Litet kritik av professor Olav Kinbergs syn på självmordsproblemet

Av Jarl L:son Renwall

Litet kritik av professor Olav Kinbergs syn på självmordsproblemet*)

Undertecknad har i en artikel under rubriken »Har människan rätt att söka döden» (Credo årg. 1931 häfte 9) underkastat detta problem en undersökning från katolsk teologisk synpunkt. Den närmaste anledningen härtill var ett uttalande i den i artikeln omnämnda enkäten av den protestantiske teologie doktorn Natanael Beskow. Men för att granska problemet även ur en mera materiell synvinkel, har jag såsom utgångspunkt valt professor Olov Kinbergs åsikt i ämnet, utlagd i samma enkät.

I min kritik av denna åsikt kommer jag måhända att lyckas övertygande påvisa det medicinskt ologiska och det moraliskt förkastliga i professor Kinbergs uttalande. Har jag lyckats härutinnan, så har jag även bevisat, att vi också från medicinsk ståndpunkt komma till samma resultat, som från katolskt-teologiskt.

Professor Kinbergs ställningstagande till problemet bygger, såsom han själv säger, därpå, att självmordsproblemet löser sig i praktiken med hänsyn till de orsaker, som driver en människa till självmordsförsök. Genom detta ställningstagande har professorn emellertid, så synes det mig, med ett enda tag undanryckt sin ståndpunkt ett absolut sedligt underlag och samtidigt i betänklig grad materialiserat hela problemet, dess lösning ingalunda till fromma. Men vad som synes vara ännu värre är, att han i sin vidare utveckling av sin åsikt gjort hela problemet villkorligt, i det att han anser spörsmålet böra och kunna besvaras helt olika i olika fall, varvid svaret kommer att villkorligt bliva beroende, dels av arten av en given individs sjukdom, dels av självmordsaktens motiv. Jag medgiver gärna, att ställningstagandet icke saknar logik, ifall vi en gång för alla materialisera problemet, vilket emellertid under inga omständigheter kan vara riktigt.

Sålunda säger Professorn: »Då man såsom sinnessjukhusläkare sett många som under sinnessjukdomen velat ta sitt liv, men hindrats därifrån och senare blivit fullt återställda, anser man naturligtvis, att räddningsåtgärden varit väl betänkt, men det finnes andra fall, då ett människoliv är sådant, att man inte kan se något skäl att tvinga henne att leva vidare. Det är omöjligt att generalisera detta.»

Redan detta uttalande förråder åsiktens villkorlighet, och samtidigt dess svaghet, ity att allt, som är villkorligt beroende, är i sig själv vacklande. Dock, vi skola låta professorn fortsätta: »Då en sinnessjukdom är akut och kan vara övergående, står det åtminstone för mig klart, att man preliminärt – alltså, måste vi insticka, icke ens i detta fall absolut, utan villkorligt – bör förhindra självmord, medan man i de hopplösa fallen knappast – således även i detta fall villkorligt – har någon anledning att hålla en människa kvar i ett liv, som han själv vill – vi insticka: en hopplöst sinnessjuk människa har väl dock icke, det måste uttryckligen pointeras, en motiverad »vilja», och icke äger han heller en »vilja», som kan göra anspråk på att bli åtlydd – bli kvitt. Detsamma synes mig gälla personer, som äro livströtta av yttre orsaker».

Den i dessa ord formulerade åsikten strider främst mot det faktum, att vi aldrig med absolut säkerhet kunna avgöra, när ett fall är hopplöst, när icke, ity att allt mänskligt handlande och avgörande är och förblir relativt, vadan även under de till synes mest »hopplösa» fallen, där läkarevetenskapen i nuet anser allt hopp på patientens tillfrisknande vara uteslutet, kan rent av ett under ske. »Hopplöst» är dessutom ett ytterst vagt begrepp, som i sig själv är bundet vid en hel massa yttre och inre orsaker. Där t. ex. en mindre skicklig läkare kan stå handfallen och betrakta sjukdomen såsom »hopplös», kan en mera framstående läkare rädda patienten. Läkarevetenskapen går ju även framåt dagligen. Därför kan en i dag »hopplös» sjukdom i morgon eller kanhända först efter år visa sig vara ytterst »hoppfull». Var kunna vi därför uppdraga gränsen emellan ett »hopplöst» fall och ett »hoppfullt»? Vem äger avgöra denna fråga? Redan härav se vi, att, om vi hålla oss till professor Kinbergs åsikt, vi befinna oss långt ute på en bottenlös gungfly.

I sin egenskap av psykiatriker borde väl professor Kinberg dock veta, att en sinnessjuk persons »vilja» icke är »vilja» i begreppsenlig bemärkelse, och dock synes han i detta specialfall tillåta en hopplöst sinnessjuks »vilja» hava betydelse vid detta problems lösning. Detta är icke allenast ologiskt, utan detta är icke vidare fullt ärligt. Professor Kinberg må förlåta mig domen.

