Liten kärna med stort skal – religiösa gemenskaper i Litauen

av PAULIUS V. SUBACIUS

Det finns knappast något modernt samhälle som inte präglas av en motsättning mellan vad folk säger om sin tro och de religiösa vanor som de faktiskt har. I Litauen är denna dissonans särskilt påfallande, så låt oss försöka ta reda på varför. Först och främst måste dock en del historiska och juridiska omständigheter nämnas.

Frigörelse och återuppbyggnad

Frigörelsen från Sovjetunionen började i Litauen för tre årtionden sedan, år 1988, men än i dag skulle det vara svårt att förstå och förklara många sidor av livet i de religiösa gemenskaperna utan att referera till erfarenheten och minnet av ockupationen. Litauen är ett levande exempel på ett land där den katolska kyrkan främjade och försvarade ståndpunkter som senare blev de viktigaste riktlinjerna för återuppbyggnaden av det civila samhället. Efter att det väpnade anti-sovjetiska motståndet hade dränkts i blod på femtiotalet under förra århundradet, understöddes de flesta ansträngningarna att återfå friheten av kyrkan och de ägde rum i en kyrklig kontext. Litauen hade inga rörelser som kunde jämföras med de polska fackföreningarna eller med rörelsen av tjeckiska författare. Den underjordiska litteraturen bestod huvudsakligen av katolska texter som skrevs och redigerades av präster eller munkar och sedan distribuerades av hängivna lekmän. Den olagliga Chronicle of the Catholic Church in Lithuania (1972–1989) har översatts till ett antal språk och blivit synonym med sanningens fria ord under det sovjetiska förtrycket. Strävan att skydda de troendes rättigheter var den mest framträdande och den enda konsekventa formen av kamp för de mänskliga rättigheterna, särskilt under de två sista decennierna av ocku­pationen.

Som ett resultat av detta sågs den katols­ka kyrkan under återuppbyggnadens år som en väsentlig bidragande faktor till den positiva samhällsförändringen. Strax efter att man återfått sin självständighet 1990 antogs lagen om återställandet av den katolska kyrkans status i Litauen, vilken tillkännagav att samarbetet mellan staten och kyrkan skulle ske mellan två jämbördiga parter. Emellertid var de överenskomna åtgärderna för att förverkliga självständigheten och kyrkan endast en kort historisk episod eller till och med bara en illusion. Inställningen hos kyrkoledningen och den lokala hierarkin tillät inte att man placerade religionen och dess institutioner under tillfälliga politiska ändamål. Kort efter självständighetsförklaringen förbjöd episkopatet präster att delta i partiaktiviteter eller att väljas till offentliga poster. Den liberala demokratiska staten, som valdes av Litauen, liksom de utländska exemplen som följdes, innebar i sin tur en sekulär samhällsmodell.

Religionens juridiska status

Som det passar en stat av denna typ definieras de religiösa organisationernas status av lagen, vilket är ganska sällsynt både i ett lokalt och internationellt sammanhang. I Litauens parlamentariska arbete, där ett stort antal rättsakter hanteras, är lagen om religiösa samfund och föreningar en av de få lagar som har varit i kraft sedan 1995 mer eller mindre utan förändringar. Detta vittnar om en väletablerad balans mellan olika sociala influenser. Samtidigt finns det i ett europeiskt perspektiv ingen annan stat där så många som nio religioner erkänns av lagen som traditionella, alltså förankrade i samhälle och kultur och utgörande ”en del av dess historiska, andliga och sociala arv”. Det bör noteras att den katolska kyrkan samtyckte till denna omfattande lista.

Faktum är att år 2000 undertecknades tre avtal mellan Heliga stolen och republiken Litauen. Avtalet om de rättsliga aspekterna uttrycker den grundläggande principen för förbindelserna mellan de båda parterna: kyrkan och staten är varken underordnade varandra eller separerade från varandra. Vissa kommentatorer var upprörda över att den katolska kyrkan genom dessa avtal förvärvade en särskild status som skulle kunna leda till diskriminering av andra samfund. Som svar påpekade episkopatet att det inte skulle motsätta sig att alla religioner beviljades identiska garantier enligt modellen i dessa avtal, och att man till och med skulle välkomna detta. Faktum är att många formuleringar i avtalen kom att tillämpas på andra samfund, eftersom staten vid genomförandet av avtalen hänvisade till traditionella religioner i allmänhet snarare än till den katolska kyrkan.

