Levande urberg. Syrien och dess kristna minoritet

KOPP, MATTHIAS

Ungefär tio procent av den syriska befolkningen är kristna, uppdelade på olika ortodoxa respektive gammalorientaliska kyrkor. Under president Asad, som själv tillhör en muslimsk minoritet har kyrkorna utvecklat ett modus vivendi när det gäller samexistensen med statssystemet och den muslimska majoriteten. Kyrkorna är lojala mot regimen och får ostörda sköta sina inre angelägenheter.

Medan muslimska brödraskap gör livet surt för den syriska regeringen och kurdfrågan i norra delen av landet är olöst, tycks det gå bra för Syriens kristna minoriteter. President Hafiz al-Asad har gång på gång under senare tid i olika tal till de kristna upprepat just detta: De har rätt till den allra största respekt eftersom de är ursprungligare i landet än muslimerna. Av den orsaken har de kristna fullständig frihet i staten. Man behöver inte ge dem några rättigheter eftersom de redan har dem, just för att de bott så länge i landet. ”Ett ideal som presidenten har men som inte alltid förverkligas”, kan man ändå höra unga kristna i Damaskus säga.

Under det osmanska väldet ända till 1900-talets början levde de kristna konfessionerna med den tragiska spänningen mellan accepterande och förföljelse som sedan verkade vara övervunnen under det franska protektoratet. Av avgörande betydelse för kyrkorna liksom för de olika befolkningsgrupperna blev det fördrag som den 9 september 1936 undertecknades av Frankrike och Syrien för att förbereda Syrien för politiskt oberoende, och som gav minoriteterna garantier för deras säkerhet. Ändå dröjde det tio år tills Syrien blev oberoende. Den 17 april 1946 lämnade de franska trupperna landet. Den nyvunna friheten fick små möjligheter att utvecklas eftersom Syrien liksom många andra arabiska och mellanöstliga länder inte uppnådde någon inrikespolitisk stabilitet.

De senaste decenniernas skiftesrika utveckling

Den nya friheten fick gynnsamma följder när det gällde att grunda politiska partier i alla stater i Mellanöstern. Michel Aflaq, av kristet ursprung, som 1943 grundade det Arabiska socialistiska Bathpartiet (återfödelsepartiet) tillsammans med Salah ad-Din al-Bitar försökte på så sätt förverkliga en både nationell och gränsöverskridande förnyelse och få till stånd en politisk, ekonomisk och kulturell enhet. Mellan 1949 och 1951 upplevde Syrien åter en tid av politisk instabilitet med åtskilliga landsomfattande strejker samtidigt som Koreakriget möjliggjorde en ekonomisk blomstring.

Bathpartiet hade etablerat sig i Syriens politiska spektrum och i parlamentet fanns det företrädare för alla minoriteter. Men samtidigt växte det kommunistiska inflytandet. Därför propsade Bathpartiets ledare på en politisk union med Egypten, vilket 1958 kulminerade i att den Förenade Arabrepubliken (FAR) utropades. Befolkningen hade stora förhoppningar på denna union men mycket snart förde Kairos diktatoriska uppträdande till presscensur, ekonomisk nedgång och förtryck av etniska och religiösa minoriteter. All kristen mission förbjöds och man lagstiftade mot användandet av böcker (även kristna), om de ”tvärtemot den arabiska nationalandan ifrågasätter den offentliga ordningen och moralen, eller religionen och tron”.

Den 30 september 1961 upplöstes statsförbundet genom att den arabiska republiken Syrien utropades. Ändå uppfylldes inte drömmen om inrikespolitisk stabilitet. Nya kuppförsök ledde till att Bathpartiet tog makten den 8 mars 1963. Man var angelägen om att skapa fred i landet för att sätta fart på den i botten körda ekonomin. De kristna tilläts nu att utveckla sig fritt och till en början kunde konfessionerna värna om sina skolor och övriga inrättningar.

Ett par veckor efter statskuppen beslöt regeringen åter att försöka få ett förbund till stånd. Denna gång skulle det bestå av Egypten, Irak och Syrien. Strider mellan ytterlighetsriktningar stod hindrande i vägen för unionen och färgade Syriens inrikespolitiska liv som snart utspelades i spänningsfältet mellan panarabiska enhetssträvanden och radikala nationella tendenser. Under denna tid lyckades enstaka minoriteter, bland andra de shiamuslimska alawiterna, få politiskt fotfäste. Socialistiska grundidéer kom till uttryck i regeringens radikala åtgärder för att förstatliga näringslivet (trots åtskilliga jordbruksreformer hade 1975 runt 85 % av jorden fortfarande privata ägare). Genom ytterligare en landsomfattande strejk den 23 februari 1966 kom den radikala grenen av Bathpartiet till makten och förvandlade landet till en socialistisk stat med starka band till Sovjetunionen.

