturen som hon odlar till sin – det stycke mark på vilket hon så att säga lämnar sitt personliga avtryck.” Vad man ofta förbiser är att påven Leo XIII i praktiken talade om det personliga ägandet, inte det privata ägandet i största allmänhet. Hur ska man förstå det?

Personligt versus kollektivt ägande

Dagens globala ekonomi kan rimligen inte bara bygga på personligt ägande. Stora multinationella företag har egendomar över hela jorden. Men den katolska socialläran gör en skillnad. En skogsbrukarfamilj där far- eller morföräldrar planterade och skötte den skog som idag ger så höga naturvärden att myndigheterna anser att marken inte längre ska brukas utan avsättas som naturreservat, påminner om det som Leo XIII resonerade kring för hundratrettio år sedan. När stora skogsbolag som Stora Enso äger skog i till exempel Brasilien, Uruguay, Kina, Laos och Ryssland, eller SCA köper skog i till exempel Lettland, är det något annat. Skogsägarfamiljens äganderätt hör till människans naturliga rättigheter. Det gäller inte i samma grad de stora skogsbolagens privata men storskaliga ägande.

Skog i Ukraina. Foto: Wikimedia commons.

Alltså: Alla människor har rätt till jordens tillgångar – även framtidens människor – och att alla har rätt till egendom. Men socialläran anger också en prioriteringsordning: Att jordens resurser är ämnade för alla är överordnat den privata äganderätten. Ingen har rätt att med hänvisning till privata äganderätt lägga beslag på resurser som ska räcka åt alla, till exempel genom att utarma skogens artrikedom. Det gäller både den lilla skogsägaren och det stora skogsbolaget. Johannes Paulus II beskrev det så här i encyklikan Centesimus annus från 1991:

”Den ursprungliga källan till allt är Gud själv, han som skapade både världen och människan och gav jorden till hela mänskligheten för allas uppehälle, utan att utesluta eller favorisera någon. Det är genom att arbeta som människan råder över jorden och gör den till en människovärdig boplats och en del av jorden till sin egen. Detta är ursprunget till enskilt ägande.”

Vad Johannes Paulus II skrev innebär kort och gott:

  1. Alla är berättigade att råda jorden, utan favorisering.
  2. Människan råder över jorden genom att arbeta.
  3. Ägandet har enbart ursprung i arbetet – ägande utan arbete ifrågasätts.
  4. Ägandet ska inte bara tjäna ägaren, utan hela samhället.

Därför understryker Johannes Paulus II i encyklikan Sollicitudo rei socialis, från 1987, också att: ”Jordens tillgångar är från början avsedda för alla. Rätten till privat egendom är giltig och nödvändig, men upphäver inte denna grundläggande princip. Den privata äganderätten belastas i själva verket av en ’social inteckning’ vilket innebär att den har en inneboende samhällsfunktion, byggd på och rättfärdigad genom principen att tillgångarna är ämnade för alla.”

Det personliga ägandet hör till människans naturliga rättigheter, men syftet är inte att berika den enskilde, utan att tjäna det gemensamma goda. Ägande som tjänar detta syfte är gott, ägande som i stället skadar det gemensamma goda bör åläggas restriktioner. Låt det personliga ägandet av skog tjäna skogens artrikedom!

Andreas Carlgren 2021-01-31

Detta är en opionionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.

Översättningarna till svenska av ovannämnda encyklikor är hämtade från volymen Den katolska socialläran: dokument 1891–2015, Veritas förlag, 2019.

Naturvårdsverkets rapport ”Utarmning och restaurering av landekosystem” finns att läsa via länken här