Således har alla de nio traditionella samfunden i Litauen rätt att ha sina kaplaner i armén, på sjukhus, i skolor och på universitet, för att undervisa i religion i offentliga skolor bland de barn vars familjer så önskar (eller bland ungdomar som själva väljer det); rätt att återfå konstskatter som förstatligats av Sovjet; samt rätt att få sändningstid för radioprogram från den nationella sändaren. Faktum är att allt det som här nämnts nästan uteslutande praktiseras av den katolska kyrkan, och endast i enskilda fall av de lutherska och öst-ortodoxa gemenskaperna, eftersom andra traditionella religiösa gemenskaper helt enkelt är för små för att kunna bedriva något omfattande arbete utanför sina religiösa lokaler. Enligt de senaste allmänna folkräkningarna kallar sig nästan 80 procent av de litauiska invånarna katoliker. Andra, gamla och nya, kristna gemenskaper omfattar bara 6 procent av befolkningen, och cirka 10 procent av dem som säger sig tro på Gud uppger inte någon speciell religiös tillhörighet. Opinionsundersökningar visar också på katolicismens relativt stora betydelse: av 18 litauiska institutioner som ingår i de offentliga förtroendemätningarna, hamnar den katolska kyrkan på tredje eller fjärde plats med ett resultat som visar på stöd från mer än hälften av befolkningen, och endast överträffad av brandförsvaret, armén och polisen. Ärkebiskoparna i de största städerna, Vilnius och Kaunas, får alltid ett starkt stöd från allmänheten då man röstar om framstående personligheter, och kardinal Audrys Juozas Backis var för en tid den offentliga person i Litauen som hade högst anseende, näst efter presidenten.

Kyrkans sociala staus

Förutom att det finns en autentisk religiositet beror respekten för den katolska kyrkan på åtminstone dessa faktorer: historiska meriter, traditionen med högtider under året som fortfarande firas i familjesammanhang, social tröghet, en försiktighet som skapats av ett totalitärt samhälle och som gör att man vill följa majoriteten, samt en respekt för prästerskapet som kontrasterar mot det låga betyg som ges politiska partier och aktörer. Kyrkans auktoritet är dock bara ett skal av gårdagens skörd, inom vilket en liten kärna är innesluten i ett mycket större ihåligt utrymme. Kyrkoherde Hans Friedrich Fischer CO, som kom från Tyskland till Litauen för att arbeta pastoralt, har sarkastiskt noterat: ”Kyrkan i Litauen är så populär att ingen ens tänker på den.” Enligt uppgifter från biskopsdömena är det så få som 8 procent av invånarna som går i kyrkan varje söndag och på alla obligatoriska helgdagar. Även de som går till kyrkan vid jul och påsk uppgår till mindre än hälften av alla som formellt sett är kristna; det är alltså uppenbart att det finns ett stort gap mellan andelen statistiska och andelen praktiserande katoliker. Med tanke på denna klyfta inger det mer eller mindre allmänna barndopet, som försummas av endast en liten del individer i sociala svårigheter, inte så mycket hopp. Fastän staten erkänner bröllopsceremonier som utförs av traditionella religiösa gemenskaper, är det bara hälften av dem som vill bilda familj som väljer kyrkbröllop. Att anse sig tillhöra ett religiöst sammanhang genom mycket tillfälliga kontakter är något annat än ”kulturell kristendom” som den förstås i väst. När man läser internetkommentarer om kyrkans sakrament och analyserar opinionsundersökningar får man intrycket att ungdomar oftare ser sina sällsynta besök i kyrkan som motiverade av känslorna hos deras föräldrars och far- och morföräldrars generationer, än som personlig respekt för den religiösa kulturtraditionen. Från början av 2000-talet har biskopskonferensen satsat mycket på att anordna högkvalitativa kyrkliga kurser för människor som står i begrepp att gifta sig. Dessa kurser ger erkänt god psykologisk och andlig träning för familjelivet, och antalet av dem som oförberedda tagit del av det äktenskapliga sakramentet har uppenbarligen minskat, men effekten på det efterföljande religiösa utövandet bland unga familjer har förblivit minimal.