Något senare framhåller han, att ett självmordsförsök, som begåtts i ett tillstånd av desperation, måste försöka stävjas. Men i detta sammanhang måste vi konstatera, att professorn totalt synes hava tappat, såsom man säger, konsepterna. När kan man vid ett självmordsförsök omedelbart avgöra att detta skett i ett dylikt tillstånd? Kanhända har försöket i själva verket motiverats av yttre orsaker, och då skall ju, allt enligt professorns åsikt, självmordskandidaten få fullfölja sin avsikt. Och måhända är det konstaterade desperationstillståndet en ren följd av dessa yttre orsaker och anlitats såsom ett medel för att fullfölja avsikten och till synes göra densamma mer eller mindre omotiverad? Ytterligare kunna vi fråga: vem äger avgöra när självmordsförsöket gjorts i ett tillstånd av desperation, när av yttre orsaker? Undertecknad vore professor Kinberg ytterst tacksam, ifall han ville besvara dessa frågor, ty han är ju både psykiatriker och psykolog.

Emellertid ställer professorn dessa fall, såsom han säger, i en skild kategori. Men härigenom erkänner han i själva verket stillatigande, att hans åsikt är villkorlig. Hans åsikt är allt för vag, för mycket beroende av den tillstädesvarande läkarens, eller de måhända övriga närvarandes, i större eller mindre grad, relativa uppfattning, för att från en djupare materiell, för att nu alls icke tala om en etisk, ståndpunkt kunna godkännas. Professorns åsikt förefaller undertecknad vara åtskilligt kammarförlegad.

Vi skola dock gå vidare.

Längre fram kommer professor Kinberg ut med en åsikt, som i sitt avsaknande av moral torde stå rätt ensam bland västerländskt bildade personer. Jag har i ämnet talat med andra läkare, som samtliga dock bestämt tagit avstånd från professor Kinberg. För att emellertid icke göra professor Kinberg orätt, måste vi något ingående citera honom, vilket vi även gör på det att våra läsare skola få en klar bild av den kände vetenskapsmannens åsikt.

Han säger:

»Frågan om rätt att förkorta liv för att förhindra onödigt lidande är ett helt annat. problem» – åter, kunna vi anmärka, sticker villkorlighetens bockfot fram – »ehuru rätten (sic!) att dö, som rätten (sic!) att döda intimt hänga samman med den etiska uppfattningen om människolivets helgd. I det senare fallet är det fråga om individer, som med visshet (?) äro dödsdömda inom dagar, timmar eller minuter och om patienten själv vill sluta, förmodar jag att en upplyst (sic!) läkare inte gör några större svårigheter att öppna denna möjlighet för honom. Saken kan ordnas enkelt genom en dos morfin, eller veronal, som ställes till patientens förfogande. Jag har svårt att förstå, att någon kan se något orätt i detta, —.»

Hade jag läst detta uttalande hos en, låtom oss säga Lenin, hade jag ännu kunnat förstå tankegången, men icke nu. Vi veta, att ett berövande av annans liv, är, enligt alla västerländskt civiliserade nationers rättsuppfattning, ställt under ett rätt strängt straff. Likaså är anstiftan och medhjälp härtill straffunderkastat. Även berövandet av annans liv på dennes allvarliga begäran har alltid ansetts vara en straffvärd handling. I England är till och med självmordsförsök straffbart, ifall icke den engelska lagen nyligen undergått ändring. Däremot är det sistsagda icke fallet i Skandinavien. Professor Kinberg vet detta; men han bör även förstå, att, ifall han själv toge en dödssjuk patients liv, om ock på hans allvarliga begäran, han skulle straffas. För att undgå detta ansvar och enär självmordsförsök icke heller hos oss är straffbart, giver han detta »enkla» recept: receptet att förleda den dödssjuke att begå självmord, eller, i allt fall, att förhjälpa honom härtill. Enligt professorns åsikt är allt detta ytterst enkelt. Ja, i sanning, enkelt är det att vältra ansvaret på den dödssjuke, som dock sökt hjälp och icke stjälp hos läkaren. Men var finner man moral i en dylik handling?

Professor Kinberg synes helt hava övergivit tron på ett liv efter detta samt på att människan icke har rätt att förfoga vare sig över eget eller annans liv. Men han borde väl dock kunna betänka, att hans dödssjuke patient måhända ännu har kvar denna barnatro, om ock den sviktat under hans plågor, just i det ögonblick han uttalat sin syndiga vilja att beröva sig livet. Nej, herr professor, Eder åsikt saknar varje tillstymmelse till moral, men däremot hänger den starkt fast vid en gemen cynism.