Den nya revolutionära regeringens radikalitet blev kännbar även för landets kristna invånare. Efter de relativt lugna åren mellan upplösningen av FAR och den nya revolutionen (1961–1966) började nu en tid av lidande för kyrkorna. Genom förordning nr 127 av den 9 september 1967 kungjorde det syriska Utbildningsdepartementet att de kristna skolorna skulle exproprieras och staten ha monopol på kontroll av utbildningsväsendet. En proteströrelse där nästan alla kyrkor deltog (endast de syrisk-ortodoxa kristna deltog inte, trots att förordningen gällde även dem), under ledning av den grekisk-ortodoxe patriarken Maximos IV, krävde att de 118 skolorna skulle återlämnas. Regeringen satte in polis och militär för att med våld ockupera byggnaderna och ordnade dessutom övervakning av studiegrupper och kateketskolor. Repressalierna kulminerade när tjänstemän vägrade att föra in kristna namn i officiella dokument. I detta läge som utåt ifrågasatte andra partiers och religiösa minoriteters överlevnad lyckades såväl alawiter som druser och ismailiter öka sitt politiska inflytande.

Ett drygt år efter revolutionen måste Syrien ta sig igenom det trauma som förorsakades av förlusten av Golanhöjderna i sexdagarskriget. Detta bidrog till förnyad inrikespolitisk instabilitet. Till och med några av kyrkorna föll in i den allmänna klagolåten över krigets konsekvenser. Dessutom hade relationerna till Irak svalnat betydligt. 1968 blev det revolution i Bagdad, då en – ännu radikalare – gren av Bathpartiet ryckte till sig makten, en gren som inte var intresserad av ett panarabiskt samarbete med syrierna. Detta ledde till en massutvandring av kristna från Irak, som bland annat gick till det syriska gränsområdet.

Det enda sätt på vilket regeringen i Damaskus kunde bemöta den inre oron under samma år var med ett politiskt schackdrag, nämligen att dra in medlemmar av den moderata nationella flygeln i det politiska ansvarstagandet. Man ville få tillbaka den inre styrkan genom att använda sig av överbryggande faktorer för att kunna uppträda enigt mot den gamla fienden Israel och den nya motståndaren Irak. Till de moderata nya räknades också försvarsministern Hafiz al-Asad, ursprungligen historiker, som tillhörde den religiösa minoriteten alawiterna.

Fast staten fortsättningsvis var skadad till sin politiska struktur fanns Syrien sedan 1970 med på en tredje front: regeringen i Damaskus understödde upproriska palestinier i Jordanien i deras strävan att störta kung Hussein. De pansarförband som redan överskridit gränsen till jordanskt territorium måste dras tillbaka sedan Sovjetunionen intervenerat. En rad inrikespolitiska förvecklingar vid sidan av Syriens svaga agerande utåt ledde till en utvidgad maktkamp. Denna kunde Hafiz Asad utnyttja till egen fördel mot den regerande diktatorn Nur ad-Din: Den 13 november 1970 övertog han regeringsuppdragen och Bathpartiets vänsterinriktade ledning häktades. Ett lagstiftande utskott förordnade om en författningsklausul enligt vilken presidenten måste vara av islamisk tro. Asad själv såg till att formuleringen att presidenten måste ”tillhöra den sunnitiska riktningen av islam” togs bort. Svåra oroligheter i Homs och Hama, landets sunnitiska högborgar ”korrigerades” inrikespolitiskt, som det heter i regeringsdokumenten.