I och med slutet på den framtvingade ateismen hade biskoparna en optimistisk förväntan på fler kallelser till prästämbetet, och man återupprättade tre seminarier utöver det som fungerade under Sovjetperioden. Och faktum är att antalet studenter uppgick till 300 år 1994. Ändå återstår i dag inte mer än 36 aspiranter till prästämbetet i hela landet. Efter två decennier långa interna diskussioner enades slutligen biskoparna om att viga permanenta diakoner, och för ett år sedan ordinerades de fem första gifta männen. Bland de 40 kvinnliga monastiska ordnarna får de flesta knappt några nya kandidater utan har koncentrerat sig på omvårdnaden av äldre systrar. Franciskanerna och jesuiterna är ganska starka och växer måttligt, och församlingarna och skolorna som de förvaltar fortsätter bjuda på positiva överraskningar genom sina nya evangelisationsinitiativ, sitt uppmärksammande av nutida icke-traditionell religiös konst och sina studenters framgångsrika deltagande i konsten och kulturlivet. I alla dessa avseenden står Litauen nära de sekulariserade postmoderna samhällen som håller på att bli alltmer likgiltiga inför institutionell religiositet och traditionella former av deltagande i kyrkans liv.

Ojämn församlingsfördelning

En av de negativa faktorer som skapade missförhållandet mellan kärnan och skalet är de strukturella förändringarna i samhället, som kyrkan ännu inte har haft tid att anpassa sig till, då den inte kunnat göra det under åren av sovjetiska restriktioner. Under andra hälften av 1900-talet flyttade 70 procent av befolkningen från landsbygden in till städerna. Samtidigt förblev nätverket av församlingar mer eller mindre detsamma som det var före andra världskriget. Som en följd av detta har en tredjedel av de totalt 700 församlingarna bara 100–200 församlingsmedlemmar, medan de större stadsförsamlingarna åtminstone teoretiskt betjänar upp till 40 000 katoliker. Å andra sidan är cirka 900 präster långt ifrån tillräckligt, trots att en präst i glesbygd kan betjäna tre till fem församlingar, medan två eller tre präster arbetar i var och en av de församlingar som finns i städerna. Detta oproportionerliga förhållande är ännu tydligare där det finns lutherska och öst-ortodoxa församlingar, vilka är mycket ojämnt fördelade. Precis som de kvarstående territoriella strukturerna på landsbygden förhindrar mer intensivt apostoliskt arbete i städerna, har försöken att återställa förkrigssituationen vad beträffar de katolska lekmännens verksamhet i stor utsträckning misslyckats. Återuppbyggnaden av organisationer som lades ned av Sovjet har krävt mycket tid och stora ansträngningar, liksom ekonomiska resurser som samlats in av litauer i exil, men dessa organisationer har inte bara förblivit mycket svaga utan är också illa anpassade till dagens verklighet. Klassiska exempel är den katolska nykterhetsorganisation som försökte påverka den allmänna opinionen genom långrandiga uttalanden, eller det kristdemokratiska partiet. Den senare sammanslutningen försökte att bygga sin popularitet på sin påstådda närhet till kyrkan men visade sig upprörd över det faktum att biskopar inte tillät präster att kandidera till parlamentet, tills de, efter att ha gått igenom flera skeden av splittring och återförening, försvann från den politiska kartan år 2008.

