Liberalismen har mycket att lära av religionen

av FREDRIK HEIDING

Att läsa ledarskribenten Lisa Magnussons texter i Dagens Nyheter om liberalism och religion är som att se Shakespeares blodiga tragedi Macbeth. Precis som i teaterpjäsen dör alla rivaler undan för undan i hennes texter, med den skillnaden att hon även inkluderar en form av fadersmord.

Med artikeln ”Religionen har mycket att lära av liberalismen” (30/11 2018) responderade Magnusson på en text av Joel Halldorf och deltog i en debatt där flera röster gjort sig hörda. Sakfrågan gäller religionens plats i offentligheten. I hennes version av liberalismen utgör denna ”en form, en ram” som skänker människor i samhället handlingsutrymme utan att själv förutsätta några egna innehållsliga värden. Religionen kan lära sig av detta i så måtto att den ska hålla sig på sin plats och låta sig begränsas till den strikt privata sfären där dess ”innehåll” kan praktiseras. Religionen får däremot inte ha ambitionen att ge sig på formen, bygga upp ramen. Med andra ord tillåts den inte påverka samhällets grundstruktur.

Även om det redan har funnits många inlägg i denna debatt förtjänar ytterligare några aspekter att lyftas fram. Dessa aspekter utgör underlag för tesen att religion – precis som politiska ideologier – visst kan bidra till samhällsutvecklingen och samexistera med liberalismen, åtminstone i dess ursprungliga tappning från upplysningstiden.

För det första behövs en begreppsanalys av termen ”liberalism”. Lovisa Bergdahl har i en ledare i Signum nr 4/2017 påpekat att den demokratiska traditionen med dess ursprung i antikens Grekland värnar om öppenhet och mångfald. Medan demokratin utgör en form, enligt Bergdahl, innebär liberalismen en långt senare framvuxen tradition från upplysningstiden innehållande värden såsom individens fri- och rättigheter, rättvisa, jämlikhet, solidaritet och tolerans. Traditionellt sett är alltså liberalismen ett av flera synsätt i det offentliga rummet. Magnusson förväxlar liberalism med demokrati, kan man hävda.

Brittiska tänkare som John Locke, John Stuart Mill och Adam Smith var tongivande i liberalismens framväxt på 1600- och 1700-talet. Det intressanta för vårt vidkommande är att liberalismens fäder var öppna för såväl religion som moralfilosofi och menade att sådant kunde påverka samhället positivt. Det stämmer att de satte individen i centrum. Men de förespråkade faktiskt religiös tolerans och arbetade fortfarande med kollektiva referensramar och tydliga värden.

Locke bekände sig inte bara till kristendomen genom uppenbarelseteologi, och att Jesus var ett rättesnöre för människornas beteende på gator och torg, utan räknade också med att människan genom förnuft och egen erfarenhet kan få kunskap om Gud, i vad som kallas naturlig teologi. I kölvattnet av trettioåriga kriget argumenterade Locke samtidigt för att regenterna inte kunde diktera vilken religion medborgarna skulle omfatta. Adam Smith, å sin sida, var inte bara nationalekonom utan också moralfilosof, vilket ofta glöms bort. Han skrev om exempelvis medmänsklig sympati som en viktig attityd i ”det vänliga samhället” och diskuterade andra moraliska värden. Smith ska också i föreläsningar ha reflekterat över gudsbevis och människans förnuftsmässiga kunskap om Gud, även om dessa föredrag inte trycktes. Men i sin bok The Theory of Moral Sentiments (del III, kap. 5) talar han om plikter motiverade utifrån såväl mänskligt förnuft som ”Gudomens lagar”.

Vi kan därför konstatera att det är litet av ett fadersmord när Magnusson i liberalismens namn lättvindigt avfärdar religion som förtryckande och tyrannisk. Fadersmord på liberalismens grundare kan vara nödvändiga, men då borde man vara medveten om att de begås. Upplysningens religiöst toleranta liberalism har ersatts med en aggressivt sekulär dito.

De som i vår tid är skeptiska eller rentav motståndare till religion sätter ofta upp skarpa gränser mellan offentligt och privat. Resultatet blir en låsning i dikotomin mellan det som tillåts förekomma i det offentliga samtalet och det som förpassas till det privata. Dessutom ställs ofta mänsklig och gudomlig auktoritet mot varandra i en hård intressekonflikt, så även i Magnussons fall: ”Man behöver inte ha en gud för att ha en själ. Det är den viktiga läxa religionen måste lära sig av liberalismen: Det finns ingen helhetslösning, även den gemensamma berättelsen måste ständigt utgå från individen och hennes fria vilja, inte från en given högre makt. Annars är den bara samma vanliga förtryck.”

Hon har definitivt rätt i att den enskilda personens övertygelse är okränkbar. Såväl klassisk liberalism som kristen spiritualitet instämmer faktiskt i detta, men med utgångspunkten att Guds vilja och männi­skans vilja mycket väl kan dra åt samma håll. Bibeln och den kristna spiritualitetens historia är fulla av berättelser där den enskilda personen i ett inte sällan existentiellt omtumlande gudsmöte ger sitt fulla samtycke. Och i en katolsk söndagsmässa får församlingen svara ”amen” (sannerligen, låt det ske) minst 14 gånger!

Religionen kan bidra med grundläggande värden i samhället, något som även namnkunniga ateister erkänner. Dessa värden finns i judisk och kristen tradition dels i mer teoretiska och abstrakta framställningar, dels inbäddade i berättelser. Några av dessa religiösa berättelser är problematiska, men berättartraditionen som sådan och många berättelser inom den utgör en skatt som såväl troende som icke-troende kan lära sig mycket av.

Berättelser är ju per definition något som varken kan eller skall isoleras i det rent privata. Hela syftet med berättelser är att de förmedlas till andra. Givetvis kunde man tänka sig ett samhälle där de religiöst troende håller sina berättelser för sig själva – och inte delar dem vind för våg på Facebook eller via något annat medium. Men då skulle säkerligen något värdefullt gå förlorat. Ett exempel är att historikern, litteraturvetaren och filosofen René Girard vidareutvecklade sin teori om ”mimetiska konflikter” och syndabockar med hjälp av Bibelns berättelser, något som först saknades i hans teori.

Värt att poängtera är också att påven Franciskus social- och miljöencyklika Lovad vare du (Laudato si’) läses av många icke-troende, inte bara av katoliker. Med sitt ekologiska budskap innehåller den hänvisningar till skapelseberättelserna i Gamla testamentet och till den helige Franciskus helgonbiografi och diktning som alla människor av god vilja kan ta del av.

Ett annat värde som är viktigt för ett samhälle är förlåtelse och försoning. Religiösa berättelser kan då vara till hjälp. Jesu liknelse om den förlorade sonen (Luk 15:11–32) som målats av Rembrandt har inspirerat många ångerfulla. Berättelsen och konstverket tillför djup och känslomässig rörelse som ett värde endast uttryckt i ett abstrakt begrepp knappast kan fånga.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.