Islam är inte statsreligion

Den 30 januari 1973 antog folkrådet (ett enkammarparlament) en författning som definierar Syrien som en ”socialistisk folkrepublik” där presidenten väljer regering. Författningen erkänner inga nationella minoriteter men tillåter enligt § 735 alla medborgare religionsfrihet. I Syrien är islam inte statsreligion; enligt § 73 i författningen är alla medborgare lika inför lagen. Men det betonas eftertryckligt att den islamiska rättsläran är en huvudkälla för lagstiftningen. De problem som detta ger upphov till för andra religiösa samfund försöker man överbrygga genom att vart och ett har en individuell stadga, som ger samfunden civilrättslig jurisdiktion inom de områden som rör familjen och den egna personen. De kristna är inte förbjudna att engagera sig i politiken. I mitten av 70-talet var till exempel fem av elva ministrar kristna. Befolkningsstatistiken anger hur många människor som tillhör de olika religiösa samfunden men det finns inga uppgifter om de icke-arabiska nationella folkgrupperna, till vilka armenier, assyrier, kurder, tjerkesser och turkmener räknas.

Ett år efter det att han utropats till president lyckades Asad att få till stånd en sammanslagning av Bathpartiet med andra samarbetsvilliga grupper i landet: Vid 1974 års val till folkrådet fick den nyskapade Nationella progressiva fronten 140 av 186 platser. Detta kan jämföras med siffrorna från 1994: 167 av de sammanlagt 250 platserna tillföll Nationella progressiva fronten (av dessa gick 135 till Bathpartiet, resten till fem andra partier) och 83 till politiskt obundna kandidater. I parlamentet, som väljs vart fjärde år, men som är handlingsförlamat utan presidentens samtycke har bönder och arbetare nästan lika många mandat (1996 127 mandat) som andra yrkesgrupper (123 mandat).

Också nästan 30 år efter sitt maktövertagande är Hafiz Asad angelägen om att skydda minoriteterna. Det är svårt att få några exakta siffror från regeringen och när det gäller Syrien anses statistiska uppgifter vara principiellt otillförlitliga, eftersom det aldrig säkert anges om kurder eller palestinier (1996: 347 000) är medräknade. Av de 14 miljoner invånarna (1997; 1960: 4,6 miljoner; 1977: 8,7 miljoner) bekänner sig 90 % till islam. Av dessa är i sin tur 80 % sunniter, medan alawiterna utgör 7 %. Som kristna räknas omkring 9 % av befolkningen, till det judiska samfundet hör mindre än 5 000 personer sedan regeringen 1993 gav judar officiell tillåtelse att emigrera.

I Syrien gäller följande princip: Den härskande minoriteten garanterar de andra minoriteterna skydd mot majoriteten. Det innebär inte att den sunnitiska majoriteten skulle vara utesluten från politiken. Om sunniterna tolererar minoritetspolitiken får de i gengäld väsentligt större – framför allt ekonomiska – friheter än i de andra arabiska länderna. I Syrien kallas detta för den nationella respektive stora enighetens politik och syriern tröttnar inte på att berömma Asads ”wise leadership” (”kloka ledarskap”), vare sig han bor i staden eller på landet.

Ett klokt ledarskap enligt presidentens definition går dock bara att förverkliga, när den inre säkerheten är garanterad. Genom ett system byggt på fruktan skall radikala grupper, särskilt de muslimska brödraskapen, kuvas. År 1982 gjorde de muslimska brödraskapen uppror mot regeringen i Hama och det ledde till ett regelrätt krig. Detta var det mest dramatiska momentet i Syriens historia, men idag förtigs det antingen i skolorna eller beskrivs som ”ovetande slödders” kontrarevolutionära strävan.

Det går knappast att få tillförlitliga uppgifter om antalet dödsoffer 1982. Asad lät sätta in tunga vapen mot Hama, och det är ingen överdrift att räkna med upp till 10 000 dödsoffer. Ännu viktigare var det för regeringen att omedelbart efter denna incident fängsla strategiskt viktiga personer i hela landet så att man genom att använda sig av stamtillhörighet och klaner kunde försäkra sig om att alltid kunna snoka reda på medlemmar av muslimska brödraskap i de mest vittförgrenade familjer.

För att undvika inre kriser vill Asad få ungdomen i sin hand. Regeringen har därför – under de år som förflutit efter den senaste revolutionen – förklarat skolan som sitt område, så att den i stor utsträckning ensam kontrollerar uppfostrings- och utbildningsområdet. De kristna skolorna får visserligen åter arbeta självständigt, men regeringen ger inte kyrkorna några tillstånd att grunda nya skolor. Kyrkliga ledare ser detta som det konsekventa genomförandet av revolutionen, eftersom denna bara kan lyckas om regeringen själv har utbildningsväsendet i sin hand.