Samtidigt har det förmodade kristna monopolet upphört att existera i politiken, och det finns flera politiska krafter som emellanåt utger sig för att förespråka kristna principer, men den institutionella kyrkan inleder bara dialog i konkreta frågor och håller ett tydligt avstånd till samtliga parter. Det finns flera nya kristna organisationer, både sådana som formats efter internationella modeller och sådana som har lokalt ursprung, som är mer levande och står närmare kyrkan, och som inriktar sig på ideologiskt viktiga och brådskande problem: skydd av liv och stöd för stabila familjer. Flera särskilda gemenskaper för bön och tillbedjan har uppstått; de mest aktiva är den karismatiska rörelsen och andra rörelser för så kallad andlig förnyelse. De består inte av mer än några dussin troende, men ändå lockar andliga konferenser, som anordnas av dem från tid till annan, till sig hundratals studenter och skolbarn. Ett av de ungdomsinriktade initiativen har visat sig vara helt unikt: en evangelisationssatsning i liten skala, ”Alla hjärtans dag på nytt sätt”, som hölls för första gången 2007 i möteslokalen i Kaunas biskopsdöme, hade fem år senare utvecklats till en traditionell, nationell 14 februari­-konsert för ungdomar med vittnesbörd, bis­kopshälsningar och tillbedjan i Litauens största arena, vilken lockade uppåt 15 000 deltagare.

Växande ekumenisk gemenskap

Trots att kyrkan inte längre förknippas uteslutande med präster, litar dessa sällan på lekfolket i beslut som rör ekonomiska nödvändigheter och i skötseln av församlingarnas ekonomi, än mindre i fråga om deras aktiva engagemang i liturgin och katekesundervisningen. Förmodligen är det bara välgörenhetsarbetet som nästan helt har överlåtits till lekfolk. Den långsamt drabbande insikten att troende endast formellt sett utgör majoriteten i samhället, eftersom deras religiösa och församlingsmässiga identitet är mycket svag, har också en positiv sida. Förtroendet för den egna betydelsen skyddar katolikerna från påverkan av radikala grupper och tron att alla i omvärlden är fientliga. Sådana grupper sprider panik då de hävdar att den litauiska identiteten håller på att upplösas och att det moraliska förfallet i Europeiska unionen är stort; således spelar de, objektivt sett, pro-ryska krafter i händerna. Trots att de högröstade förespråkarna för nationell och religiös avskildhet har kommit nära några katolska ungdomsorganisationer och stöds av flera pensionerade biskopar, utklassas de i allmänhet av dem som ser den universella kyrkan och allianser med väst som en självklar och positiv sak.

Biskopskonferensen har gett starkt stöd vid Litauens stora politiska val (formen för det politiska systemet, modellen för genomförandet av demokrati, integrationen i Nato). I kritiska lägen, när man behöver fatta viktiga beslut, vänder sig olika delar av samhället till katolska själasörjare för vägledning. Sådan var situationen under folkomröstningen om Litauens anslutning till Europeiska unionen, då biskopskonferensen visade ett entydigt stöd för anslutningen. Viktigast av allt är att alla kristna samfund, både vid det tillfället och i mer vardagliga situationer, i stort sett talar med samma röst och samordnar sig. Relationerna mellan de dominerande öst-ortodoxa och protestantiska kyrkorna är obestridliga, och samarbetet mellan katolikerna och den lutherske biskopen Mindaugas Sabutis är ett exempel på ett utomordentligt ömsesidigt förtroende. Tre fenomen vittnar om ekumenikens mognad i Litauen: den framgångsrika verksamheten hos Bibelsällskapet, den gemensamma Ljusets väg-processionen i Vilnius inför firandet av den gudomliga nåden, som blivit en tradition sedan 2006, och den ekumeniska gudstjänsten i Siluva-basilikan, som ingick i programmet för 400-årsdagen för uppenbarelsen av den välsignade jungfru Maria. Den växande ömsesidiga toleransen mellan katolikerna och den nybildade evangeliska gemenskapen Trons ord, som orsakade stor kontrovers under det första årtiondet av självständigheten, har visat att Litauen på ett dussin år har erövrat mycket mark när det gäller att erkänna den konfessionella mångfalden, något som tagit Europa flera decennier.

Översättning: Aili Lundmark

Paulius V. Subacius är professor i semiotik vid universitetet i Vilnius, Litauen, vice ordförande för den litauiska katolska vetenskapsakademin samt medlem av Commission Internationale d’Histoire et d’Études du Christianisme.