Vilja vi hälst i någon mån äga allmän moral, låt vara, att vi icke vidare äro religiösa, eller att vi icke vidare tro på kristen tro, måste vi dock fastslå, att ett framlämnande av dödande gift åt en svårt sjuk, som önskar sig döden och vill förkorta sitt liv, just i avsikt att han skall kunna begå denna handling är och förblir moraliskt förkastligt. Vi skola i detta sammanhang blott minnas, att denne även utan sitt eget tillgörande skall, mänskligt bedömt, inom kort överskrida dödens tröskel och bliva ställd inför en allsmäktig domare; och då kunna vi alldeles icke vara berättigade att inleda honom i en svår frestelse, nu då han är svagare än någonsin förut, ty, om ock vi själva icke vidare äga kristen tro, denna tro kan dock vara den enda riktiga, och då hava vi förlett den dödssjuke till en handling, som kan vara för hans själ ödesdiger. Kunna vi verkligen blott för att vi icke längre tro på ett liv efter detta, icke heller på vedergällning för våra onda gärningar, ej heller därpå, att vi icke äro berättigade förfoga över vårt liv, och än mindre över andras, inbilla oss, att vi hava rätt att fresta en av våra svagaste medmänniskor, som hos oss sökt hjälp mot en tärande sjukdom, att förkorta sitt liv, och detta sist och slutligen blott därför, att vi själva icke kunnat giva honom denna hjälp. Hava vi hälst kvar någon känsla för vad moral bjuder och vad vår kärlek till vår nästa kräver, då måste vi med avsky förkasta professor Kinbergs åsikt.

Och till slut, är icke professor Kinbergs åsikt helt oförenlig med medicinares verkliga uppgift. Densamma innebär väl dock det, att läkaren med alla honom till buds stående medel, till och med i de mest hopplösa fallen, skall arbeta på den sjukes tillfrisknande. Denna läkarens vackra livsuppgift måste gå framom allt annat i hans verksamhet, huru materialistiskt inställd han ock vore. Professor Kinberg synes helt förneka sin självvalda livsuppgift, där han själv står rådlös, ifall han verkligen står bakom sin uttalade åsikt om läkarens rätt att i vissa fall förhjälpa en människa att begå självmord.

Vi, som stå på den katolska lärans ståndpunkt, måste med den mest uppriktiga sorg beklaga, att på lärt protestantiskt håll dylika den bestående samhällsordningen omkullkastande åsikter kan framställas. Icke allenast att professor Kinbergs kritik underkastade åsikt måste, från etisk synpunkt bedömd, anses såsom absolut förkastlig, kan densamma väl på okritiskt håll anammas, men även då är den inhöljd i en falsk humanitets utslitna, men alltid användbara mantel. Men godtages den, då kan det även hända, att dessa okritiska personer, anseende att rätten (sic!) att förhjälpa annan att begå självmord icke endast kan och bör tillkomma läkaren, utan, tvärtom, vilken person som hälst, som ser sin medmänniska lida av ett obotligt lidande, låt vara, att detta lidande synes endast för honom själv hopplöst, eller för hans närmaste omgivning börja handla efter professor Kinbergs enkla recept. Denna fara är ingalunda blott en teoretisk.

Vinner professor Kinbergs åsikt slutgiltig seger, då bleve väl följande steg på den falska humanitetens sliskiga väg det, att man börjar anse, att även ett dödande av annan på hans allvarliga begäran är en rätt och oklanderlig handling, ity att en »upplyst» människa näppeligen kan åse en annan människas lidande, utan att hon genom något radikalt medel avklipper den lidandes livstråd, för att på detta sätt »rädda» medmänniskan från ett längre lidande. I allt fall skulle denna åsikt hava ett företräde framom professor Kinbergs, nämligen det, att den friske påtager sig själv ansvaret för sin handling, utan att göra den lidande i varje händelse medansvarig.

Men har professor Kinberg tagit i betraktande den fortsatta utvecklingen? Det följande steget skulle leda till konsekvensen: av medkänsla till en annans lidande äro vi berättigade att även utan dennes allvarliga begäran förkorta dennes liv, därest detsamma synes oss hopplöst. Och detta kunna vi göra genom att giva den lidande tillräcklig mängd morfin, eller veronal eller genom att, vilket vore ännu enklare, sticka kniven i den lidandes hjärta.

Eder åsikt, herr professor, konsekvent utvecklad och genomförd, leder till anarki på detta område. Åtminstone bereder denna åsikt jordmånen fruktsam för anarki, men månne, jag tvivlar därpå, professor Kinberg vara tilltalad av att måhända åberopas såsom denna anarkigrens profet. Om ej belägg professor, Eder åsikt med anatema, lämna en falsk humanitets fala väg och återvänd till Eder barnatro.

Åbo, den hl. Franciskus av Assisi dag 1931.

*) Som material tjänar i Åbo Underrättelser, N:o 176, 1931 ingånget referat av professor Kinbergs uttalande i en enkät i Dagens Nyheter. Där jag i det följande citerar professorn, gör jag det från förstnämnda tidning.