För att åstadkomma inre säkerhet används i Syrien en väl genomtänkt terror. Svåra kränkningar av de mänskliga rättigheterna är ett dagligt problem, som inte bara Amnesty International vittnar om. Offren kan man nu för det mesta bara hitta utomlands, inom befolkningen är den hemliga underrättelsetjänsten och dess tortyrmetoder välbekanta.

Hur många hemliga underrättelsetjänster det egentligen finns i Syrien vet ingen exakt. Amnesty gissar på 12 eller 13. Deras största problem är att de konkurrerar med varandra. De räknas in bland de många medvetet använda, väl avstämda terrorinstrument som präglas av Asads regerings maniska säkerhetstänkande.

Taxiföraren som får en körning till en adress i omedelbar närhet till presidentens stadsvåning låter hellre kunderna stiga ur bilen några hundra meter från den så kallade säkerhetszonen, eftersom han inte vill ha någon kontakt med de diskret klädda men demonstrativt posterade säkerhetsvakterna runt Asads våning.

Fängelserna med sina nedbrytande och förnedrande anläggningar är överfulla. Fysisk misshandel, prygel under domstolsförhandlingar och svält tillhör de vanliga metoderna. Ännu mer tragisk är den hårda tortyren. Genom skoningslöst användande av våld, med elchocker och skrämselkampanjer – särskilt riktade mot fångarnas familjer eller släkt – försöker staten pressa fram bekännelser. Det handlar om att bryta ner människor. Olycksödena i Syrien är knapphändigt dokumenterade, och också för kyrkorna är det svårt är komma nära offren och deras familjer.

Kristnas politiska engagemang

Att samverka med regimen och samtidigt vara politiskt engagerad – särskilt i fredsfrågor förblir en balansgång för de syriska kristna. Kyrkornas representanter är medvetna om sin moraliska plikt att visa på kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Kyrkliga kretsar som vill förbli anonyma betonar därför också under senare tid att de har försökt förmå regeringen till eftergifter genom skriftliga inlagor. Kyrkomedlemmarna beskriver gärna sitt handlande i det fördolda som en tystnadens politik för de inblandades bästa men också – och vem kan klandra dem för det – till stor del för att skydda sig själva. Principiellt gäller det för Syriens kristna att de lever med en närapå oinskränkt lojalitet mot presidenten, och därför är det inte ovanligt att hitta foton av Asad på kyrkväggar och i församlingshem.

Det gäller emellertid också att visa lojalitet mot Asads tänkbara efterföljare: Efter det att den äldre sonen Basil i januari 1994 dog i en trafikolycka lanserar man nu den andre sonen Baschar. Den bleke medicinaren Baschar hade inte ens en militär karriär att skryta med och man försöker nu motivera honom genom intensivkurser. Ändå ökar redan tvivlen på att han kommer att vara i stånd att leda landet med dess starka underjordiska motståndsrörelser. Dessa försöker på nytt dra upp linjerna för hur landet skall se ut i framtiden, något som oroar många kristna som ser sin lugna minoritetstillvaro hotad. Den för några år sedan påbörjade dialogen mellan radikala muslimska krafter och regeringen sägs ha misslyckats. Taktikern Asad försökte redan i början av förra året att integrera de muslimska partierna genom en särskild aktion men den avvisades.

Därför är de kristna ett viktigt stöd för Asad. ”I Syrien är de kristna fria” förklarar den grekisk-ortodoxa ärkebiskopen av Damaskus, Georg Abu Zachem. Och det gäller att utnyttja denna frihet. Även om man inte kan tala om politisk frihet så förväntar man sig åtminstone lojalitet mot systemet. De kristnas handlande kan och får inte vara riktat mot staten och omvänt är det omöjligt att föreställa sig att någon skulle bruka våld mot de kristna efter Asads maktövertagande. Man vet bara om några få undantag från denna regel. Vid sidan av de panarabiska riktningarna från 50- och 60-talen står kyrkorna som garanter för den nationella enheten. Trots att patriarkernas intressesfärer är gränsöverskridande uppmanar de – oberoende av vilken konfession de tillhör – sina troende att understödja presidenten. Men – säger två biskopar – trots den politiska stabiliteten fortsätter regeringen att vara ur stånd att slå ner de socialistiska elementen och att på kort tid ta igen det försprång som Mellan- och Östeuropa skaffat sig.

Utvandring och hjärtats ekumenik

Syriens kristna står inför ett växande existentiellt problem, ett problem som berör åtskilliga länder i Mellanöstern: Den kristna utvandring som sker i tysthet går knappast att hejda, eftersom ekonomiska lockelser i utlandet främjar den. Redan 1973 drabbades Syrien av en massutvandring av kristna, uppenbarligen på grund av det dåvarande oklara politiska läget och gränskonflikterna med Israel. För närvarande ligger utvandringskvoten över genomsnittet samtidigt som födelsetalen ligger under genomsnittet. Alltså drabbas Syriens kristna av ett krympande inflytande men ändå lyckas kyrkorna komma närmare varandra och ge det ekumeniska arbetet nya impulser. Man är beredd att göra kompromisser utan att ge upp sin egen identitet. Ärkebiskop Abu Zachem betonar att fredlig samexistens är nödvändig mellan konfessionerna men också med muslimerna: ”Vi behöver en hjärtats ekumenik.” Det handlar mindre om att bemästra teologiska sakfrågor än om att lösa vardagsproblem. Detta bidrar till att kristna och muslimer i Syrien kommer närmare varandra. Kyrkoledare betecknar det ömsesidiga förhållandet som gott, man respekterar och kan lära sig av varandra, som en melkitisk präst formulerade sig.

De idag runt 1,26 miljoner kristna i Syrien fördelar sig på alla orientaliska konfessioner. Den starkaste representationen har som tidigare de grekisk-ortodoxa kristna med 810 000 troende. Deras överhuvud Ignatius IV Hakim varnar visserligen för alltför stora förväntningar; hoppet och förtröstan skulle förena alla kristna. Likadant ser patriarken för den syrisk-ortodoxa kyrkan (160 000 medlemmar) Ignatius Zakka I Iwas på saken. Varje konfession har sin egen tradition men de kristna i Syrien kan liknas vid ett levande urberg. ”Vi blir respekterade men vi måste också samarbeta med varandra och med staten.” I Syrien finns andra större grupper kristna som de armenisk-ortodoxa kristna (120 000), men också melkiter (80 000), armeniska katoliker och syriska katoliker (15 000 respektive 20 000), några medlemmar av den latinska kyrkan, maroniter (10 000) och evangeliska kristna finns med i bilden.

Patriarker och biskopar är ofta födda i Libanon eller Irak. Genom flyktingströmmar eller synodval har de hittat vägen till Syrien, där det särskilt i området runt Eufrat fortfarande finns församlingar som tillhör den kaldeiska kyrkan (omkring 7 000 personer sammanlagt i Syrien, enbart i Irak 180 000). Den en gång så förföljda östliga assyriska kyrkan har idag knappt 30 000 medlemmar i Syrien (i Irak runt 80 000). Så gott som alla konfessioner finns representerade i Damaskus och Aleppo; men också i andra större syriska städer har man grundat församlingar eller biskopssäten. Bara i Aleppo finns elva konfessioner representerade och av dem har nio en egen biskop. Här har bland andra också den lilla minoriteten ”The National Evangelical Synod of Syria and Lebanon” fått fäste.

Kyrkorna har rätt till egendom liksom till att sprida publicistiska alster som enbart tar upp kyrkliga frågor. Finansiellt är konfessionerna hänvisade till bidrag från sina medlemmar, men kyrkorna försöker också etablera sig inom utbildningsväsendet och man strävar också efter att tillhandahålla den nödvändigaste medicinska omsorgen. Mindre sjukhus liksom en del sociala inrättningar och hem för handikappade och sjuka ägs och administreras också av kyrkorna. Det katolska Caritas olika institutioner har fortfarande en absolut nödvändig uppgift.

För att fylla behovet av kristen fostran har kyrkorna söndagsskolor. Dessutom försöker de kristna minoriteterna att föra sina respektive traditioner vidare och även öka förståelsen för andra traditioner och erkänna dem som kompletterande element. Genom bibelsamtal, trosundervisning och ett målinriktat ungdomsarbete har kyrkorna fått en ny tillströmning under de senaste tio åren. Många ungdomar söker i kyrkorna de grundläggande värden och framtidsperspektiv som den socialistiska statsapparaten inte kan förmedla utan att bli politiskt enögd. Det kommer därför att vara just kyrkornas uppgift att i framtiden ha omsorg om ett intellektuellt och politiskt tänkande skikt inom befolkningen, som också efter Asad kan formulera de kristna minoriteternas önskningar och krav.

Översättning Birgitta Carlquist

Artikeln är ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 5/98

Publicerad 1998 i nummer 9